Nekar mitt barn följa med till Thailand.

Finns inget du kan göra åt saken. Säger exet nej, oavsett anledning, så kommer dottern inte kunna åka. Det är liksom punkt där. Så är det att ha barn ihop med någon - båda ska vara med på sånna beslut. Om exet tycker det är får långt bort kanske hon skulle gå med på en resa inom eu? Om inte så är det så och ja då får du helt enkelt avgöra om det är värt att åka utan dottern eller inte.

Det finns ju ingen snabb och enkel lösning på frågan. Det är väl tingsrätt och ensam vårdnad för att du ska kunna lösa det hela med pass, visum och liknande. Men det är ju inget som löses över en natt eller är garanterat att du får. Sedan kan det ju ändå bli att ni får ett fastställt umgängesschema på prick varannan vecka ändå, och då är det ju ändå svårt att hinna med en resa till Thailand. Så...

Jag kan ändå förstå mamman. Har väldigt svårt att föreställa mig att det skulle kännas det minsta bra att låta en så liten som en 12-åring åka till andra sidan jorden utan en. En annan sak om hon varit 15-16 eller så.

Så elakt av henne. Man har svårt att förstå hur en sådan människa tänker. Hon vinner inga poäng hos sin dotter direkt. Snarare tvärtom. "Det är för långt" = jag kan inte åka dit med barnet så det ska inte du heller göra. Avundsjuka, alltså.

Tyvärr finns det inget du kan göra, men jag skulle lova flickan att vi skulle göra en superresa när hon fyller 18 och sätta mig ner och börja planera redan nu. Sen kan ni alltid åka på kortare resor tillsammans innan dess. 

Tror inte jag skulle kunna åka till Thailand utan mitt barn. Det skulle kännas för hårt. Tyvärr! Men om jag var din sambo skulle jag åka själv med pojkarna. De förstår nog hur du känner. 

Men barnet är ju med sin pappa...då är det väl lika farligt att skicka henne hem till honom varannan vecka? Hon har inte ens kontroll över vad som händer flickan när hon är i skolan. Det är så livet är när man är förälder. Tycker det är ogint att inte låta barnet njuta av sol och bad och äventyr även om man inte själv är med. Men antar att man tänker olika.

Min pojke var med pappa i USA när han var 4 år i tre veckor. Det gick jättebra. Vi är förvisso gifta, men jag litar på honom till 100% när det gäller vårt barn. Vi reser rätt ofta på egen hand med vårt barn. 

Barnet är 12 år och har tätt att bestämma själv. Detta gäller inte bara boendet utan även andra saker som är viktigt för barnet. Dvs även resor och andra typer av beslut. Då ska barnets egen åsikt väga tungt.  Dvs er dotter har all rätt i världen att säga nej till en resa om hon inte hade velat åka . ... 

Så med det i åtanke kan du fortsätta ta diskussionen och också låta dottern själv få säga sin mening. 

Faran med detta är som du själv är inne på att om mamman jävlas av olika anledningar så kommer fortsättningen bara bli värre om hon "vinner" denna diskussion.  Då kan hon använda samma argument om och om igen även om det gäller skidresa 4 mil bort med skolan eller en kryssning med er. 

Detta gör hon bara för att jävlas. Så otroligt omoget och ansvarslöst att använda dottern som ett sätt att hämnas. 

Jag hade åkt i alla fall. Och förklarat för dottern varför hon inte får följa med. 

Du kan väl ringa soc och rådfråga dem?

Utifrån vad du beskriver så känns det mer som att hon är genuint orolig för något än att hon försöker jävlas. 

Menar inte att oron är befogad och att hon gör rätt, men olika orsaker kan ha olika lösningar. Har själv en släkting som är väldigt självisk i sin kärlek. Hon älskar sina barn oändligt, men fattar beslut baserat på vad som känns bäst för henne och inte vad som är bäst för barnet och hon är totalt omedveten om det utan ser sig själv som världens mest osjälviska person.

Om hon är lik min släkting så tror jag det bästa skulle vara att försöka få till ett samtal med tredje part, typ parterapeut eller något. Med fokus på att reda ut hennes oro och få henne att förstå att det är dottern som ska vara i fokus för beslutet, inte hon.

Boka samarbetssamtal, det är nog enda chansen. Du får inte ens ut pass om inte båda vårdnadshavarna är med i matchen.

Jag hade skrivit till mamman med klarspråk - 

"Vår dotter kommer bli enormt besviken pga ditt besult, för denna resa är ingenting vi kan undvika att berätta för henne om. Jag tänker itne heller ge henne bilden att hon itne skulle vara välkommen på resan, för det är hon, alltså kommer förklaringen vara sanningen - att du säger nej, utan att ge något tungt vägande skäl, i mina ögon. Jag kommer nu försöka boka tid till tingsrätten  och samarbetssamtal, särskilt då jag fått höra att en 12-årings åsikt väger enormt tungt i frågor som rör henne (hon får t.ex. bestämma själv var hon ska bo).  Jag hoppas du själv kommer till insikt att Xxx kommer rikta sin besvikenlse och ilska mot dig och inte mig (om det nu är så du tänkt dig), och godkänner resan genast. Annars fortsätter denna diskussion med hjälp från myndigheterna! Du kan möjligen sabotera att vi åker detta året - men så fort myndigheterna löst detta kommer vi att åka, det lovar jag dig! Och hur detta hanterats kommer vår dotter säkerligen minnas för resten av livet - tänk på det! 

Jag vill ha svar inom 2 dagar, sedan tar jag detta vidare!"