Ni som lät/låter bebis amma så länge han/hon ville på natten....

Skönt att höra att fler ammar så pass 'stora' barn. Ja, det blir nog lättare att sluta när hon är lite större och liksom förstår vad man säger. Om hon inte slutar självmant till sommaren tar jag tag i det då när jag har ork och vi båda är lediga och kan turas om på nätterna.
Tack för alla era svar!

Jag skulle fö gärna ge henne nappen men den vill hon inte. Inte heller välling. Men har läst i lite andra trådar och tänkte prova ersättning. Det kanske går ned, vem vet!

Amlin- du har ju helt rätt i det du säger. Det kommer ju i praktiken bli så. Tänkte bara öra lite hur andra gör, rätt skönt med lite input krig det hela.

Amlin - ja precis så är det. Vad är läget med din amning då?

Min erfarenhet är ju också att det är just en kamp att sluta innan barnet är redo. Så var det iaf med storebror för oss. Två veckors vidrig kamp med uppvak och skrik och det gör jag inte om. Puh!

Tack alla som svarat!

Har ju fått fler kloka inlägg om att ta det som det kommer istf att bestämma som jag tar fasta på. Det får visa sig helt enkelt.

Jag ammar på som innan nu över jobbstart och fram ett tag. Hon är extremt mamma sedan ngn vecka tillbaka så jag tror hon kommer behöva ha kvar nattamningen ett tag till. Dessutom är hon magsjuk just nu (för tredje ggn på två månader) så jag är glad för att jag ammar fortf så hon får i sig ngt.

Tack Ellikapellika det var värdefullt att läsa. Precis sånt jag var ute efter!
Jag har landat i att fortsätta amma ett tag till. Kanske fram till sommaren så får man se status då.

Hej,
kan bara rapportera att vi fortfarande ammar. Nu är hon 20 månader och vi kör nätterna igenom...men det är faktiskt riktigt mysigt. Jag inväntar något slags tecken på att hon ska känna sig lite redo att sluta men just nu verkar det vara tvärtom. Hon vill amma direkt efter dagis mm och det märks att hon behöver och vill ha kvar bröstet. Så då får hon det ett tag till  

Jag tycker som du att det är skönt med amningen under sjukdom, då får de alltid i sig något. Även om välling/ersättning också kanske hade funkat, om de tagit det.

Dottern äter bra när det gäller mat, förutom till frukost, då äter hon i princip inget mer än skinkbitar eller lite ägg, och inte heller när hon är sjuk. Tänker att hon kanske börjar äta frukost när vi slutar amma. Hon är inte så bra på mackor och typiska mellisrätter så vi ger ofta mat till mellis istf macka, yoghurt mm som vi ger sonen.
Hon skolades in i augusti i år, av min man.

Hon ammar till sömns, hela natten och när hon vaknar. Och efter hämtning. I början blev hon ledsen redan på väg hem men nu brukar hon börja gråta först när vi kommer innanför dörren. 9 av 10 dagar gråter hon från avklädning fram tills hon får tutte. Lite jobbigt, samtidigt förståeligt. Hon visar verkligen starkt behov av att amma efter förskolan. Och om det är min man som hämtar bli hon ledsen så fort jag kommer innan för dörren och 9 av 10 ggr måste jag amma innan hon tex lugnar sig eller vill äta middag.

Dottern åt dåligt på förskolan i början, typ ingenting, men det gav sig efter någon månad. Plus att hon var extreeemt trött i början. Så ge det lite tid, hon kanske börjar äta på förskolan precis som du hoppas. Men jag vet inte om jag tror att hon kommer glömma tutten  

Lika samma här- andra läggningsinsatser slutar i, i mitt tycke, för stora protester. Undantaget är när min man lägger henne men då måste han bära henne tills hon somnar för att hon inte ska flippa. Men med mig bryter helvetet lös om jag nekar bröstet.

Ja, eller så slutar han när du åker bort....kanske är det det som kommer funka för er, att du åker bort? Då finns det ju inte så mycket att orda om. Ingen toppensits för din man de dagarna dock... 

Skönt att höra! Ibland upplever jag tryck från omgivning på att jag borde sluta (vad de nu har med det att göra?) så det är skönt att höra att man inte är solo!

Ni som nattammar länge, har ni ändå varit borta ibland nattetid på jobbkonferenser eller dylikt eller har ni konsekvent varit hemma alla år?

 

Vi har sovit utan barn en natt på 4 år, när storebror var 14 mån och innan lillasyster kom. Sedan natten få lillasyster föddes.

Jag är kluven. Älskar att amma, vill inte tvinga fram slutet. Men vill kunna åka bort en natt med min man i vår kanske. Och jag vill kunna sova med storebror. Just nu sover ju alltid min man med honom. Barnen väcker varandra om vi sover tillsammans så de få nätterna då mannen är borta är rätt svettiga och liknar värsta cirkusen

Nattsvart! Jag känner med dig!

Men egentligen är det enkelt. Orkar DU fortsätta? Är det mindre jobbigt att fortsätta än att tänka på om det hela blir för stor förändring för henne? Om så, fortsätt amma. Om inte, sluta. Då orkar du ta kampen. Men du måste känna dig 100% övertygad annars är det lönlöst, tror jag.

Jag tror att hon är galen i bröstet för att hon behöver det och dig. Jag tror hon blir än mer så med dagisstart eftersom det är en stor förändring.

Därmed inte sagt att du ska fortsätta amma bara därför. Hon kommer klara sig fint här i livet oavsett vad ni väljer i detta. Det är inte ett livsavgörande beslut även om det känns stort.

Storebror tvingade vi sluta amma vid 11 mån då han i hela sitt liv vaknade 10-15 ggr/natt och skulle snutta och jag vaknade på morgonen och grät av förtvivlan och trötthet. Det var en vidrig lång kamp. Han hade en extremt mammig period efter det och jag undrar om det var för att kompensera bortfallet av bröstet. Tycker i efterhand att det var synd att vi tvingades tvinga honom att sluta men inser också att jag hade gått under annars. Så. Du måste utgå ifrån dig själv och vad du klarar av, inte bara utifrån henne.

Att hon inte vill ha barnvakt mm är som det är, det är inte konstigt.
Mitt spontana råd är att gå henne till mötes så mycket som du orkar. Dvs låt henne vara nära dig. Skippa barnvakt. Amma. Men bara så långt som du själv orkar. Hon mår inte bättre av en gråtande knäckt men ammande mamma. Du behöver möta hennes känslomässiga behov och det kan du göra utan bröstet också!

Ofta kan det vara så att om den känns fel så är det fel. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att saker som känts fel först har känts väldigt rätt eller åtminstone ok senare. Det kändes galet att skola in henne på dagis i höstas och efter fjärde dagen var jag i princip klar att ta ledigt igen och vara hemma. Men sedan vände det, hon började trivas mer, äta, sova, funka där. Och idag känns hon som ett riktigt dagisbarn. Så även om det inte känns toppen att ha henne på dagis känns det faktiskt ok, till och med bra. Ibland är man mer rädd och avigt inställd än man behöver vara. Saker kan kännas fel av så många orsaker och pga egna rädslor. Det innebär inte att det inte kan vara rätt att prova det ändå.

Vet inte om jag hjälpt dig alls?!?

Men vänd blicken inåt, skala bort alla andras åsikter och behov inkl din mans och din dotters och känn efter. Hur vill DU göra?

Nattsvart:
Sonen skrek i timmsr på nätterna i tre veckor när vi slutade amma men sedan kom vändningen - han började ta vällingen. Så efter set hade vi ett helt halvår med endast ett uppvak per natt runt 01 och då fick han välling oh somnade om. Sedan började han vakna oftare igen, det blev välling två ggr per natt, och vi satt kvar i vällingträsket länge.

Så ja, du kommer ju få en period av lina dålig sömn utan enkel lösningen MEN den kanske är tre nätter för er. Eller en vecka. Den behöver inte vara så svår.
Och ja, jag tror att amningen är anledning till uppvaken, de vill snutta. De vill tanka närheten som de är vana vid.
Helt klart är att hon kommer sova bättre på sikt när du slutar och gör hon inte det kanske det är något annat som stör men då blir ju det rätt tydligt.

Nattsvart, förstår dig ang att vara trött och gravid. Jag hade ju slutat amma när jag väl blev gravid igen och jag var svintrött ändå.h

Min enda reflektion kring att amma två är att jag tyckte det var påfrestande nog med att min son var extremt mammig när lillasyster kom. I början sov jag med båda men det blev snabbt ohållbart. Bebis vaknade och vill amma, stora vaknade och ville hålla min arm/att jag skulle klappa hans rygg/ skrek/ varit allmänt arg. De väckte varandra, det var kaos, jag hade magont och kände mig otillrcäklig och fick aldrig sova.
Sonen hade en skitjobbig nattperiod när lillan var 3-4 månader då han vaknade och skrek nattetid. Jag kände att jag inte pallade med samtidigt som jag kände att jag inte vågade "överge" sonen när han var så mammig och sotis.

Slutade med att vi träffade BUP som gav oss lite handfasta råd och stöd och då började hans pappa lägga och sova med honom. Det var krig i början och mitt hjärta brast varje kväll och natt när han vaknade och skrek "Mamaaaaa jag vill ha mamaaaaaa". Jag har nog aldrig mått så dåligt MEN viktigt att komma ihåg var att det väckte egna issues med mammighet hos mig från min barndom så jag projicerade rätt mycket på sonen. Det kändes SÅ fel inombords men det var rätt (det var ett sånt exempel jag menade i mitt inlägg ovan). Efter några veckor började sonen acceptera pappa och jag fick äntligen slappna av lite med bara ett barn att ta hand om nattetid. Det var vår räddning och det har gett pappa och son en fantastisk närhet, det har verkligen vara SÅ bra för hela familjen att vi kämpade för att få pappa accepterade av sonen.

Men, jag såg i tråden att någon annan ammade sina två barn och att det gick hur bra som helst...så. Det beror ju så klart på. Kan ju vara extra känsligt att sluta amma stora barnet när lilla kommer, om det bidrar till svartsjukan? Å andra sidan är ju ditt stora barn fortf rätt litet så jag vet inte hur mycket svartsjuka det kommer bli?  Och jag tror verkligen vi legat på den värre ändan av skalan när det gäller nattkaos-  känner nog ingen vars barn sovit så dåligt eller levt så mycket rövare på natten som våra.

Ska du kontakta BUP då? Prata med någon som kan lite, och få lite input därifrån? 

Jag förstår verkligen att du är trött på dålig sömn. Det är jag med. Jag springer in ca varje timme från 19 och ammar om...så har det varit i 20 månader för mig. Men man vänjer sig, både vid att vara låst och vid att vara trött. Konstigt nog tänker jag inte på tröttheten längre trots att jag inte sovit mer än 2-3 timmar i sträck någon natt de senaste 4 åren.

Men oavsett hur du gör, oavsett hur tungt det känns när du är mitt i det, ha tillit till att det kommer bli bättre och att det inte alltid kommer vara så här. Och jag tror verkligen inte din anknytning skadas av att du slutar amma. Du försvinner ju inte! Det är ju faktiskt dina bröst, och vill du sluta får bebis köpa det. De har rätt att bli båda arga och ledsna med det är inte heller farligt att vara arg och ledsen.

Pratade med en annan mamma idag om hur rädda vi är att göra fel hela tiden. De skulle iväg på en barnfri semester i vår i 10 dagar och lämna sin 5- och 8-åring hemma och hon hade lite magont för det. Men, det finns liksom barn som blir slagna. Som svälter. Vars föräldrar överger dem. Som upplever krig. De problem vi har är liksom inte ens i samma dimension. Sedan är det ju verkligen problem för oss ändå MEN jag tror vi kanske överskattar  vikten av alla beslut vi tar hela tiden. Det ÄR INTE livsavgörande för ditt barns mentala hälsa om du slutar amma eller inte. Det kommer bli bra hur som, för ditt barn har en en stabil anknytning till en kärleksfull förälder. Försöker inte förringa ditt dilemma, bara ge lite perspektiv. Vi behöver inte bära ett så himla tungt ansvar för alla små belsut. Den dagen du vill sluta amma, gör då så utan dåligt samvete!

Instämmer helt och hållet. 

Nattsvart; tänkte också på en sista grej. Du kan ju sluta amma och sedan ändra dig, om det känns helt uppåt väggarna. Om hon gör för mycket motstånd är det ju bara att börja igen! Vi försökte sluta med spnen redan när han var 6 månader och efter att min man sovit med honom i 8 nätter utan någon som helst förbättring började jag amma igen på natten och allt var åter frid och fröjd.

Inget är ristat i sten. Man kan prova, backa, och prova igen vid ett annat tillfälle.