Någon som gjort orosanmälan?

Det beror helt och hållet på allvarlighetsgrad i anmälan. 

Anmälan 1 var som du säger. Den kom in till socialtjänsten från skolan. Soc ringde mig först och berättade och vi bestämde tid för träff. Sedan fick jag ringa barnens andre förälder (där borde de ha ringt) och berätta vad som skett.

Anmälan 2 var allvarligare. Där bedömdes att det behövde göras en polisanmälan. Barnen hämtades i skolan (det var lärare som tog dem ur klassrummet) och skjutsades till polisen av en polis samt kuratorn på skolan i en civilmärkt bil. Polisen ringde mig först och därefter den andre föräldern. Behövde träffa socialtjänsten samma dag. Jag fick åka och hämta barnen efter inledande samtal. 

Vi fick sedan inte åka hem pga oro gällande den andre förälderns agerande plus att denne inte kom till detta inledande möte. Jag fick alternativen att åka till annan plats hos släkting eller åka till hemlig plats med barnen. Hade jag valt alternativet att åka hem (som trots allt var min första reaktion) så hade jag inte fått med mig barnen och då hade det blivit kaos. Vi åkte till släkting och har inte bott med den andre föräldern sedan dess. 

Den andre föräldern har tagit den hjälp som stått till förfogande och har därmed fått träffa barnen och haft dem på semester även fast vi haft en pågående polisutredning. 

Jag har fått ett enormt stöd från socialtjänsten i detta att ta mig ut ur vår situation.

Nej, det är ingen gängse rutin vis alla orosanmälan. Oftast är det enbart ett började samtal till föräldrarna för att sedan besluta om inredning behövs. 

Är det av mer allvarlig karaktär och grova anklagelser så kan det bli omhändertagande av barnen. 

Du har helt fel. Jag vet av egen erfarenhet. Finns misstanke om våld hämtas barnen innan föräldrar kontaktas. Det är det första som sker. 

Motiveringen är att man inte ska kunna påverka barnen och att de EVENTUELLT behöver skyddas. Visar sedan utredningen på att det inte förekommer något våld får man förhoppningsvis tillbaks dem. 

Någon som gjort orosanmälan?

Jag känner mig verkligen illa till mods nu. Jag kommer inom kort behöva göra en orosanmälan. Jag jobbar med barn. Jag vet att detta är sådant jag måste klara och att jag agerar fel om jag låter bli men ändå är det så svårt. Jag vet att föräldrarna kommer bli förbannade på mig och förtroendet kommer vara över. Men jag kan inte hjälpa dem mer. Och jag är ledsen för deras skull.

Någon mer som jobbar inom vård eller omsorg som behövt göra detta? Mådde ni också dåligt av det?  Jag gillar normalt att ha ansvar men detta skrämmer mig lite faktiskt...

Dela gärna med er om ni har erfarenhet.

Vi är en familj som har ett barn med svår CP skada. Barnet skriker mycket och får utbrott. Vi fick nyligen en ny granne och han gjorde en "anonym" anmälan om att det pågår "våld i hemmet". Det pågick inget våld i hemmet utan det är vårt barn som skriker och det kanske hörs utanför hemmet! Socialtjänsten skrev en anmälan och vi föräldrarna fick svara på en massa obehagliga frågor. De ringde också till skolan och frågade ut vårt andra barn om vad är det som pågår hemma. Detta var extremt jobbigt för oss alla. Jag tycker att grannen borde först prata med oss, lära känna oss och förstå vår situation innan man gör en anmälan. Att bli anklagad för våld mot sina egna barn är extremt jobbigt. Jag tycker inte alls om grannen som anmälde oss. 

Fast å andra sidan: i en annan familj kunde det ha varit våld på riktigt, och barnet kunde ha varit avlidet eller svårt skadat innan hon hade hunnit "lära känna er"...

Jag blir så less på alla de där människorna som alltid kommer fram EFTER att ett barn har misshandlats till döds, och berättar att de har hört och sett saker. När det är för sent. Tänker på flickan i Småland t.ex., som tvingades dricka ättika och satt ensam fastspänd hela dagarna i en för liten bilbarnstol i tvättstugan, i sina smutsiga blöjor.

När polisen intervjuade grannar och släktingar efteråt - DÅ kunde de berätta. De hade sett att hon hade en hemsk skållskada över en stor del av överkroppen, att hon inte kunde styra sin ena arm för att den verkade vara bruten (utan något gips på), att hon var konstigt blek så att det verkade som om hon sällan fick vara ute, de hade pratat om det sinsemellan o.s.v.. Att man "pratar sinsemellan" hjälper ju inget barn. 

Ja, visst är det så men nu var det inte så att vi misshandlade vårt barn och vi fick genomlida att vara misstänkta för misshandel. Att även vårt andra barn fick svara på frågor var över gränsen, eftersom barnet kom gråtandes från skolan och kände sig "konstigt". 

Jag skulle aldrig göra en sådan anmälan bara så där. Grannen har sett att vi har ett handikappat barn eftersom vi varje dag går ut med barnet. Vi brukade också heja på grannen. Grannen har tom sett och hört hur barnet skrek en morgon när det skulle till skolan med taxi. Nej, jag tycker inte att det var ok. Jag älskar mina barn över allt annat och att bli anklagad för misshandel är något som gjorde extremt mycket ont och att jag blev riktigt arg på grannen.

Även handikappade barn kan ju bli misshandlade. Och grannen kunde ju inte veta om det var av rimliga skäl som ert barn skriker. Att alla barn i en familj får höras i ett sånt ärende är väl också rimligt. 

Du säger att du aldrig skulle anmäla en granne sådär. Men om du skulle höra skrikande från grannen, du knackar på och de säger att allt är ok. Några månader senare är polisen där och bär ut ett barn som blivit misshandlat. Hur känns det då?

Det är såklart aldrig trevligt att bli anklagad, men heller en felaktig utredning än att man missar något allvarligt. 

I så fall borde man anmäla alla "handikappade familjer" så fort man hör något skrik. Vi har det tillräckligt svårt men all omvårdnad av barnet och att bli anmäld för "våld i hemmet" gjorde mig bara arg. Ja, även handikappade barn kan bli misshandlade men jag tänker inte utstå misstankar, eftersom vi inte misshandlar våra barn!!!!! Jag tog ett allvarligt snack med grannen kan jag säga.