Var jag elak?

Något fel i huvudet har han ju. En vän till mig tror att han är narcissist faktiskt...

Det är hela tiden på eller av, alltid bara på hans villkor. När något är fel eller skaver vänder han på det så att det blir mitt fel och han gör det så skickligt att jag där och då faktiskt tror att det är mitt fel. Sen när jag åker hem tänker jag: men vänta lite nu? Vadfan var det som hände?

Till exempel har jag inte fått träffa hans vänner eller familj. Och så plötsligt en kväll säger han att han är trött på att vi bara ses som i en bubbla, bara han och jag. Att vi måste gå utanför bubblan. Och han säger det som om det var jag som upprätthöll denna bubbla. När han har haft alla chanser i världen att få till en träff mellan mig och hans bror eller hans pappa när de varit och hälsat på - men har han tagit initiativ till det? Nej.
När jag har frågat om han vill träffa mina barn eller mina vänner är det l7ksom bara jobbigt och för stort steg och blablabla. Efter 3 år?

Nej. Det kan jag inte. Men förmodligen sitter jag väl här om 3 år och ältar samma sak. Jag sitter liksom fast?
Tack för fina ord!
Han var en ännu större skit mot sitt ex. Jag tycker genuint synd om henne. Hon måste ha haft ett helvete stackars människa. 

Kanske borde jag ha träffat honom ikväll. Men hur kul är det när han gör det för att han känner sig "pressad" till det? Varför tillåter jag mig att bli behandlad så? 
Jag känner att jag inte tål att se honom. Sitta bredvid honom i soffan och han är opersonlig och tyst och jag känner att det är mitt ansvar att få igång en konversation, mitt ansvar att se till att stämningen är god? Känna mig spänd och onaturlig och självmedveten eftersom jag bara får ett "mm" eller ett "jaha" till svar. Som om allt jag säger är dumt eller irriterande. Jag vågar inte vara mig själv. Samtidigt är det mitt fel att jag inte är mig själv.

Visst, han har gjort en del förändringar i sitt beteende sen jag beskrev vad jag behövde i relationen, men det räcker inte. Känner mig helt mindfucked? 

När en kollega och jag pratade om att känna sig ensam i livet kom han in till mig vid dagens slut, sa god jul och avslutade med "och du? Du är inte ensam, glöm inte det, du är en jättefin människa". Jag blev glad och rörd. Sen ledsen. För det skulle min kille ALDRIG säga till mig.

Sorry för långa inlägg. 

Vill du leva utan ångest? Du vet svaret, dumpa honom.

Åh nej, hoppas verkligen inte det! Levt med lögner, ghostad, gaslightad, mm. och av och på som du sa, och gött med pengar.

Men som jag sa, så länge du har kontakt med honom, så lär han då se till att kontrollera dig. Det är så de gör, de får aldrig lämna dig i sticket för de måste ha kontroll över dig.

Är han narcissist så har han garanterat varit otrogen många gånger, de underhåller alltid suppliers också. De vägrar att visa sin mobil, där finns alla deras hemligheter, allt från bilder, meddelanden, till kontakter.

Men oavsett så kan man behöva tid ifred från dem, utan någon som helst kontakt för att inte få någon påverkan.

Om det är så du känner så ska du inte träffa honom.
Ta en paus ifrån honom nu och umgås med vänner och hitta på något kul så du får skingra tankarna litegrann.
Jag tror och hoppas att du kommer att komma till insikt om att du har det bättre utan honom.
Om han vill att allt ska vara på hans villkor så får det väl vara så. Men då får det ske utan dig. Då får han vara singel.
Du förtjänar bättre.

Men TS, du ser ju och beskriver en hel radda med oacceptabla beteenden. Kan inte tre år med den där känslomässiga misärspridaren räcka? 

Han låter ganska lik min pojkvän som har otrygg undvikande anknytning. Googla på det om du inte känner igen det begreppet sedan tidigare och se om du känner igen dig. 

Min pojkvän vill träffas regelbundet men det ska vara på hans villkor. Frågar jag om träff blir han besvärad. Frågan måste komma från honom. Speciella tillfällen som högtider etc, som de flesta planerar långt i förväg, sitter jag som på nålar för att avvakta hur han kan/vill ses tills väldigt nära inpå. Med andra kan han dock planera i god tid innan. 

Nu i jul ledsnade jag faktiskt på hans beteende och ställde in hela julen med honom. Då "hämnades" jag och var surig. Ja eller så vill jag bara inte bli trampad på mera helt enkelt. Jag kanske inte orkar vänta och se vilka smulor jag får i slutändan. Jag hämnas inte, jag bara tappar lusten till slut. 

När jag är ledsen kommer han inte till mig.

Man får abslut inte ta upp nåt han har gjort fel. Har han gjort mig ledsen och besviken, ja då är det inte han som har gjort nåt fel. Utan det är det faktum att jag säger att han har gjort nåt tokigt som är problemet. Alltså själva kritiken är problemet. Att jag är sur och klagar är problemet. Hans faktiska beteende är inte problemet. 

Ställer man honom mot väggen och frågar "men tycker du ens om mig eftserom du beter dig så här?". Ja då får man höra att det gör han visst. Jag försöker förklara att det är svårt att lita på honom när ord och handling inte går hand i hand alla gånger. Nej då är det återigen jag som är problemet som har problem med tillit. Som om att han ens har förtjänat tillit. Nä att inte bli trodd på är då plötsligt det värsta han vet. 

 tänker faktiskt träffa vänner ikväll. 
Vi har haft pauser förut. Initierade av honom. När jag läser i mina dagböcker från den tiden ser jag ett tydligt mönster. Först förtvivlan och ångest. Sen klarhet och självrespekt, som om jag vaknat upp ur en psykos typ. Sen börjar han höra av sig igen och jag sugs in. Börjar ursäkta och försköna hans beteende. Han har ju anknytningsstörningar pga trauman i sin ungdom och så vidare som förklarar hans agerande etcetera och så vidare. Och så fortsätter det. Igen och igen.

Nu har jag börjat bli arg istället för förtvivlad. Tänker att även jag har trauman från livet, men inte beter jag mig som en röv för det. 

Det här att jag ställde in idag, det skulle aldrig ha hänt förut. Så gradvis börjar jag frigöra mig, verkar det som.