Hur orkar ni andra lärare?

Vadå, har ni inte arbetstid avsatt för att göra sådana förberedande arbeten?

Jo, på pappret ser det ut så  - att planeringstiden ska användas för att planera, efterarbeta och rätta.

Fast i verkligheten skriver vi papper. Åtgärdsprogram. Vi ringer föräldrar, kuratorer och soc. Den tid vi borde haft till för- och efterarbete försvinner på ett nästan magiskt sätt.

Nej, jag tänker be min rektor om hjälp först - om avlastning, för att kunna hjälpa både honom och mig. Jag vill inte bli sjukskriven, men jag måste få hjälp.

Men varför ser ni inte till o organisera er bättre och ge fan i o arbeta hemma? Jag lovar det blivit ett ganska bra ramaskri då.
Ni får inte vara så flata. stå på er. har er arbetstid gått ut, ja då ska ni fan inte arbeta heller. varför är det så svårt?

Ja, jag undrar också vad som skulle hända om alla vi lärare skulle vägra att jobba över? V hjälper ju egentligen inte någon genom att jobba över. Då syns det ju liksom inte att vi har för mycket att göra. Det händer att vi löser vikariefrågor med vår lunchrast ibland på mitt jobb, men till vilken nytta? Ja, för eleverna såklart, men i längden?

Vad händer om ni alla säger ifrån mot att jobba gratis hemma?

Ni får gärna ta del av mitt vittnesmål. Jag utbildade mig till 4-9 lärare och blev klar i mitten på nittiotalet. Utbildningem var inte särskilt krävande och jag kunde läsa andra kurser parallellt med programutbildningen. Jag arbetade några år på grundskolans högstadium. Efter att ha arbetat som vikarie på några skolor i utsatta områden hamnade jag på en skola i ett lugnare och mer välbärgat område där jag trivdes ganska bra. Men jag upplevde ändå det var motigt. Dålig lön, dålig status, slit, småaktigthet och gnäll bland kollegor, otacksamhet, diagnosbarn. Till slut fick jag nog och det var bäst för både mig och eleverna. När jag lät störande elever sitta i grupprum bara för att det skulle bli lugnt i klassrummet hade det gått för långt... Jag sökte forskarutbildningen, kom in och kunde disputera ett några år senare. Underndoktorandtiden drygade jag ut inkomsten med undervisning i ungdomsskolan, men helt på mina villkor (koncentrerad undervisning, inget klassföreståndarskap, inget krav på närvaro utöver lektionstid, etc). Nu arbetar jag på universitetet och ångrar inte en sekund att jag lämnade ungdomsskolan. Studenterna är intresserade, lönen bättre, forskningstid och tid för kompetensutvecklig garanterade. Jag fattar inte hur ni som är kvar orkar. Sluta gnälla och ta tag i era liv. Vill ni sluta bittra, slitna och eländiga?

Ja? känna lite som att lärarna själva bäddar för det här. ni borde ju strejkat för länge sen!

När lärare vill strejka eller försöker sätta ner foten får vi bara höra av föräldrar och medierna att vi är pengalystna klagomonster som aldrig blir nöjda, vi har ju sommarlovet... När vi klagar på övertid får vi höra att andra minsann också har övertid, klager vi på lönen får vi höra att sjuksköterskorna minsann också har låga löner eller jämförs vi med lokalvårdare som har lägre lön, klagar vi på klimatet får vi höra att vi är dåliga pedagoger som borde byta yrke.
Hur man än gör har man samhället och media som berättar vad man gör fel och man orkar inte. Vad hjälper det att strejka om inte ens föräldrarna tycker skolan är viktig?

hahaha skyll er själva, det är ju just det som är grejjen, ni lärare måste hålla ihop, oavsett om en klunga bredvid står och säger att ni gör fel. Men så är det, ni bäddar för det själva. så jag fortsätter skratta tills ni börjar strejka