Vår situation är så udda! Eller?
Känns som min o sambons situation är otroligt udda, men det kanske den inte är?
Vi har varit ett par i 20+ år, upp och ner där mina känslor är utanpå och hans inombords, men vi har aldrig pausat, gnisslat eller ens funderat på en separation. Vår kärlek har alltid varit grundad i betong och vi är verkligen allra bästa vänner.
Sen hände ngt i våras. Sambon bytte jobb, från ett osocialt mansdominerad yrke till ett helt annat med mkt nytt folk och han som är rätt osocial blommade upp och fick nya fina arbetskamrater. Han mådde superbra! Och då mådde vi alla bra! (tung tid med dottern med ångest och lite allmänt vardagsstress)
Han blev mkt god vän med en tjej på jobbet, han pratade mkt om henne, hon anförtodde sig för honom då hon inte hade så mkt vänner. Jag tyckte det var fint men ngt kändes inte rätt.. De började träffas efter jobbet o promenera och prata.
Och en kväll hade de sett på film och han kom hem med världens ångest då de hånglat.
Han berättade alltså direkt och mådde superdåligt av det.
Jag blev såklart chockad o vädligt ledsen men inte arg! Besviken sviken... Men genuint inte arg. Vi pratade mkt om det efter och de fortsatte träffas som vänner då han mådde bra av det, kanske dumt men alternativet var att kasta ut honom men det ville jag inte. Inte kasta bort 20 år kärlek o vänskap.
Det gick rätt så bra från och till, absolut svartsjuk och mkt ångest från bådas håll när han började känna att han han tyckte om henne mer och mer. Men vi var hela tiden öppna o pratade mkt.
Han visste inte vad han kände och jag vara beredd för familjens skull att bara låta tiden gå ett tag, andas...
Vi umgicks hemma, och han sov alltid hemma och vi hade mkt sex som var fantastisk! Han sa ofta att han aldrig vill mista mig, hur allt än blir. Att skulle vi separera skulle det vara som allra bästa vänner. Och jag kände exakt likadant!
Men hoppet att han inte skulle lämna fanns alltid...
Tyvärr blev min ångest för jobbig så vi bestämde att vi ska pausa "oss", bo i hop som vi gör och reda ut allt i lugn o ro med barn hus ekonomi. Men att jag skulle kunna släppa på svartsjukan o ångesten.
Inte lätt men faktiskt blev jag lugnare!
Jag släppte alla mina misstankar mot deras sms, vad de gjorde när de sågs. Nu var det inte min sak på ngt sätt? Och han var mkt öppen med det mesta.
De inledde en relation o i går sa han att han vill vara med henne, exklusivt.
Men att vi ska separera som vänner och inte skynda med ngt. Som vi redan bestämt. Vi grät kramades, ja vi hade även sex... Som ett avslut?
Otroligt smärtsamt. Men vi är så fruktansvärt tighta! Vi kan gå från gråt till skratt på en minut.
Vi har haft fantastisk sex och pratat mer än någonsin! Till och med haft sex fast vi sagt att det är över. Vi känner så mkt för varann! Är det galet om vi båda mår bra av det??
Nu ska det vara de 2 så då gissar jag att sexbiten försvinner men vi vill fortsätta göra saker ihop, umgås.
Och han säger att man aldrig vet vad framtiden bär med sig, men att han aldrig vill mista mig eller familjen helt. Att vi är en del av varandra för evigt. Han tänker på oss varje dag och undrar om han gör rätt, men han mår så bra med henne.
Jag känner honom utan o innan o tror genuint på hans ord. Jag är fortfarande inte ett dugg arg. Sorgsen mest.
Det går upp o ner men när vi träffas mår jag så bra!
Tanken är bo kvar ihop över årsskiftet sen börja se över försäljning av hus etc. I lugn o ro.
Kommer vi kunna fortsätt vara bästa vänner som vi vill?
Skulle han komma i morgon o säga ta mig tillbaka skulle jag inte ens tveka. Vi har så.mkt historia, så sammanväxta. Men känner att vara hans vän skulle betyda så mkt...
Har vi en chans att fixa detta på ett bra sätt?