• Anonym (Vcx)

    Var jag elak?

    Är tillsammans med en man sen 3 år tillbaka. Nu under julen firade han med sina barn och sitt ex, vilket förstås är helt ok. Men vi hördes inte på flera dagar. På julaftons kväll åkte han hem till en kompis istället för till mig. Juldagen spenderade han också med andra.
    När vi väl hördes igår ville han inte ses i helgen för han var trött och behövde vara själv efter att ha umgåtts så mycket .med folk. Några minuter senare ringde han upp igen och frågade om jag blev sur. Jag sa ja. Då skulle han plötsligt komma förbi mig som idag. Jag sa nej för då kommer han ju bara för att han känner sig tvungen, inte för att han vill. Nej nej han skulle komma förbi.
    Imorse kände jag att vem fan tror han att han är? Han bortprioriterar mig (tänker nu INTE på att han firade med sina barn) och orkar minsann träffa vänner och bekanta, men inte sin flickvän? Jag ska sitta och bara acceptera att han dyker upp när han har lust eller dyker upp på grund av dåligt samvete?
    Sen ville han heller i te att vi skulle köpa julklappar till varandra, för vi skulle ju ändå inte fira ihop. Sen fick han dåligt samvete över det och köpte en godisask till mig. Återigen inte för att han tänkte på mig och ville ge mig en julklapp, utan för att slippa skuldkänslor.

    Jag ringde idag och sa att jag inte har lust att ses idag men kanske imorgon. Han svarade att han hade tänkt sig att vara själv på lördag så imorgon passar inte så bra. Han förstod inte varför det inte funkar ikväll, varför jag inte vill. Noll självinsikt.

    Nu till frågan: överreagerar jag och är elak?

  • Svar på tråden Var jag elak?
  • Anonym (Vcx)
    Minkoppte skrev 2024-12-26 14:55:53 följande:

    Men TS, du ser ju och beskriver en hel radda med oacceptabla beteenden. Kan inte tre år med den där känslomässiga misärspridaren räcka? 


    Misärspridaren, det var en ypperlig beskrivning.
    Jag vet det rent logiskt, att det räcker. Men är ännu inte emotionellt kapabel.
  • Anonym (Vcx)
    Anonym (Betty) skrev 2024-12-26 15:14:17 följande:

    Han låter ganska lik min pojkvän som har otrygg undvikande anknytning. Googla på det om du inte känner igen det begreppet sedan tidigare och se om du känner igen dig. 

    Min pojkvän vill träffas regelbundet men det ska vara på hans villkor. Frågar jag om träff blir han besvärad. Frågan måste komma från honom. Speciella tillfällen som högtider etc, som de flesta planerar långt i förväg, sitter jag som på nålar för att avvakta hur han kan/vill ses tills väldigt nära inpå. Med andra kan han dock planera i god tid innan. 

    Nu i jul ledsnade jag faktiskt på hans beteende och ställde in hela julen med honom. Då "hämnades" jag och var surig. Ja eller så vill jag bara inte bli trampad på mera helt enkelt. Jag kanske inte orkar vänta och se vilka smulor jag får i slutändan. Jag hämnas inte, jag bara tappar lusten till slut. 

    När jag är ledsen kommer han inte till mig.

    Man får abslut inte ta upp nåt han har gjort fel. Har han gjort mig ledsen och besviken, ja då är det inte han som har gjort nåt fel. Utan det är det faktum att jag säger att han har gjort nåt tokigt som är problemet. Alltså själva kritiken är problemet. Att jag är sur och klagar är problemet. Hans faktiska beteende är inte problemet. 

    Ställer man honom mot väggen och frågar "men tycker du ens om mig eftserom du beter dig så här?". Ja då får man höra att det gör han visst. Jag försöker förklara att det är svårt att lita på honom när ord och handling inte går hand i hand alla gånger. Nej då är det återigen jag som är problemet som har problem med tillit. Som om att han ens har förtjänat tillit. Nä att inte bli trodd på är då plötsligt det värsta han vet. 


    De kanske är samma person? Skämt å sido. De verkar väldigt lika.

    En gång kunde han inte komma hem till mig pga vädret. Min väninnas man skrattade när han hörde det och sa: han är dum i huvudet. Dumpa fanskapet. Det finns män som skulle åka skidor från Kalix för att få träffa dig.
  • Meddelande borttaget
  • Minkoppte
    Anonym (Vcx) skrev 2024-12-26 16:03:23 följande:
    De kanske är samma person? Skämt å sido. De verkar väldigt lika.

    En gång kunde han inte komma hem till mig pga vädret. Min väninnas man skrattade när han hörde det och sa: han är dum i huvudet. Dumpa fanskapet. Det finns män som skulle åka skidor från Kalix för att få träffa dig.
    Din väninnas man har rätt. 🙂
  • Anonym (E)

    Du vet vad du måste göra och det är mycket enklare än du tror. Du gör slut och sedan håller du dig borta från honom med ren självdisciplin tills du börjar se klart igen. 


    Och ja, jag skriver av egen erfarenhet. Det handlar bara om att bestämma sig och hålla fast vid sitt beslut.


    Det är inte lätt när man har gått med på att bli behandlad som skit alldeles för länge men självklart klarar du att göra det. Du är en vuxen kvinna och mor så du har kraften att gå, 

    Du har två val:

    1. Stanna hos honom och leva med ständiga besvikelser och förnedra dig som hans dörrmatta . ?Men han är ju jättefin och snäll också?  kanske du invänder. Nej, det är han inte. Snälla människor är det jämt, inte bara när det passar dem och deras egenintressen. 


    2. Gå och äntligen kunna andas ut och känna frid. Ja, du blir ensam igen men det kan aldrig vara värre än att stå ut med hans skit. När du väl har kommit ur dimman av manipulation och elakheter så kommer du att undra vad du såg i denna loser. 


    Jag tänker inte att läsa dina invändningar om de kommer för både du och jag vet att det är dåliga ursäkter och BS. 


    Bara gå. 

  • Anonym (Hej)

    Du överreagerar inte! 


    skulle aldrig acceptera sånt beteende. jag hade lämnat!

  • Meddelande borttaget
  • Lynx123

    Nja, låter mest som att han helt enkelt inte gillar att vara med dig längre.

  • molly50
    Anonym (Vcx) skrev 2024-12-26 15:57:38 följande:
     tänker faktiskt träffa vänner ikväll. 
    Vi har haft pauser förut. Initierade av honom. När jag läser i mina dagböcker från den tiden ser jag ett tydligt mönster. Först förtvivlan och ångest. Sen klarhet och självrespekt, som om jag vaknat upp ur en psykos typ. Sen börjar han höra av sig igen och jag sugs in. Börjar ursäkta och försköna hans beteende. Han har ju anknytningsstörningar pga trauman i sin ungdom och så vidare som förklarar hans agerande etcetera och så vidare. Och så fortsätter det. Igen och igen.

    Nu har jag börjat bli arg istället för förtvivlad. Tänker att även jag har trauman från livet, men inte beter jag mig som en röv för det. 

    Det här att jag ställde in idag, det skulle aldrig ha hänt förut. Så gradvis börjar jag frigöra mig, verkar det som.
    Det är jättebra! 

    Ja,det låter ju som att du kanske börjar distansera dig litegrann.
    Men när du känner att du börjar ta dig ur det här och tycker att det känns bra så ska du kanske fundera på att dumpa honom helt och förklara varför.
    Sen kan du blockera så att han inte kan höra av sig igen.
    Att han har anknytningsstörningar är ingen ursäkt fört att bete sig rövigt,precis som du skriver.
    Det är möjligen en förklaring.
    Men då är det något han bör söka hjälp för och jobba med innan han inleder ett förhållande.
    Hans problem ska inte gå ut över andra,vilket det uppenbarligen gör.
Svar på tråden Var jag elak?