Hur orkar ni andra lärare?

Jag har jobbat 8 år, byter skola och får en helt annan arbetsbelastning nu. Älskar fortfarande mitt jobb och med det nya jobbet blev det ännu roligare!

Bästa rådet jag kan ge är att byta skola om du inte tycker du får gehör för din situation samt att undvika sena kvällsjobb hemma i görligaste mån. På vissa skolor "sitter jobba dig in i ett svart hål" i väggen. Jag arbetade vid tre sådana skolor tidigare och samtliga har fortfarande samma problem m läraromsättning (de flesta stannar max ett år). Sista skolan jag arbetade vid värdesatte sina lärare och jag stannade i över tio år. Nu är jag dock universitetslektor sedan flera år och här har jag hittat hem. Har ni ekonomi för det är att gå ner i tid ett alternativ och därigenom få bort jobbet fr ditt hem.

Det kan säkert finnas skolor som är bättre...

Jag studerar  nu och läser in ett tredje ämne. När jag är klar med det kommer jag att kunna vlja och vraka så jag ska söka mig så långt bort från den skolan som jag bara kan.

Är det skillnad på friskola och kommunalt`, när det gäller arbetsbelastning? Vad tycker ni?

Jag läste in ett fjärde ämne och kom bort från den skola där jag brände ut mig. Jag har nu varit tjänstledig från min skola och jobbat på en helt annan typ av kommunal skola.

Jag ska återvända till min gamla skola i augusti. Har kommit fram till att gräset inte var så grönt någon annanstans.
Tror att arbetsbelastningen ser jätteolika ut på olika skolor. Det är mer en fråga om vilken typ av belastning man vill ha, så att säga.

På min ordinarie skola har vi ganska små klasser och få klasser i tjänstefördelningen, men det sociala problemen är stora. 99% av eleverna har ett annat modersmål. Måluppfyllelsen låg.
På den andra skolan som jag testade under ett år är måluppfyllelsen hög, klasserna stora och varje lärare har många klasser i sin tjänst. Dock är föräldratrycket oerhört högt; ett evigt mailande och ringande och så fort det inte duger hotar man med Skolinspektion och skolbyte, varför lärarna har rel. svagt stöd hos ledningen. Elevunderlaget: mycket pengar, låg utbildningsnivå.

Jag kommer inte säga upp min kommunala tjänst för vad som helst - friskolor är inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men jag upplever det som något mer otryggt och du har inte heller meddelfrihet på samma sätt som i det offentliga. Tror man främst får titta på lärartäthet, elevunderlag, organisation och tjänstefördelning för att kunna få ett hum om arbetsbelastning. Tror många friskolor har 40-timmarsvecka och semestertjänst - det får man ju också ta ställning till; vilket man trivs bäst med.

Lycka till :)

Är lärare 7-9 och i höstas var jag där. Hjärtklappning dagligen och mitt stående mantra var "inte börja gråta inte börja gråta". För mig var det dock mer pendlingen än jobbet: hade va 1,75 timme dörr till dörr, vilket många tycker är normalt men jag fixade det inte. Nu sedan jag flyttade kommer bara stressymptomen ibland. Jag har mycket på jobbet men inte övermänskligt mycket.

Jag har sett försämringarna för läraryrket under de senaste 12 åren jag jobbat. Främst ökad arbetsbelastning och möjlighet att påverka sitt arbete. Jag tror du måste mer och mer intala dig att det finns saker du inte kan ändra på, som när skolan lägger in andra aktiviteter. Som någon sagt här är det en gissel. Ett jättestort. För att underlätta för elever och lärare måste man kräva att skolan inte stjäl undervisningstid till andra aktiviteter.

Enormt mycket hänger på hur skolan är organiserad. Hur många årskurser du har och hur många olika ämnen. Jag har själv 4 tunga ämnen, något som skolan utnyttjar då jag undervisar i ett bristämne.

Lite kan du själv göra.

För det första, sträck på dig. Tala om för föräldrarna hur du arbetar och minska på alla föräldrasamtal. Ring när det verkligen krisar. För det andra. Delar du klass med någon? Om inte, begär det, för du är småbarnsförälder och att det i sig gör din tillvaro mer känslig för förändringar. För det tredje. Be att få färre ämnen och färre olika elever. Se över din tjänstefördelning. Det är inte rimligt att du ska rätta så många som fem klasser i NP helt ensam. Inte okej. På vår skola har vi fördelat dem mellan oss så ingen ska ha en sådan arbetsbörda som du.

Använd föräldrarna! De är fantastiska på att få saker att hända. Få dem med dig. De är din viktigaste resurs förutom eleverna själva. Lägg mer tid på att skapa en bra grupp/ klass än perfekta planeringar. Var tydlig mot din klass om vad du förväntar dig av dem. Lär eleverna att de måste ta ansvar för sitt lärande och att de är sin egen lyckas smed. Du vet säkert allt detta redan, men som alla besserwisserlärare så vill vi ju ha rätt, hehe. Detta har hjälpt mig mycket under åren.Och. Det du inte kan påverka.... Bara att gilla läget och påtala bristen när du har möjlighet.

Lycka till. Njut av sommaren. Det blir bättre när barnen blir äldre.(dina)

Hej, 

(ursäkta om jag skriver med mycket komman, som ej är korrekt i det svenska språket. Jag är van vid att skriva på Engelska, haha)

Kort om mig;
Jag har nyligen blivit antagen till lärarutbildningen, som ämneslärare i å 7-9 med ingång i Engelska. Jag är 28 år gammal och har rest lite här och var på våran jord, min far är Bolivian och min mor är Svenska, så idag har jag Spanskan gratis, samt har Engelskan flytande då jag brukar det dagligen. (jag gillar språk) Jag är också frilansande illustratör. Mina "hobbys" och "talanger" fick mig att känna att ämneslärare vore något för mig, samt att jag har upplevt ett stökigt högstadie, ett helvete i gymnasiet, folkhögskola och komvux. Alla med underbara och mindre underbara lärare, men utan dessa lärare hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag.
Samt så har jag arbetat lite här och var men mestadels i service, (hotell)

Jag har hört, fått det berättat och läst, om hur "hemskt" läraryrket är, speciellt i högstadiet. Nu när jag har läst alla era inlägg så vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå på. 

Å ena sidan så känner jag att alla lärare behöver stå på sig något så otroligt mycket. Att ni blir behandlade som 18 åringar som precis fått jobb på McDonalds. Där det inte finns tal om raster, övertid eller några rättigheter. Och om man käftar emot så får man gå, då det står folk på kö för att ta ditt jobb.

Jag har dock uppfattat att när det gäller lärare så finns det ingen som står i kö för att ta ditt jobb. Lärare är idag en bristvara och enligt det jag har lärt mig i livet så betyder det att du har makten. 

Å andra sidan, så har jag inte arbetat som lärare än, jag har inte ens börjat skolan, så vad vet jag? 

Men jag känner att jag har redan blivit trampad på av giriga arbetsgivare, otrevliga gäster och krossad under ångesten av att få allt att gå ihop. Så efter att jag har skaffat mig en förbannad högskoleutbildning på 4.5 år, då jag har tagit studielån för att skaffa mig kunskapen att utbilda unga och ge tillbaka till samhället, så tänker jag inte ta någon skit. 

Jag kanske är naiv, jag kanske är oerfaren, men jag ställer hellre krav eller säger upp mig och söker mig till en annan skola, stad, kommun eller land, än att jag går in i väggen. 

Vill inte trampa på någons fötter, uppskattar verkligen alla er lärare och förstår att ni arbetar under hemska förhållande, men det är som sagt bara ni som kan säga ifrån.

Ja, man kan ställa krav. Ja, man kan byta skola. Jag tror inte man bara sitter och tar skit. Det mesta i ens uppdrag kommer uppeiifrån och det är saker du inte kan fly ifrån genom att enbart byta skola eller stad. Det är inte bara staten som kräver saker utan även kommunen som vill ha in dokumentation på sitt sätt.

Man orkar inte strida om allt för man vill ha sin energi till lektioner och elever.

Raster läggs oftast tight in (d v s exakt 30 minuter utan ställtid) och att få ut pauser på fm är inte lätt om du ska vara ute med barnen och har lektion både före och efter. Em-paus har jag aldrig haft men det är ju något som jag själv borde se till att priotera. 

Jag tycker det känns lite trist att man lägger över arbetsmiljön på den enskilda läraren. Du har helt rätt att man måste markera tydligare vad som okej och inte. Samtidigt som det är en "kultur" inom skolansvärld att det är som det är. Du har rätt att man har makten över sitt liv. 

Jag tror bara att när man arbeta med människor så är det lätt att glömma bort sig själv och utan att tänka på det så jobbar man gratis, tar inte ute raster/pauser och se  att göra det omöjliga möjligt. 

Du verkar ha skinn på näsan och veta vad du vill och hur man får en bra arbetsmiljö. Hoppas du kommer trivas som lärare för allt är förstås inte dåligt. Då hade ju inte så många stannat kvar i yrket, eller hur?!

Sedan tror jag inte att tjohej jag går gärna in i väggen istället för att ställa krav eller byta arbetsplats. I mitt fall förstod jag inte ens att jag mådde dåligt eller jobbade hela tiden. Ja, jag sa ifrån men fick inte gehör. Dock alldeles försent. 

Jag tror också att den stora psykiska pressen i vårt jobb spelar in i den dåliga arbetsmiljön. Från elever, föräldrar, skolledning, media och politiker. 

Det är inte så lätt heller att kanske byta stad och land om man har familj att ta hänsyn till. Man kanske trivs med sina kollegor och det är jobbigt att byta arbetsplats hela tiden. Det tar också tid att komma in i skolas kultur (då alla är olika) och lära känna  kollegor, elever och föräldrar. Jag har bytt ett antal ggr dels för att jag inte trivs och dels för att vikariat har gått ut. Skolor och arbetsmiljö kan vara väldigt olika men den psykiska pressen består.

Hoppas du kommer trivas med yrket när du är klar med utbildningen. Förhoppningsvis har arbetsmiljön blivit bättre. Lycka till! :)

Jag har bara jobbat som lärare i 2,5 år. Skolade om mig på äldre dar och börjar ångra mitt val. Visst är det mycket stress och helt idiotiskt upplägg med förtroendetid osv men det värsta tycker jag faktiskt är vissa barn som förstör och att man då inte får gehör från ledningen. Jag är inne på min andra kull elever nu och återigen har jag 3-4 elever som förstör för de andra och får mig att tappa lusten att undervisa eftersom att det inte går i en klass med barn som gör som de vill, aldrig sitter still och pratar och skriker mest hela tiden. Den första kullen var känd som jobbiga och krävande men nu tänkte jag ta nya tag och såg fram emot nya fyror. De flesta är fantastiska men just nu förstör några få så mycket så att jag inte har lust att gå till jobbet. Rektorn och kuratorn letar bara orsaker till varför de beter sig, vilket man såklart ska, men faktum kvarstår - de går inte att ha i klassrummet, inte utan en elevassistent iaf. Jag börjar verkligen tvivla på mig själv som lärare och undrar vad jag gör för fel som inte får med mig dessa barn. Jag är också normalt sett en glad, positiv och engagerad människa men just nu vill jag mest sjukskriva mig.

Som jag har sagt tidigare så är det just psykopater och narcissister som jobbar inom läraryrket just nu. Förr var det inte så. Arbetsmiljön är omänsklig och du måste verkligen älska kaos för att jobba på skola. Sen går dessa sjuka människor på powertrips för de tror sig vara bättre än dig trots din lärarutbildning och leg. Håll er borta från skolan om ni vill leva ett bra liv med bra mental hälsa. Ångrar starkt min lärarutbildning. Bästa med yrket är såklart barnen, sämsta är psykfall till kollegor och administration som går igång på dokumentation och om man har gjort det bra eller inte. Att va lärare är ingen värdig titel. Absolut ingen respekterar dig. Har du tur får du normala människor till kollegor, men sannolikheten är liten då alla normala flytt yrket 15-20 år sen.