Någon som gjort orosanmälan?

Skäms över att behöva säga detta. Men att prata med chefen finns inte på kartan. Min chef förväntar sig att detta är något jag bara ska klara av att göra - och det kommer jag göra också - men jag känner mig bekymrad över hur det kommer tas emot. Och ledsen över hela situationen. 

Tyvärr ligger det på mig att göra detta.
Tack alla som svarar.

Skäms över att behöva säga detta. Men att prata med chefen finns inte på kartan. Min chef förväntar sig att detta är något jag bara ska klara av att göra - och det kommer jag göra också - men jag känner mig bekymrad över hur det kommer tas emot. Och ledsen över hela situationen. 

Jag jobbar om vården men har aldrig gjort orosnmälan i egenskap av vårdpersonal. Däremot har jag gjort en i egenskap av privatperson. Nej, jag mådde inte dålig eftersom det har ett korrekt beslut och det bästa för barnen.

Jag har absolut inte nått bra de gånger jag gjort anmälan, Fast så här ett antal år efter så är det dom två tillfällen det aldrig gick vidare till anmälan som jag ångrar.

Där jag jobbade var det chefen som gjorde själva anmälan på gott och på ont. Likväl hade jag kollegor att bolla med men det var inte alltid till fördel det heller. Även om man ska anmäla på minsta misstanke så tror jag många gångar att  vi är många som tvekar och fegar ur lite för ofta. Det jag menar är att situationen är inte uppenbart, det finns inga bevis eller konkreta saker att ta på men en oros känsla av att allt inte är okej samtidigt som magkänslan inte är övertygande. Lägg därtill en konflikträdd chef och en variation av kollegor där vissa skulle dra sig för att att anmäl till och med det uppenbara och andra som helst skulle vilja anmäl för minst lilla (tex att ett barn "bara" fått bulle till frukost en dag)

Så det är absolut inte en lätt situation. Vi har vid ett par tillfällen stått i att vi lyckats få föräldrarna att själva söka hjälp och det har blivit ett gemensamt samarbete med andra professioner däribland soc.. Även de gångerna ha det känts lite obehagligt innan allt kommer på plats men vi har i a fall kunnat undvika anmälan vilket känts skönt för både oss och familjerna i efterhand.  Så mycket handlar ju också om vad som är orsaken till att en anmälan behöver göras.

Jag känner mig verkligen illa till mods nu. Jag kommer inom kort behöva göra en orosanmälan. Jag jobbar med barn. Jag vet att detta är sådant jag måste klara och att jag agerar fel om jag låter bli men ändå är det så svårt. Jag vet att föräldrarna kommer bli förbannade på mig och förtroendet kommer vara över. Men jag kan inte hjälpa dem mer. Och jag är ledsen för deras skull.

Någon mer som jobbar inom vård eller omsorg som behövt göra detta? Mådde ni också dåligt av det?  Jag gillar normalt att ha ansvar men detta skrämmer mig lite faktiskt...

Dela gärna med er om ni har erfarenhet.