• Byhlin93

    Förstår ni varför det är så?

    Hej på er :)  Ville bara skriva av mig om några punkter jag verkligen har stört mig sååå länge på. Jag är medlem på flera sådana här sidor, där man kan prata allt som har med graviditet att göra. Jag är sexton och min pojkvän är arton & vi båda har gått med på att planera barn. Det här kommer vara vårat första barn tillsammans, och även fler i framtiden såklart ;) Iallafall, vi kommer att bo i en lägenhet i höst troligtvis & jag kommer även jobba alla kvällar efter skolan fram till sommaren då min bebis kommer om det tar sig den här månaden. Nu vet ni att jag har ekonomi och bostad, eller hur..? :)

    När jag då skriver det på en viss tråd som bara är för unga mammor, så kommer de äldre mammor som kanske är ifrån 25-30 år och säger att vi gör fel? Jag förstår inte vad vi gör som är fel? Vi vill väl bli mammor? vi känner väl oss redo att kunna ta hand om en liten, eller vad är det som är så fel att skaffa barn när man är ung?!  

    Alla ni unga som ska bli mamma eller kanske redan är mamma, ni har väl tänkt er för vilket ansvar ni kommer att få när ni får en liten? & ni har väl sagt att ni är redo för en liten, men blivit kritiserad för eran ålder eller för erat ansvar för att vi alla är unga? Eller är det bara jag???

    Usch, blir så irriterad på dom som tror att dom vet bäst om NÄR man ska skaffa barn, alltså vilken ålder. Det spelar ingen roll, att vara mamma har ingenting med åldern att göra. Eller har jag fel?

  • Svar på tråden Förstår ni varför det är så?
  • Sofiaochjonas
    Sandrapaa88 skrev 2010-08-02 18:51:22 följande:
    Här i sverige får man alltid hjälp, och om man tänker på ekonomin kan man aldrig skaffa barn tycker jag.
    Så du anser alltså att det är rätt att hon skaffar barnet och istället lever på soc för att HON vill ha barn?
  • mammaforever
    Lady Namárië skrev 2010-08-02 16:50:31 följande:
    Vad tråkigt att du känner dig påhoppad i de råd du får, för majoriteten av allt som skrivits har varit både välmenande och konstruktivt. Du har fått svar både från människor som har befunnit sig i samma situation som du, och andra som har försökt sätta sig in i den.

    Jag förstår din längtan, det gör jag verkligen. Som jag skrev tidigare ville jag så oerhört gärna ha barn när jag var tonåring. Och precis som du hade jag en väldigt romantiserad bild av hur det skulle vara (och väldigt stor tillit till att mina föräldrar skulle backa upp mig om jag behövde stöd). Men jag var inte vuxen, inte på långa vägar. Och det är inte du heller.

    "JAG är JAG. Jag ska vara en mamma redan nu, för att jag vill det. jag känner mig redo, jag kan ta hand ett barn."

    Där har du kärnpunkten i allt vi försöker säga till dig. Att "skaffa" barn för sin egen skull trots att förutsättningarna egentligen inte finns är egoistiskt och omoget. 16-åringar får vara egoistiska och omogna - de kanske till och med bör vara det till en viss grad, för tonårstiden handlar om att växa upp och hitta sig själv som människa.

    Föräldrar får däremot inte vara egoistiska och omogna. Som förälder måste du sätta ditt barn i första rummet, alltid. Det är väldigt, väldigt lätt att sitta just nu och säga att du är redo att offra allt för att bli mamma, men faktum är ju att du inte ens kan tänka dig att offra ett par år för att ge ditt kommande barn en tryggare uppväxt. Det är själviskt, på ett alldeles typiskt 16-åringsvis.
    Bra skrivet!
  • mammaforever
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 20:45:26 följande:
    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)
    Jag skulle inte vilja att min mamma skulle vara "mammaledig" åt min son. Nej, då kommer han ju knyta större band till henne än till sin egen mamma (jag). Det tycker jag verkar ytterst konstigt om jag får säga vad jag tycker. Men alla gör som dom vill... Men du som mamma, det är du som faktiskt ska vara ledig och ta hand om ditt barn, inte barnets mormor. 
  • SaramedM
    Sandrapaa88 skrev 2010-08-02 18:51:22 följande:
    Jag är 22 år gammal! Jag fick min son 3mån sen. Har inget jobb, och får det lägsta SGI! och är ensamstående.
    har eget boende och ska vara mammaledig tills nästa höst 2011. Då ska jag börja plugga, sonen ska såklart börja dagis då.

    Det här har ingenting med åldern o göra! Även en 35 årig kan vara jätte omogen för att skaffa barn, jag tror att ingen är riktigt redo för att skaffa barn, för ingen kan förstå hur det är att ha barn innan man får det, och det är ingen lek, det är ingen docka man kan lämna då man vill, och behandla som en docka heller.

    Klart jag har fått mycket hjälp av släktingar,vänner osv. men det är ändå mitt barn och JAG måste ta hand om honom. Jag ångrar mig absolut inte, men jag skulle ha nog väntat några år till, och skaffat en riktig MAN som skulle ha orkat att hand om sitt barn och hjälpa mig, Jobbat upp mitt SGI.

    Men jag hade inget bra liv då innan jag blev gravid så han är min räddare kan jag nog säga!
    Man måste lugna ner sig, man kan inte tänka på sig själv längre.

    Det är 24/7 du måste ta hand om ditt barn, även om någon annan tar hand om ditt barn måste du själv göra det samtidigt.

    Jag kan inte säga att du är omogen att ta hand om ditt barn, du verkar vara vettig och planerar det.. men jag kan ge dig råd att vänta ett par år till och lev livet och gör allt du alltid drömt om innan du skaffar barn. Det är inte lika lätt och göra allt sen med en liten.

    Om man tänker på ekonomin, så hur i helvete kunde dom ta hand om sina barn för i tiden? hur lever barn i afrika och alla fattiga länder?? Här i sverige får man alltid hjälp, och om man tänker på ekonomin kan man aldrig skaffa barn tycker jag. Vi som är vana att leva med lite pengar kan ordinera det så att vi klarar oss med lite pengar.. Och det vi kastat bort innan till andra saker går till barnet istället.

    Jag har det lägsta SGI nu och får ändå nästan 9000kr i månaden, och det är mycket pengar för mig. Vi klarar oss jätte bra! Sen kommer jag antingen studera/jobba nästa höst, så det är inga problem!

    Jag tror du kommer klara det lika bra som jag så jag vill önska er all lycka, men tänk noga!
    Klart att åldern spelar in! en 35 åringar har 35 års liverfarenhet och en 16 åringar har 16 års.

    Sen finns det olämpliga föräldrar i alla åldergrupper men att påstå att åldern inte spelar roll är bara ett tecken på omognad
    Om du har SGI så har du hunnit jobba det har inte TS
    FP får man ändå ja, men om nått händer så man måste ta TFP får man NOLL kronor om man inte hunnit jobba
    NOLL och det går inte att leva på
  • Ruggugglan
    Sandrapaa88 skrev 2010-08-02 18:51:22 följande:
    Jag är 22 år gammal! Jag fick min son 3mån sen. Har inget jobb, och får det lägsta SGI! och är ensamstående.
    har eget boende och ska vara mammaledig tills nästa höst 2011. Då ska jag börja plugga, sonen ska såklart börja dagis då.

    Det här har ingenting med åldern o göra! Även en 35 årig kan vara jätte omogen för att skaffa barn, jag tror att ingen är riktigt redo för att skaffa barn, för ingen kan förstå hur det är att ha barn innan man får det, och det är ingen lek, det är ingen docka man kan lämna då man vill, och behandla som en docka heller.

    Klart jag har fått mycket hjälp av släktingar,vänner osv. men det är ändå mitt barn och JAG måste ta hand om honom. Jag ångrar mig absolut inte, men jag skulle ha nog väntat några år till, och skaffat en riktig MAN som skulle ha orkat att hand om sitt barn och hjälpa mig, Jobbat upp mitt SGI.

    Men jag hade inget bra liv då innan jag blev gravid så han är min räddare kan jag nog säga!
    Man måste lugna ner sig, man kan inte tänka på sig själv längre.

    Det är 24/7 du måste ta hand om ditt barn, även om någon annan tar hand om ditt barn måste du själv göra det samtidigt.

    Jag kan inte säga att du är omogen att ta hand om ditt barn, du verkar vara vettig och planerar det.. men jag kan ge dig råd att vänta ett par år till och lev livet och gör allt du alltid drömt om innan du skaffar barn. Det är inte lika lätt och göra allt sen med en liten.

    Om man tänker på ekonomin, så hur i helvete kunde dom ta hand om sina barn för i tiden? hur lever barn i afrika och alla fattiga länder?? Här i sverige får man alltid hjälp, och om man tänker på ekonomin kan man aldrig skaffa barn tycker jag. Vi som är vana att leva med lite pengar kan ordinera det så att vi klarar oss med lite pengar.. Och det vi kastat bort innan till andra saker går till barnet istället.

    Jag har det lägsta SGI nu och får ändå nästan 9000kr i månaden, och det är mycket pengar för mig. Vi klarar oss jätte bra! Sen kommer jag antingen studera/jobba nästa höst, så det är inga problem!

    Jag tror du kommer klara det lika bra som jag så jag vill önska er all lycka, men tänk noga!
    Det är väl tur att inte alla resonerar så, "Här i Sverige får man alltid hjälp".
  • Mariohn
    Sandra Michelle skrev 2010-08-03 11:09:28 följande:
    Det är väl tur att inte alla resonerar så, "Här i Sverige får man alltid hjälp".
    Det är idioter som resonerar så. Folks om inte begriper vart pengarna kommer ifrån. Man har självklart rätt att få hjälp om man hamnar i en situation som man inte styr över. Men att aktivt planera och kräva att hårt arbetande människor ska försörja en är vedervärdigt. På snudd till att man borde nekas hjälp och svältas ihjäl om det kunde bevisas.

    Det är en ENORM skillnad på att vara i behov av hjälp och på att kräva att andra ska slita arslet av sig för att man VILL HA som en snorunge.

    Man förstår inte alls hur det funkar om man tror att "här i Sverige får man alltid hjälp" Det får man inte. Om det inte finns någon som arbetar så finns det ingen hjälp att få. Tror snorungarna att man trycker pengar för skojs skull?  
  • Ruggugglan
    Mariohn skrev 2010-08-03 11:12:55 följande:
    Det är idioter som resonerar så. Folks om inte begriper vart pengarna kommer ifrån. Man har självklart rätt att få hjälp om man hamnar i en situation som man inte styr över. Men att aktivt planera och kräva att hårt arbetande människor ska försörja en är vedervärdigt. På snudd till att man borde nekas hjälp och svältas ihjäl om det kunde bevisas.

    Det är en ENORM skillnad på att vara i behov av hjälp och på att kräva att andra ska slita arslet av sig för att man VILL HA som en snorunge.

    Man förstår inte alls hur det funkar om man tror att "här i Sverige får man alltid hjälp" Det får man inte. Om det inte finns någon som arbetar så finns det ingen hjälp att få. Tror snorungarna att man trycker pengar för skojs skull?  
    Det verkar bli mer vanligt att socialbidrag är någon slags rättighet. Jag fick hjälp av socialen en tid och jag ser det som en sista utväg! Jag skämdes röven av mig varje gång jag var tvungen att gå till socialkontoret och redovisa mina utgifter. Jag grät av glädje när jag inte behövde deras hjälp längre och kunde stå på egna ben.

    Jag tycker det är rent åt helvete fel att planera en framtid på bidrag! -och det verkar mer eller mindre bli allt mer vanligt.
  • Jennypenny83
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 20:45:26 följande:
    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)
    Men då är det ju din mamma som får ett barn, inte du... Du föder det, sen får din mamma ta hand om det :/ Det är egoistiskt oavsett om sin mamma erbjuder sig eller inte. Indirekt säger hon ju så att du inte själv kan klara det. Det är farligt att bygga upp "barnplanerande" omkring en annan person så, vad händer om inte hon finns i bilden?
    En helt annan sak är att du inte själv är myndig. Rent juridiskt kan det bli ganska besvärligt.
    Och att passa barn en hel vecka kan inte på långa vägar jämnföras med ett helt liv med barn. Och det tar låååång tid innan det blir lättare, jag tycker faktiskt det var absolut lättast och lugnast när sonen var helt späd. Nu jagar man honom överallt, fortfarande flera uppvak på natten, nya "problem" avlöser dom gamla eftersom dom utvecklas.
    Nej jag tycker inte det är läge för barn för dig/ er.
  • Imortaelis

    Ja detta med unga mammor.
    Jag fick själv barn när jag var sjutton (två dagar innan min artonsårs dag), och väntar nu andra barnet vid ålder 21. Så jag ingår i kategorin unga mammor.

    Och jag får nog säga som så att jag anser inte att det är vettigt att planera barn när man är såpass ung, skilnnad är "om det händer", om barnet redan finns i kroppen och man får ta ställning då, blir ju liksom en annan situasion när det "redan finns någon där". Men att planera? Nej.

    Varför inte vänta?

    Vänta tills man har gått ut grundskolan, fått sig en gymnasium utbildning och viktig livserfarenhet. Och då menar jag inte livserfarenhet i stil med ut och supa och knulla av sig.

    Sen är det väldigt lätt att TÄNKA sig vilket ansvar det innebär med barn, men det kan man inte under några som helst omständigheter som försförderska helt FÖRSTÅ. Man kan helt enkelt inte föreställa sig allt det som innebär med ett barn, för man har inte varit i den situasionen innan.

    Sen är man mogen vid sexton års ålder? Nej. Hjärnan är ju för guds skull inte utvecklad förens man är runt tjugo ! Blir man mogen? Svar ja, det blir man i samband med att man får barnet, förutsatt att man tar sitt fulla ansvar som förälder osv. Så jag sitter verkligen inte och hävdar att unga mammor är sämre än andra.

    Sen finns det ingen rätt eller fel ålder att skaffa barn, snarare mer lämpligare och olämpligare åldrar.

  • Mariohn
    Imortaelis skrev 2010-08-03 14:13:00 följande:
    Ja detta med unga mammor.
    Jag fick själv barn när jag var sjutton (två dagar innan min artonsårs dag), och väntar nu andra barnet vid ålder 21. Så jag ingår i kategorin unga mammor.

    Och jag får nog säga som så att jag anser inte att det är vettigt att planera barn när man är såpass ung, skilnnad är "om det händer", om barnet redan finns i kroppen och man får ta ställning då, blir ju liksom en annan situasion när det "redan finns någon där". Men att planera? Nej.

    Varför inte vänta?

    Vänta tills man har gått ut grundskolan, fått sig en gymnasium utbildning och viktig livserfarenhet. Och då menar jag inte livserfarenhet i stil med ut och supa och knulla av sig.

    Sen är det väldigt lätt att TÄNKA sig vilket ansvar det innebär med barn, men det kan man inte under några som helst omständigheter som försförderska helt FÖRSTÅ. Man kan helt enkelt inte föreställa sig allt det som innebär med ett barn, för man har inte varit i den situasionen innan.

    Sen är man mogen vid sexton års ålder? Nej. Hjärnan är ju för guds skull inte utvecklad förens man är runt tjugo ! Blir man mogen? Svar ja, det blir man i samband med att man får barnet, förutsatt att man tar sitt fulla ansvar som förälder osv. Så jag sitter verkligen inte och hävdar att unga mammor är sämre än andra.

    Sen finns det ingen rätt eller fel ålder att skaffa barn, snarare mer lämpligare och olämpligare åldrar.
    Något man ofta missar att förstå och tänka på är det absolut värsta med att skaffa barn. Nämligen hjärtat utanpå kroppen. 

    Man tänker sig att det ska vara jobbigt med ett barn som vaknar mitt i natten osv. Det var inte ett dugg jobbigt för mig. Inget jag hade föreställt mig skulle vara jobbigt var hälften så jobbigt som det enda jag inte hade tänkt på. Nämligen den ständiga oron. Att älska någon så mycket att man inte har ett val. Det är lätt att säga "mamma ska vara mammaledig och ta hand om..." Yeah right.- 
  • Imortaelis
    Mariohn skrev 2010-08-03 14:16:42 följande:
    Något man ofta missar att förstå och tänka på är det absolut värsta med att skaffa barn. Nämligen hjärtat utanpå kroppen. 

    Man tänker sig att det ska vara jobbigt med ett barn som vaknar mitt i natten osv. Det var inte ett dugg jobbigt för mig. Inget jag hade föreställt mig skulle vara jobbigt var hälften så jobbigt som det enda jag inte hade tänkt på. Nämligen den ständiga oron. Att älska någon så mycket att man inte har ett val. Det är lätt att säga "mamma ska vara mammaledig och ta hand om..." Yeah right.- 
    Ja det där får jag ta och hålla med om. Oron är bland det värsta.
  • Mariohn
    Imortaelis skrev 2010-08-03 14:39:22 följande:
    Ja det där får jag ta och hålla med om. Oron är bland det värsta.
    Allt matkastande, vakna nätter och bajs överallt blir en del av vardagen. Men oron försvinner aldrig. Jag trodde att min farmor, mina föräldrar osv osv skulle vara perfekta! De är perfekta! Men de känner inte min son. Barn sätter i halsen, barn slår huvudet, barn hittar saker på golvet hur mycket man än har städat.... Det är inte bara att lämna över ett barn 
  • Ruggugglan
    Mariohn skrev 2010-08-03 14:42:30 följande:
    Allt matkastande, vakna nätter och bajs överallt blir en del av vardagen. Men oron försvinner aldrig. Jag trodde att min farmor, mina föräldrar osv osv skulle vara perfekta! De är perfekta! Men de känner inte min son. Barn sätter i halsen, barn slår huvudet, barn hittar saker på golvet hur mycket man än har städat.... Det är inte bara att lämna över ett barn 
    Eller så kan de bli svårt sjuka. MIn dotter var precis 1år fyllda när hon blev svårt sjuk och vara när att dö på kuppen.
    Sonen fick RS och vi fick sitta och vaka dag som natt av rädsla.

    Oron är värst.
  • BillyX

    Jag kanske är naiv, men jag trodde inte föräldraskap handlade om att klara av det - utan faktiskt uppnå något också.

  • Mariaaa

    Alltså  TS det där om att din mamma ska vara mamma ledig istället för dig är en väldigt dum idé. Jag är 17 år och väntar mitt första barn, och kan nu nämna att detta barn var planerat! Men, jag tänker vara mamma ledig själv! Jag kommer plugga distans undertiden för att vara klar med skolan tidigare!
    Jag skulle ALDRIG skaffa barn om jag inte själv kunde vara hemma med barnet! Så skaffa barn senare då om du vill ha klart skolan. Eller så tar du ett uppehåll och är hemma 1 år med ditt barn. Möjligtvis plugga distans!
    Men inte ge barnet till din mamma för då kommer alla hoppa på dig och barnet kommer inte ha den speciella kontakten med dig och du kommer aldrig få tillbaka det!!!

  • BeautifulFlower

    att du vill ha barn tidigt är inget jag reagerar på. Däremot när du säger att du och din pojkvän ska hänga ihop livet ut ( läs : undermeningen ) , är då jag reagerar på hur  naivt det låter. Oavsett ålder finns inga garantier att ett förhållande kommer hålla för man skaffar barn. Det är verkligen ett test på ens förhållande kan jag säga.

    PS: en gymnasieutbildning är bäst innan man skaffar barn. Tänk logiskt.

  • Kimona

    Jag känner igen mig i det här lite grann. Jag mognade tidigt, kom in i puberteten när jag var 11, har alltid velat ha ett familjeliv och har festat kanske 5 gånger i mitt liv - jag gillar inte att festa.

    Jag ville ha barn redan när jag var 14 men förstod också att det inte skulle gå. Inte heller vid 16 års ålder skulle det gå. Jag var nykär och svävade på fluffiga rosa moln och ville ha barn med honom, men så en dag blev jag dumpad (han var förövrigt väldigt omogen visade det sig när de rosa molnen dunstat bort) och jag blev deprimerad.

    Ingen kille, ingen inkomst, ingen egen lägenhet och skola som måste skötas.

    Alltså utan ett fast jobb, en kille med jobb, en bostad och allt detta är du screwed!

    Om ni gör slut vad händer? Om du jobbar kvällar bara, hur ska du ha råd?

    Förutom boende med hyra, el och hemförsäkring skall det ju handlas mat, hushållsartiklar, hygienartiklar, kläder (barn växer fort) dagisplats, gärna en olyksfallsförsäkring till barnet.

    Det är jättemycket som kräver planering

  • Bebisfixerad

    har bara läst lite i ts orkar inte läsa alla debatter osv.


    men grattis du har ngt underbart i din mage =) mejla gjärna om de e ngt du undrar över eller så

Svar på tråden Förstår ni varför det är så?