Var jag elak?

Och nu sitter jag och har ångest för att jag reagerade, blev sur och ställde in. För nu tycker han säkert att jag är en jobbig, krävande och kvävande tjej och det orkar han inte med. 

Jag får liksom inte visa mina negativa känslor i förhållandet. Är jag ledsen för något får jag på min höjd ett "oj så vad jobbigt", ställer jag rimliga krav känner han sig trängd, blir jag sur är det ett för "tungt ansvar" att ha ett förhållande och det orkar han inte med.

Radiotystnad i flera dagar från hans sida - inga problem! Han låter skitsur och distanserad i telefon - och? Han kände ju så just då. Han orkar inte träffas för han ska typ tvätta - inget konstigt med det!
Och jag bara sitter och accepterar det. Men när jag är mänsklig, nej då är det asjobbigt. 

Ett exempel: jag var jätteledsen för en sak som hände för några månader sen. Jag orkade inte åka hem till honom (inte för att jag var trött efter att ha umgåtts med andra eller för att jag skulle dammsuga) utan för att jag var väldigt ledsen. I ett normalt förhållande hade han ju sagt; jag kommer, du är inte ensam, jag vill vara hos dig när du är så ledsen.
Men nej. Hans respons? "Jaha är du ledsen, nej men då ska vi inte ses I helgen".

Jag hoppas verkligen att jag vågar ta det steget!
Men det är som om han är ett beroendeframkallande gift. Jag tänker logiskt att han är en stor jävla självisk skithög. Ändå har jag inte styrkan att bryta mig loss?

Precis, han har varit jätteelak mot mig många gånger och jag har också rätt till mina reaktioner. Han betedde sig fruktansvärt mot mig för något år sen, kastade min kärlek till honom, vår kärlek, rakt i ansiktet på mig. Den hade inte betytt nåt, det hela hade varit trevligt men han kände absolut ingenting alls för mig. Allt han sagt och gjort var bara stundens ingivelse som jag antingen misstolkat eller hittat på (!). Svårt att misstolka "jag älskar dig du är mitt livs kärlek" va? Jag borde ju ha fattat att han egentligen menade "du är inte mer än ett helgnöje för mig när det passar och jag slänger dig åt sidan som en sopa när jag tröttnat"!

Han har varit så här hela tiden i perioder. Sen kommer det några månader när han är jättefin och engagerad. För att plötsligt bli tyst, irriterad och kall. Som om han straffar mig för något som jag inte vet vad det är. Får mig att känna mig som en belastning. Helt utan förklaring eller orsak. Det ger mig jättemycket ångest, det här ambivalenta beteendet.

Något fel i huvudet har han ju. En vän till mig tror att han är narcissist faktiskt...

Det är hela tiden på eller av, alltid bara på hans villkor. När något är fel eller skaver vänder han på det så att det blir mitt fel och han gör det så skickligt att jag där och då faktiskt tror att det är mitt fel. Sen när jag åker hem tänker jag: men vänta lite nu? Vadfan var det som hände?

Till exempel har jag inte fått träffa hans vänner eller familj. Och så plötsligt en kväll säger han att han är trött på att vi bara ses som i en bubbla, bara han och jag. Att vi måste gå utanför bubblan. Och han säger det som om det var jag som upprätthöll denna bubbla. När han har haft alla chanser i världen att få till en träff mellan mig och hans bror eller hans pappa när de varit och hälsat på - men har han tagit initiativ till det? Nej.
När jag har frågat om han vill träffa mina barn eller mina vänner är det l7ksom bara jobbigt och för stort steg och blablabla. Efter 3 år?

Nej. Det kan jag inte. Men förmodligen sitter jag väl här om 3 år och ältar samma sak. Jag sitter liksom fast?
Tack för fina ord!
Han var en ännu större skit mot sitt ex. Jag tycker genuint synd om henne. Hon måste ha haft ett helvete stackars människa. 

Kanske borde jag ha träffat honom ikväll. Men hur kul är det när han gör det för att han känner sig "pressad" till det? Varför tillåter jag mig att bli behandlad så? 
Jag känner att jag inte tål att se honom. Sitta bredvid honom i soffan och han är opersonlig och tyst och jag känner att det är mitt ansvar att få igång en konversation, mitt ansvar att se till att stämningen är god? Känna mig spänd och onaturlig och självmedveten eftersom jag bara får ett "mm" eller ett "jaha" till svar. Som om allt jag säger är dumt eller irriterande. Jag vågar inte vara mig själv. Samtidigt är det mitt fel att jag inte är mig själv.

Visst, han har gjort en del förändringar i sitt beteende sen jag beskrev vad jag behövde i relationen, men det räcker inte. Känner mig helt mindfucked? 

När en kollega och jag pratade om att känna sig ensam i livet kom han in till mig vid dagens slut, sa god jul och avslutade med "och du? Du är inte ensam, glöm inte det, du är en jättefin människa". Jag blev glad och rörd. Sen ledsen. För det skulle min kille ALDRIG säga till mig.

Sorry för långa inlägg. 

 tänker faktiskt träffa vänner ikväll. 
Vi har haft pauser förut. Initierade av honom. När jag läser i mina dagböcker från den tiden ser jag ett tydligt mönster. Först förtvivlan och ångest. Sen klarhet och självrespekt, som om jag vaknat upp ur en psykos typ. Sen börjar han höra av sig igen och jag sugs in. Börjar ursäkta och försköna hans beteende. Han har ju anknytningsstörningar pga trauman i sin ungdom och så vidare som förklarar hans agerande etcetera och så vidare. Och så fortsätter det. Igen och igen.

Nu har jag börjat bli arg istället för förtvivlad. Tänker att även jag har trauman från livet, men inte beter jag mig som en röv för det. 

Det här att jag ställde in idag, det skulle aldrig ha hänt förut. Så gradvis börjar jag frigöra mig, verkar det som.

Misärspridaren, det var en ypperlig beskrivning.
Jag vet det rent logiskt, att det räcker. Men är ännu inte emotionellt kapabel.