Vad gör min 13-åriga dotter ute på kvällarna?

Vad gör min 13-åriga dotter ute på kvällarna?

Jag försöker lista ut vad min 13-åring gör ute på kvällarna. Hon säger inget utöver "går" om jag eller pappan frågar. Vi är skilda och hon bor varannan vecka sedan hon var 8. 

V har frågat om hon träffar någon. Nej. Vi har frågat om hon går någonstans särskilt. Nej. Vi har frågat om hon gör något hon inte borde. Nej. Något hon egentligen inte vill. Nej. Vi har frågat om hon inte ska ta med sig hundarna, vi har varsin. Nej. Vi har frågat om vi ska/får följa med. Nej. Propsar vi så stannar hon hellre hemma.

Det känns inte riktigt som att vi kan förbjuda henne att gå ut. Det är inte så pass sent. Hon går någon gång mellan 20.30 och 21, och är hemma igen på 45 minuter - 1 timme. Hon sköter skolan även om hon tycker att det är aptrist och skulle egentligen behöva bättre stimulans där. Hon har inte jättegott om vänner på fritiden, hennes kompissituation är lite underlig/komplicerad, men hon uttrycker aldrig att hon känner sig ensam eller så. Hon älskar hundarna och ägnar mycket tid åt dem. Hon gör över huvud taget inte mycket väsen av sig.

Jag bara undrar vad hon gör därute om kvällarna, och om jag borde vara orolig?

Det är mycket möjligt att hon bara promenerar och vill vara själv för att rensa tankarna..Att hon behöver den avkopplingen. Kanske är det därför hon lämnar mobilen hemma? För att verkligen RENSA och inte bli störd? Hon är borta mindre än en timme, och att komma hem före 22 är inte orimligt sent för en 13-åring.

För att vara på den säkra sidan, skulle jag dock försöka ta reda på att hon verkligen bara promenerar eller gör något annat harmlöst. Inte träffar någon olämplig person eller har något fuffens för sig. Det låter inte så, men som föräldrar är ni ansvariga för att inte bara släppa det. Om några år är hon gammal nog att komma och gå som hon vill, men till dess är det faktiskt ni som bestämmer. Även om man självklart inte vill ge sitt barn utegångsförbud. 

Menar du att alla 13-åringar har något skumt för sig så fort de får chansen?

Jag tycker det är väldigt oroande att se hur flera här i tråden verkar resonera kring tonåringar. Att de är beräknande, har olämpligheter för sig och alltid måste kontrolleras. Hur känns det att växa upp under såna omständigheter?