Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Kan vara bra att tänka igenom följande; om du har fel (i att hans (vuxna) barn mår dåligt), skulle du kunna agera annorlunda då? Vad skulle vara din förväntning på en man som har ett vuxet barn som ändock behöver ett visst stöd?

Kan vara bra för dig att formulera, ifall det blir ytterligare diskussioner mellan dig och mannen. För han kommer givetvis inte klara av att höra att barnet är en lögnare, då kommer han dra öronen åt sig. Men man kan inte heller göra exakt allt en sjuk person begär heller - så hur hade ett ok scenario sett ut för dig? 

Glöm inte att mini wife syndrom ändå är en sjukdom, på sätt och vis. Tror inte "ungen" som du kallar henne valt att ha livet såhär - det är hennes pappa som agerat fel och skapat denna kortslutning i hennes hjärna. Hennes reaktion, t.ex. säga att hon avskyr dig, är egentligen en ganska logisk grej. Men du verkar inte heller ha haft verktyg till att bemöta det. 

Kan man skriva till dig privat på något sätt istället för här?

Jag har nog inte bemött ungen på ett positivt sätt sista tiden, eftersom jag blir arg och bitter på att hen lyckats IGEN och ser igenom skådespeleriet! Jag vill att pappan ska förstå och se, men när jag säger det så beskyddar han ungen, precis som vilken förälder som helst hade gjort. Man vill ju inte att andra ska kritisera ens käraste, men jag blir frustrerad och vill öppna hans ögon. Då blir det så fel.

Du har rätt. Det är pappan som skapat detta lilla monster, och jag vet inte hur jag ska bemöta det. Jag har försökt så många gånger att föra en kortare konversation men ungen är helt ointresserad och svarar knappt och tittar aldrig bort. Någonting är fel. Det är samma sak om vi är flera stycken kring ett matbord. Någon slags social fobi finns där och jag tror att det är kanske ångesten. På ett sätt tycker jag synd om ungen, men kan inte partnern hjälpa och stötta istället för pappan som blir som en make i alla lägen. Jag vill vara kvinnan i huset där barn alltid är välkomna, på våra premisser. Det ska inte vara tvärtom att de är dem som bor där och bestämmer och jag bara är en besökare.

Har sagt att om vi hittar något gemensamt så kan såklart ungen bo kvar i ett rum, men det kommer bli han och jag som styr i hemmet. Man hjälps åt och betalar lite för sig om man har fast jobb och är 21 år. Har inget emot barn eller vuxna barn, men de måste kunna föra sig, vara trevliga, tillmötesgående och anpassa sig till oss vuxna som faktiskt betalar alla räkningar. Men som sagt, det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Försent nu, eftersom han är så rädd att förlora dem.

Hej!
Jag känner precis likadant. Pratar med min sambo om det när situationer uppstår, typ att hans barn varit hemma hela dagen och det är disk överallt. Då tar han upp det med sina barn vid tillfälle. Vi visste båda om innan vi flyttade ihop att våra barn är extremt olika uppfostrade, de är i samma ålder alla fyra (två var) och det märks tydlig skillnad med att mina hjälper till med det mesta i hushållet och hans barn skulle tex aldrig klippa gräsmattan utan att få flera hundra i betalning. Han tycker ju själv också att han barn är extremt ouppfostrade och erkänner mer än gärna att det beror på att han aldrig har orkat säga emot när de ber om pengar eller skriker när han bett dem hjälpa till.
För mig hjälper det massor av att jag vet att han känner lite lika när de beter sig illa. Då kan jag lättare hantera det. Såklart är det inte ständig kaos bara för att de inte hjälper till, de är ju oftast glada och trevliga så vi har roligt ihop, och de vet om att jag ställer samma krav på dem som på mina egna pojkar även om jag inte tillrättavisar dem utan det får min sambo sköta.
Men jag förstår dig till fullo! Man får känna så bara man beter sig snällt mot barnen för de rår ju inte för sin uppfostran. 

Kan man skriva till dig privat på något sätt istället för här? - Ingen aning :) Jag har inte tänkt out:a mig här iaf, och du är också anonym?

I övrigt tycker jag din sista paragraf här är helt reasonabel. Samma sak borde dock kunna fungera i vilket hus som helst, alltså också i nuvarande hus. Den ägs av en vuxen, inte barnet, och det ÄR vuxna som bestämmer. Nu är ju detta barn över 18 - men om man inte bidrar och lyfter vuxenansvar, kan man ju inte hävda att man är vuxen heller. (Och man kan inte heller vara 'vuxen' i sitt föräldrahem - man måste klippa navelsträngen och skaffa sin egna bostad innan man på riktigt räknas som vuxen).

Problemet är att den här mannen du hittat inte förstår sig på mini wife syndrom, och ger barnet en sorts makt som hon inte kan hanetra!

Jag har vid något tillfälle sagt till min make att han kan lära sina barn städa efter sig själva, eller så städar HAN! Jag tänker absolut inte ta den uppgiften bara för att jag är kvinna. jag tänker inte sänka min standard heller, utan vill leva i ett snyggt välskött och rent hem, punkt. 

Men vi har hållit i detta (inom rimlig nivå, givet ålder) sedan barnen var mindre. Så det har liksom inte blivit så att dessa barn skulle börja skrika (???) om man ber dem hjälpa till. Visst, de försöker smita ganska ofta, men går tillbaka till köket om man påpekar saken. 

Kan du inte acceptera barnen så bara ..lämna-
Ingen kommer att må bra av annat.

Vilket omoget svar.

har du aldrig varit kär i någon? Tror du inte man först försöker kämpa och lösa situationen? Det är ju inte direkt som att TS har problem med en vanlig pappa+små barn situation, eller hur? Utan en vuxen 21-åring som försöker konkurrera med mannens romantiska partner, vilket inte är normalt. 

Tack för att du förstår min situation. Vissa härinne tror att det bara är så enkelt att lämna. Man har ju väntat på att barnen ska bli vuxna i så många år och hoppet har ju funnits där. Detta vet barnet och stannar därför kvar.

Hursomhelst så har jag nu ställt ultimatum: flytta ihop eller slut. Då låtsas han inte höra vad jag säger utan kör gaslighting och för över det på mig att om han inte får tillbaka "hitta" så att han kan ha koll på var jag är, så behöver vi inte fira min födelsedag imorgon som vi bestämt. Jag säger om och om igen att han ska tänka till och sluta köra maktspel som två barn och där jag vet att han senare kommer att ångra sig som han har gjort så många ggr förut. Han vet och har tom erkänt att han önskar att hans unge var mer normal, men att han ju inte kan kasta ut ungen när den är så ångestfylld och ledsen. Jag vill inte att någon ska kastas ut. Jag vill bara att man sätter fart på situationen och antingen får barnet att betala något i hemmet och hjälpa till med vardagssysslor, eller att börja prata och förbereda på att jag och han faktiskt vill ha ett liv ihop efter så många års väntande och att hen måste börja acceptera det och försöka skapa ett eget liv på ett eller annat sätt. Då min partner är livrädd för ungen, så tror jag att problemet är att han just inte vågar ta den konfrontationen med barnet och därför väljer att ta striden mot mig istället.

Han vill inte ens diskutera ämnet av rädsla för att förlora mig. För.säger han sanningen att han inte kan säga åt ungen nu så vet han att jag går vidare. Men han förlorar ju mig även nu när han ignorerar min fråga och istället för över allt på mig genom att skylla på något helt annat. Att jag är egoist och inte ger honom hitta så han kan se var jag är . Sjuk människa.

Förlåt men jag finner det ganska komiskt att du ens vill vara med en sådan människa och lägger energi på det. Varför? Älskar du inte dig själv?

Vad är ?hitta?? Han vill kunna följa dig elektroniskt?

ok, han verkar ju inte vara nåt att hänga i julgranen? 

Han vil alltså kunna kontrollera dig genom att kunna ha koll på var du är?
Det gör att varningsklockorna ringer för mig.
Jag hade inte gett honom fler chanser om jag vore som du.

Min man har två vuxna barn (som inte behandlas som vuxna, de bor tex fortfarande varannan vecka hemma hos mamma/pappa) och en tonåring. Avskyr alla tre i varierande grad. De är bortskämda och ouppfostrade. Nu behöver jag, tack och lov, sällan umgås med dem då han bor med dem på annan ort under pappaveckorna. De gånger jag trots allt behöver umgås med dem så stålsätter jag mig, ventilerar med vänner och dricker vin. :) Jag tycker bara att de inkräktar på det liv jag, min man och mina (extremt väluppfostrade) barn har. Kommer att vara så glad när vi är ?av med dem? och alla har flyttat?