Ångrar mig efter första aborttabletten, ngn med erfarenhet?

Antalet aborter i Sverige har legat på en liknande nivå sedan mitten på 1980-talet. Då får man också komma ihåg att hela befolkningen har ökat under den tiden. Antalet tonårsaborter har minskat (enligt Socialstyrelsens uppgifter).

Staten/Socialstyrelsen har inget eget intresse av att aborterna ska öka. Om ett lands befolkning krymper så kommer man att få stora ekonomiska problem framöver. Få personer måste då försörja många äldre människor. 

I början på 1900-talet, då Sverige var mer auktoritärt styrt (kvinnorna fick rösträtt först i början på 1920-talet), så var preventivmedel helt förbjudna. Staten var rädd för en befolkningsminskning. Kvinnor började informera andra kvinnor om preventivmedel och till slut, 1938, blev det lagligt att sälja och använda dem (främst kondomer o. dyl.) 

Aborträtten växte fram från 1938, då det av vissa skäl blev tillåtet med abort (till exempel av medicinska skäl). Många olagliga aborter genomfördes (en del mycket farliga) och en del kvinnor åkte till Polen, där det var lättare att få abort.

Under 60-talet växte en praxis fram att om en gravid kvinna hade egna starka skäl att få abort så fick hon det. 1974 genomfördes rätten till fri abort i början av graviditeten.

Jag tycker att det skulle vara konstigt om en läkare gratulerade en kvinna till en graviditet, om hon kände att det var helt fel och tog emot beskedet med sorg. 

Att upplysa om att det finns en aborträtt under början av graviditeten kan vara  bra, så att ingen går och funderar så länge att beslutet sedan visar sig vara för sent taget. Ingen kvinna som vill ha barn tar något intryck av en sådan upplysning. De som är tveksamma till graviditeten går hem och funderar på alternativen. 

Jag skulle inte vilja vara barn till en mamma som inte vill ha/orkar med mig.

Antalet aborter... 

"Antalet aborter i Sverige har legat på en liknande nivå sedan mitten på 1980-talet. Då får man också komma ihåg att hela befolkningen har ökat under den tiden. Antalet tonårsaborter har minskat (enligt Socialstyrelsens uppgifter)."

Och vad tror du DET beror på, då? Befolkningsökningen består av människor som anser att det är kvinnans plikt att föda sin man många söner (döttrarna är en tråkig biprodukt). När den Dumme Svensken betalar för både försörjning, mödravård, förlossningsvård, BVC, förskola, skola o.s.v. så behöver man inte hålla tillbaka alls, som man kanske var tvungen att göra i hemlandet. Och då blir det 8-10 ungar, när man föder det första vid 14 eller 15.

"Staten/Socialstyrelsen har inget eget intresse av att aborterna ska öka. Om ett lands befolkning krymper så kommer man att få stora ekonomiska problem framöver. Få personer måste då försörja många äldre människor."

Så borde man tänka, men så tänkte inte de socialister som skrev riktlinjerna. För dem var den feministiska tanken att kvinnor ska vara i arbetslivet i lika stor utsträckning som män, här och nu, den allenarådande. Då är barn i vägen. Och NÄR det ska skaffas barn, så styr samhället med alla medel för att kvinnorna raskt ska gå tillbaka till arbetet igen: borttagen sambeskattning, höga dagissubventioner, pappamånader i föräldraförsäkringen och intensiva kampanjer för att föräldrarna ska dela fp och vab lika, kvinnor som skaffar barn unga innan de har etablerat sig i arbetslivet straffas med en så löjligt låg föräldrapenning att den inte räcker till mer än halva hyran i en liten hyreslägenhet... Aborterna är en viktig del av detta styrpaket.
 

"I början på 1900-talet, då Sverige var mer auktoritärt styrt (kvinnorna fick rösträtt först i början på 1920-talet), så var preventivmedel helt förbjudna. Staten var rädd för en befolkningsminskning." 

I början av 1900-talet byggde våra lagar fortfarande direkt på Mose lagar (t.ex. var det straffbart att ligga med sin svåger/svägerska), och anledningen att p-medel inte fick säljas var religiös. Katolikerna har än idag ett förbud mot p-medel, även om de katolska länderna inte längre styrs av kyrkan, vilket gör att människorna som bor där kan köpa p-medel ändå. Men KYRKAN fördömer det fortfarande.

"Befolkningsfrågan" blev aktuell först på 1930-talet p.g.a. depressionen, som gjorde att folk inte vågade gifta sig och skaffa barn, då de var rädda att inte ha någon mat att ge till barnen. Detta försökte man då lösa genom ekonomiska reformer som barnbidrag, gratisutdelning av mjölk till gravida kvinnor och barn upp till en viss ålder, etc..

"Kvinnor började informera andra kvinnor om preventivmedel och till slut, 1938, blev det lagligt att sälja och använda dem (främst kondomer o. dyl.)"

Kvinnor har nog aldrig informerat andra kvinnor om kondomer i någon större utsträckning, och absolut inte före 1970-talet. Det preventivmedel som kvinnor kunde rekommendera andra kvinnor på 1930-talet var först och främst pessaret. Män informerade däremot andra män om var de kunde köpa "franska brev" (alltså kondomer). De såldes ofta under disken hos barberare... det vill säga i strikt manliga miljöer. När kondomerna hade blivit lagliga, satte restauranger och klubbar upp sådana automater på herrtoaletterna. 

"Aborträtten växte fram från 1938, då det av vissa skäl blev tillåtet med abort (till exempel av medicinska skäl). Många olagliga aborter genomfördes (en del mycket farliga) och en del kvinnor åkte till Polen, där det var lättare att få abort."

Aborträtten från 1930-talet och framåt växte fram p.g.a. att makarna Myrdal tog intryck av ett viss herre med mustasch som ledde ett visst växande parti i ett visst centraleuropeiskt land, och införde rashygien. Kvinnor och män med dåliga anlag tvångssteriliserades, och var kvinnan redan gravid så tvångsaborterades hon. Ville en sådan kvinna som ansågs dålig själv ha abort, så beviljades den naturligtvis med glädje. Friska kvinnor med tillhörande friska män beviljades inte abort, för de skulle föda fram friska ariska A-barn som stärkte den nordiska rasen.

"Under 60-talet växte en praxis fram att om en gravid kvinna hade egna starka skäl att få abort så fick hon det. 1974 genomfördes rätten till fri abort i början av graviditeten."

Fullt friska kvinnor utan dåliga anlag (ej heller hos barnafadern), kunde inte få abort före 1974, om de inte kände två läkare som kunde skriva ut falska läkarintyg. Detta var aldrig någon "praxis", utan de läkare som lät sig övertalas eller köpas (ja det förekom mutor också) riskerade sin legitimation om det kom fram. 

"Jag tycker att det skulle vara konstigt om en läkare gratulerade en kvinna till en graviditet, om hon kände att det var helt fel och tog emot beskedet med sorg. Att upplysa om att det finns en aborträtt under början av graviditeten kan vara  bra, så att ingen går och funderar så länge att beslutet sedan visar sig vara för sent taget. Ingen kvinna som vill ha barn tar något intryck av en sådan upplysning. De som är tveksamma till graviditeten går hem och funderar på alternativen."

Hur den förste som berättar nyheten för henne reagerar, kan mycket väl påverka hur hon känner. Om han signalerar att "det här är toppen!" eller "det här var verkligen tråkigt, men som tur är kan vi göra något åt det". (Ja jag fattar också att det inte hjälper med hurtiga utrop, om det är en 14-årig flicka som har blivit våldtagen av sin egen far, men det händer i ungefär 1 av en miljon graviditeter, så du behöver inte komma med det exemplet...)

"Jag skulle inte vilja vara barn till en mamma som inte vill ha/orkar med mig."

Nja. Jag tror att de flesta skulle välja livet ändå. Det är ju inte så, att man hamnar i en rondskål - och sedan återföds man något år senare i en toppenfamilj. Utan this was it, om det blev rondskålen. Det är dessutom så, att det inte är graden av planering inför att bli gravid som avgör vem som blir en bra mamma och inte. Det sitter djupare i personligheten, det beror först och främst på hur väl man själv har blivit mammad som liten. Kvinnor kan även skaffa barn av mycket speciella och egoistiska skäl.

Vill man skydda barn från dåliga mammor, så måste man göra en omfattande hemutredning inklusive psykologutredning av alla kvinnor som önskar bli gravida, och det skulle vara för integritetskränkande. Men man skulle faktiskt kunna göra det med abortsökande kvinnor, för det är ingen självklarhet att de ska få ett skattefinansierat ingrepp, som tar resurser från sjukvården. Så där skulle man kunna lägga in ett villkor, och då skulle man även kunna rädda en del barn från att födas till olämpliga mammor, precis som du säger, samtidigt som man skulle kunna rädda andra så att de fick födas, när deras mammor egentligen är rätt vettiga och kommer att komma runt bara de har ungen i famnen.

Det är inte så enkelt som att gruppen "abortsökande kvinnor" = "kvinnor som saknar föräldraförmåga" - det är en förenkling som har blivit alldeles för allmän i debatten. De verkligt utflippade kvinnorna vet inte själva om att de är utflippade, och de söker inte abort för att skydda sina barn från sig själva.  

Det klart att man kan ångra sig, vi är ju människor!

Man kan inte alltid veta säkert, ibland pendlar man mellan flera alternativ i tankarna. Det man får göra då är att ta det alternativ som man landar i flest gånger. Dvs om man för det mesta landar i att det är bäst att göra en sak och bara ibland landar i att man inte ska göra det, så får man gå på det man flest gånger tycker är bäst.

Livet är inte svart eller vitt, ofta har alternativen både för- och nackdelar. Vi lever våra liv i mellanrummen, mellan svart och vitt.

Men i vissa situationer kan det vara svårt att i efterhand göra något åt det val man har gjort. 

Självklart kan man ångra sig. Men att googla och hitta något sätt att försöka ångra det på och därefter experimentera själv och på allt dessutom med ett litet foster, det är ju bara galet.  

Jag fattar att man är ledsen. Men man måste ju tänka på fostrets säkerhet också. Nu har hon tryckt i sig detta. Då kan man inte bara ångra sig? Tänk om fostret har skadats. Att man bara skulle våga chansa är ju ofattbart. 

Svenska barnmorskor är i regel a) korkade, b) lågutbildade och c) har instruktioner från Socialstyrelsen att främja aborter. Så även om de skulle känna till att det finns en antidot så kommer de inte att berätta det för kvinnan. Det är likadant i USA: ringer en kvinna till Planned Parenthood (som är Pro Choice) så får de höra att det inte finns någon återvändo, men ringer de till kvinnokliniker som drivs av Pro Life-rörelsen så får de progesteron. 

Jag läste för övrigt TS för snabbt innan jag svarade (mitt förra inlägg) och JA har det gått tre dagar så är det för sent. Det var synd att hon inte frågade här tidigare. Men hon behöver för den skull INTE ta de uppföljande tabletterna, hon kan vänta och se. Det finns barn som har överlevt Mifegyne utan antidot.

Angående ev. missbildningar så syns ju de på ultraljud senare i så fall, och då går det att göra abort då i stället. Följden blir ju en aborterad individ i båda fallen, så det finns ingen anledning att inte ge ett eventuellt friskt och oskadat barn en chans till livet först. 

Jag har inte hittat någon information - och då har jag ändå dammsugit hela internet i flera dygn - som säger att det finns ngn direkt risk för fosterskador, OM barnet överlever. Den stora risken med tabletten jag tagit är missfall/att fostret dör när progesteronnivåerna går ner. Klarar man de kritiska dygnen brukar det gå bra sedan. Däremot kan inget läkemedelsföretag av juridiska skäl säga att det INTE finns risker, men det är en helt annan sak. Dessutom kommer det synas på ultraljud isf. (Det finns ngr få dokumenterade fall med klumpfot efter att mamman tagit mifegyne, men ingen hög sannolikhet.)

Jag önskar sannerligen att sjukvården hade gratulerat mig till graviditeten och ställt lite mer kritiska frågor om VARFÖR jag ville göra abort, samt sagt åt mig att vänta några dagar, istället för att typ trycka tabletten i handen på mig. Oansvarigt och moraliskt fel av dem.

Jag har inte hittat någon information - och då har jag ändå dammsugit hela internet i flera dygn - som säger att det finns ngn direkt risk för fosterskador, OM barnet överlever. Den stora risken med tabletten jag tagit är missfall/att fostret dör när progesteronnivåerna går ner. Klarar man de kritiska dygnen brukar det gå bra sedan. Däremot kan inget läkemedelsföretag av juridiska skäl säga att det INTE finns risker, men det är en helt annan sak. Dessutom kommer det synas på ultraljud isf. (Det finns ngr få dokumenterade fall med klumpfot efter att mamman tagit mifegyne, men ingen hög sannolikhet.)

Jag önskar sannerligen att sjukvården hade gratulerat mig till graviditeten och ställt lite mer kritiska frågor om VARFÖR jag ville göra abort, samt sagt åt mig att vänta några dagar, istället för att typ trycka tabletten i handen på mig. Oansvarigt och moraliskt fel av dem.