Nattsvart, förstår dig ang att vara trött och gravid. Jag hade ju slutat amma när jag väl blev gravid igen och jag var svintrött ändå.h
Min enda reflektion kring att amma två är att jag tyckte det var påfrestande nog med att min son var extremt mammig när lillasyster kom. I början sov jag med båda men det blev snabbt ohållbart. Bebis vaknade och vill amma, stora vaknade och ville hålla min arm/att jag skulle klappa hans rygg/ skrek/ varit allmänt arg. De väckte varandra, det var kaos, jag hade magont och kände mig otillrcäklig och fick aldrig sova.
Sonen hade en skitjobbig nattperiod när lillan var 3-4 månader då han vaknade och skrek nattetid. Jag kände att jag inte pallade med samtidigt som jag kände att jag inte vågade "överge" sonen när han var så mammig och sotis.
Slutade med att vi träffade BUP som gav oss lite handfasta råd och stöd och då började hans pappa lägga och sova med honom. Det var krig i början och mitt hjärta brast varje kväll och natt när han vaknade och skrek "Mamaaaaa jag vill ha mamaaaaaa". Jag har nog aldrig mått så dåligt MEN viktigt att komma ihåg var att det väckte egna issues med mammighet hos mig från min barndom så jag projicerade rätt mycket på sonen. Det kändes SÅ fel inombords men det var rätt (det var ett sånt exempel jag menade i mitt inlägg ovan). Efter några veckor började sonen acceptera pappa och jag fick äntligen slappna av lite med bara ett barn att ta hand om nattetid. Det var vår räddning och det har gett pappa och son en fantastisk närhet, det har verkligen vara SÅ bra för hela familjen att vi kämpade för att få pappa accepterade av sonen.
Men, jag såg i tråden att någon annan ammade sina två barn och att det gick hur bra som helst...så. Det beror ju så klart på. Kan ju vara extra känsligt att sluta amma stora barnet när lilla kommer, om det bidrar till svartsjukan? Å andra sidan är ju ditt stora barn fortf rätt litet så jag vet inte hur mycket svartsjuka det kommer bli? Och jag tror verkligen vi legat på den värre ändan av skalan när det gäller nattkaos- känner nog ingen vars barn sovit så dåligt eller levt så mycket rövare på natten som våra.
Ska du kontakta BUP då? Prata med någon som kan lite, och få lite input därifrån?
Jag förstår verkligen att du är trött på dålig sömn. Det är jag med. Jag springer in ca varje timme från 19 och ammar om...så har det varit i 20 månader för mig. Men man vänjer sig, både vid att vara låst och vid att vara trött. Konstigt nog tänker jag inte på tröttheten längre trots att jag inte sovit mer än 2-3 timmar i sträck någon natt de senaste 4 åren.
Men oavsett hur du gör, oavsett hur tungt det känns när du är mitt i det, ha tillit till att det kommer bli bättre och att det inte alltid kommer vara så här. Och jag tror verkligen inte din anknytning skadas av att du slutar amma. Du försvinner ju inte! Det är ju faktiskt dina bröst, och vill du sluta får bebis köpa det. De har rätt att bli båda arga och ledsna med det är inte heller farligt att vara arg och ledsen.
Pratade med en annan mamma idag om hur rädda vi är att göra fel hela tiden. De skulle iväg på en barnfri semester i vår i 10 dagar och lämna sin 5- och 8-åring hemma och hon hade lite magont för det. Men, det finns liksom barn som blir slagna. Som svälter. Vars föräldrar överger dem. Som upplever krig. De problem vi har är liksom inte ens i samma dimension. Sedan är det ju verkligen problem för oss ändå MEN jag tror vi kanske överskattar vikten av alla beslut vi tar hela tiden. Det ÄR INTE livsavgörande för ditt barns mentala hälsa om du slutar amma eller inte. Det kommer bli bra hur som, för ditt barn har en en stabil anknytning till en kärleksfull förälder. Försöker inte förringa ditt dilemma, bara ge lite perspektiv. Vi behöver inte bära ett så himla tungt ansvar för alla små belsut. Den dagen du vill sluta amma, gör då så utan dåligt samvete!
