Vad gör min 13-åriga dotter ute på kvällarna?

Är väl mycket möjligt att hon är och smyger på något kärleksobjekt eller vapear eller andra hyfsat normala tonårsgrejer men vadå inte ta med telefonen? Det är väl exakt för att kunna vara ute och gå ensam i mörkret som man ska ha en mobil? Låt henne sitta hemma om det inte passar, ni ångrar er om något går åt helvete och ni inte pallade ta striden. 

För drygt 20 år sedan när jag var i den åldern och gjorde så, tog jag en cigarett och smsade med nån tjej. Att det tog tid var för att få bort lukten.

Med det sagt finns det väl hundra andra grejer, ibland är det något lurt men ibland har tonåringar ett stort behov av space. Kanske pratar i telefonen med nån tjejkompis, och vill inte att ni ska höra deras sk jargong, om du fattar vad jag menar

Jaha, ingen telefon. Låter inte som nån fara på den korta tiden, jag tror i runda slängar hon är ärlig. Men ha ett vaksamt öga bara, utan att överdriva, ungefär som du gör

Min första tanke var autism när jag läste din trådstart. 

Försök erbjuda henne en annan aktivitet som kan 'rensa' hennes hjärna från alla sinnesintryck under dagen. 

Jag hade inte velat att min 13-åring vandrat runt ensam. 

Precis. Det är väl ändå normalt att oroa sig som förälder. Det finns ett antal trådar som handlar om föräldrar som är jätteoroliga för att deras barn flagnar under fötterna och att de har sökt läkare flera gånger men inte fått nån hjälp. De trådarna kan jag tycka är lite överdrivna eftersom både barn och vuxna flagnar under fötterna då och då. Men tonåring ensam i mörkret tycker jag är normalt att oroa sig för. 

Om hon glömmer mobilen och knappt använder den så ge henne en Apple Watch/smart watch. Den får hon ha på handleden annars får hon inte gå ut. 

Det är fruktansvärt naivt att tro att 13 åringen inte har något skumt för sig. Fruktansvärt naivt. 

Varför är det så naivt?

Hon är tretton och för övrigt skötsam enligt TS.
Inga speciella tecken på att något skulle vara tokigt av vad vi förstår från TS.
Nä du, är man så misstänksam mot sina barn hela tiden så lär du inte bygga upp mycket förtroende.
Skapar man ett förtroendekapital med sina barn så kommer de också att berätta när det är något som inte är bra eller som gått fel.
Det är iaf min erfarenhet efter att ha uppfostrat tre stycken, varav en med NPF diagnos.

Exakt! Inte så konstigt att ungarna sen är skärmberoende, handlingsförlamade, lönnfeta och livrädda för att sticka näsan utanför dörren, när tom en kvällspromenad är livsfarlig enligt överkontrollerande föräldrar. 

Menar du att alla 13-åringar har något skumt för sig så fort de får chansen?

Jag tycker det är väldigt oroande att se hur flera här i tråden verkar resonera kring tonåringar. Att de är beräknande, har olämpligheter för sig och alltid måste kontrolleras. Hur känns det att växa upp under såna omständigheter?

Det är väl snarare så att är vanligt att människor i allmänhet gör olämpliga saker.

Vuxna människor som begår brott, är otrogna, manipulativa, känslomässiga, nyttjar droger, rökning, alkohol etc. Och att 13-åringar också kan ha dessa brister men att just att dom dessutom har sämre utvecklat konsekvenstänkande.

Därför finns det större skyddsbehov. Ett skyddsbehov som föräldrarna behöver ombesörja.

Jag utgår ifrån att du inte har en tonåring. 

Alla människor gör inte olämpliga saker, varken vuxna eller tonåringar. Ibland är en promenad bara en promenad.

Utöver skydd så behöver tonåringar även förtroende, relation och frihet att vara sina egna personer. Och de behöver få utveckla sitt eget handlingsutrymme så att de kan stå emot och hantera knepiga situationer i livet. 

Nej, jag har två. En 19-åring och en 16-åring. 

De har båda två fått en lagom dos av frihet och chans att utveckla sina förmågor att hantera livet. Samtidigt som jag har satsat på att bygga relation och förtroende med dem. Ett vinnande koncept.