Jag vet att amning eller ersättning är en ganska infekterad debatt, så därför har jag inte riktigt vågat ställa den här frågan innan. Det är ju så svårt att fråga utan att folk känner sig attackerade. Men jag är bara så himla nyfiken!
Så, ni som helflaskat med ersättning från början - varför valde ni det eller varför blev det så? De jag är särskilt nyfiken på är de som redan innan barnet föddes valde att inte amma.
Har bara ammat ett av tre barn. Det fungerade inte med de två första barnen men trean hade bra sugreknik. Har dock alltid stört mig på frågan "Ammar du?". Förstår att BVC och sjukvården frågar men varför frågar andra "vanliga" människor detta? Jag struntar i hur folk matar sina barn och skulle aldrig få för mig att ställa frågan.
), men det är huvudsakligen från en äldre generation och människor jag inte känner särskilt väl. Tror att det kan bero på att de upplevs som "neutrala" kallprats-frågor som väder och vind.
Som 41-årig 4-barnsmamma tycker jag det hela är ganska enkelt. Man gör det man själv och barnet mår bäst av och struntar i resten 
!!
), men det är huvudsakligen från en äldre generation och människor jag inte känner särskilt väl. Tror att det kan bero på att de upplevs som "neutrala" kallprats-frågor som väder och vind.
Sen är det ju så också att man känner sig mer påhoppad just i början när man har tagit beslutet att inte amma. För mig var det ett jättejobbigt beslut. Grät varje gång som jag skulle ge bröstet och sambon sa att jag skulle sluta. Jag kände mig som en värdelös mamma som orkade kämpa. Att då dessutom behöva förklara och försvara mitt beslut var oerhört jobbigt!
För mig var orsaken att amningen tog såååå lång tid. Jag kunde amma i timmar och blev verkligen begränsad i mot liv. Dottern använde mig som napp och kunde ibland ligga vid bröstet i flera timmar i sträck. Jag ville leva på detta sättet (amningen var inte sådär underbar och mysig som alla sa att den skulle vara) så vi började med både flaska och amning, jag ammade hemma och hade ersättning när vi var ute. Successivt så blev det bara flaska och det är underbart! tänker inte amma nästa barn!
Airhostess: de kan inte säga säkert men allt tyder på att det var det! Fruktansvärt var det! Jag har dock inga men av det idag!
Ja dessutom så frågade dem mig: "vill du ha ryggbedövning ?" Den frågan får dem inte ställa egentligen utan jag ska fråga efter det. Min inställning innan var att jag skulle ta det som de kom, skulle säkert ha tagit den ändå.
Jag hade betydligt ondare i nacken (det gjorde inte ont om jag låg helt stilla men det är svårt att ligga helt stilla med förlossningsvärkar! ) än värkarna. Jag låg helt platt i 8 dagar efteråt. De har sagt nu att jag borde ha kommit till intensiven för att få rätt vård. Oduschad en vecka efter förlossningen. Ner på operationen tre gånger. De skickade mig på hjärnröntgen för att se om det kunde vara något som hänt där. Jag behövde inte dela rum med någon men jag hade ingen tv på rummet ens. Jag låg och stirrade i taket i 8dagar. Kunde inte hålla min son. Varje skiftbyte kom en ny sköterska in och ställde frågan: hur är det?
Jag blev mer och mer knäckt för varje gång.
Kunde inte gå på toa. Fick bli matad. All värdighet var borta. Jag klandrar inte sköterskorna för detta var helt nytt för alla, och jag är fär snäll också och inte säger ifrån ordentligt. Lilleman måste ha känt på sig att det var något för han sov hela nätterna från dag ett. Jag kunde ju inte göra något alls. När jag var utan medicin skulle han ammas förstås, men det gick inte så bra att göra det när jag låg helt plant. Efter ca 2månadet bröt jag ihop när jag var på BVC. Ren dödsångest. Jag är en väldigt lättsam och glad person men den känslan kan inte förklaras. Jag fick underbar hjälp och fick träffa en psykolog och så fick jag träffa en chefsläkare på bb som lät mig göra en rekonstruktion av förlossningen. Jag fick visa var jag kom in och var jag fick gå då och vad som hände och vad jag mindes för känslor. Det var riktigt bra. Idag mår jag bra! Inget av detta har gått ut över lilleman utan det har varit 100% fokus på honom hela tiden. Det är två veckor kvar till lilleman blir ett år och nu har jag kommit så långt att jag kan tänka mig ett barn till! Dock inte än!
Så det är jag glad för ändå! :)
Nu blev det en hel novell trots att det är väldigt komprimerat :)