-
Känns som min o sambons situation är otroligt udda, men det kanske den inte är?Vi har varit ett par i 20+ år, upp och ner där mina känslor är utanpå och hans inombords, men vi har aldrig pausat, gnisslat eller ens funderat på en separation. Vår kärlek har alltid varit grundad i betong och vi är verkligen allra bästa vänner.Sen hände ngt i våras. Sambon bytte jobb, från ett osocialt mansdominerad yrke till ett helt annat med mkt nytt folk och han som är rätt osocial blommade upp och fick nya fina arbetskamrater. Han mådde superbra! Och då mådde vi alla bra! (tung tid med dottern med ångest och lite allmänt vardagsstress)Han blev mkt god vän med en tjej på jobbet, han pratade mkt om henne, hon anförtodde sig för honom då hon inte hade så mkt vänner. Jag tyckte det var fint men ngt kändes inte rätt.. De började träffas efter jobbet o promenera och prata.Och en kväll hade de sett på film och han kom hem med världens ångest då de hånglat.Han berättade alltså direkt och mådde superdåligt av det.Jag blev såklart chockad o vädligt ledsen men inte arg! Besviken sviken... Men genuint inte arg. Vi pratade mkt om det efter och de fortsatte träffas som vänner då han mådde bra av det, kanske dumt men alternativet var att kasta ut honom men det ville jag inte. Inte kasta bort 20 år kärlek o vänskap.Det gick rätt så bra från och till, absolut svartsjuk och mkt ångest från bådas håll när han började känna att han han tyckte om henne mer och mer. Men vi var hela tiden öppna o pratade mkt.Han visste inte vad han kände och jag vara beredd för familjens skull att bara låta tiden gå ett tag, andas...Vi umgicks hemma, och han sov alltid hemma och vi hade mkt sex som var fantastisk! Han sa ofta att han aldrig vill mista mig, hur allt än blir. Att skulle vi separera skulle det vara som allra bästa vänner. Och jag kände exakt likadant!Men hoppet att han inte skulle lämna fanns alltid...Tyvärr blev min ångest för jobbig så vi bestämde att vi ska pausa "oss", bo i hop som vi gör och reda ut allt i lugn o ro med barn hus ekonomi. Men att jag skulle kunna släppa på svartsjukan o ångesten.Inte lätt men faktiskt blev jag lugnare!Jag släppte alla mina misstankar mot deras sms, vad de gjorde när de sågs. Nu var det inte min sak på ngt sätt? Och han var mkt öppen med det mesta.De inledde en relation o i går sa han att han vill vara med henne, exklusivt.Men att vi ska separera som vänner och inte skynda med ngt. Som vi redan bestämt. Vi grät kramades, ja vi hade även sex... Som ett avslut?Otroligt smärtsamt. Men vi är så fruktansvärt tighta! Vi kan gå från gråt till skratt på en minut.Vi har haft fantastisk sex och pratat mer än någonsin! Till och med haft sex fast vi sagt att det är över. Vi känner så mkt för varann! Är det galet om vi båda mår bra av det??Nu ska det vara de 2 så då gissar jag att sexbiten försvinner men vi vill fortsätta göra saker ihop, umgås.Och han säger att man aldrig vet vad framtiden bär med sig, men att han aldrig vill mista mig eller familjen helt. Att vi är en del av varandra för evigt. Han tänker på oss varje dag och undrar om han gör rätt, men han mår så bra med henne.Jag känner honom utan o innan o tror genuint på hans ord. Jag är fortfarande inte ett dugg arg. Sorgsen mest.Det går upp o ner men när vi träffas mår jag så bra!Tanken är bo kvar ihop över årsskiftet sen börja se över försäljning av hus etc. I lugn o ro.Kommer vi kunna fortsätt vara bästa vänner som vi vill?Skulle han komma i morgon o säga ta mig tillbaka skulle jag inte ens tveka. Vi har så.mkt historia, så sammanväxta. Men känner att vara hans vän skulle betyda så mkt...Har vi en chans att fixa detta på ett bra sätt? -
Svar på tråden Vår situation är så udda! Eller?
-
Ja, förhoppningsvis man vill nog ditt bästa men i de råd som ges utgår man från sig själva och hur man själv skulle känna i din situation.
Jag menar att du måste utgå från dig själv och de känslor du har. Något som är rätt för dig behöver vara rätt för andra.
Om jag läser lite mellan raderna i vad du hittills skrivit så är du själv inte säker på vilka känslor du har för din partner. Kanske kommer det senare att visa sig att det var bäst som skedde.
Viktigt dock att du tänker på dig själv också och inte bara anpassar dig efter andra. Du borde lägga upp en plan för hur du vill ha det och kommunicera den -
Helt rätt jag vet inte exakt vad jag känner för honom....Anonym (Snowihite) skrev 2023-11-17 12:48:31 följande:Ja, förhoppningsvis man vill nog ditt bästa men i de råd som ges utgår man från sig själva och hur man själv skulle känna i din situation.
Jag menar att du måste utgå från dig själv och de känslor du har. Något som är rätt för dig behöver vara rätt för andra.
Om jag läser lite mellan raderna i vad du hittills skrivit så är du själv inte säker på vilka känslor du har för din partner. Kanske kommer det senare att visa sig att det var bäst som skedde.
Viktigt dock att du tänker på dig själv också och inte bara anpassar dig efter andra. Du borde lägga upp en plan för hur du vill ha det och kommunicera den
I börjar kände jag att säger han att han släpper allt för min skull skulle jag ta emot honom m öppna armar.
Idag? Vet inte!
Jag älskar känslan när vi umgås och gör saker på ett helt annat sätt än förut. Som en nytändning fast inte sexuellt.
Han sa en dag att det är det här jag saknat med oss, göra saker spontant, dra i väg o göra ngt på kvällen istället för att sitta i soffan bara.
Och jag höll med! Vi båda han gjort just så jobbat o satt oss i soffan, energilösa men på ngt sätt ändå hyfsat nöjda.
Nu händer det saker, positiva o negativa, men det HÄNDER saker! Och det är nog just den biten jag gillar i denna sorgliga situation!
Jag tror jag älskar honom på ett annat sätt idag... Men vet inte vad det sättet är. Men det känns annorlunda.
Men ja jag övar på att göra saker själv, bry mig om mig själv mer. Och jag o dottern hittat på saker tillsammans så ofta vi kan
Det är nyttigt jag vet... Men ändå skickar jag de där sms när jag är iväg på annat. Kollar läget eller bara säger hej.
Där är jag inte ännu där jag vågar släppa helt, som att jag tror att hör jag ej av mig så tror han inte att jag bryr mig....
Jag har läst om Overthinkers..
Stämmer sjuuukt bra in på mig!!! -
Tycker att det låter som om du är på god väg. Processen innebär att man omdefinierar både sig själv och relationen.anonym gullviva skrev 2023-11-17 13:41:40 följande:Helt rätt jag vet inte exakt vad jag känner för honom....
I börjar kände jag att säger han att han släpper allt för min skull skulle jag ta emot honom m öppna armar.
Idag? Vet inte!
Jag älskar känslan när vi umgås och gör saker på ett helt annat sätt än förut. Som en nytändning fast inte sexuellt.
Han sa en dag att det är det här jag saknat med oss, göra saker spontant, dra i väg o göra ngt på kvällen istället för att sitta i soffan bara.
Och jag höll med! Vi båda han gjort just så jobbat o satt oss i soffan, energilösa men på ngt sätt ändå hyfsat nöjda.
Nu händer det saker, positiva o negativa, men det HÄNDER saker! Och det är nog just den biten jag gillar i denna sorgliga situation!
Jag tror jag älskar honom på ett annat sätt idag... Men vet inte vad det sättet är. Men det känns annorlunda.
Men ja jag övar på att göra saker själv, bry mig om mig själv mer. Och jag o dottern hittat på saker tillsammans så ofta vi kan
Det är nyttigt jag vet... Men ändå skickar jag de där sms när jag är iväg på annat. Kollar läget eller bara säger hej.
Där är jag inte ännu där jag vågar släppa helt, som att jag tror att hör jag ej av mig så tror han inte att jag bryr mig....
Jag har läst om Overthinkers..
Stämmer sjuuukt bra in på mig!!!
Du/Ni kommer säkert att klara det här jättebra och du ska se att framtiden för er alla kommer att klarnaallt mer. Försök att se den med positiva ögon och se fram emot vad framtiden har i sitt sköte. -
Till Anonym (H)
(kan inte citera allas inlägg...)
Absolut att det fortfarande är färskt! Tror nog att polletten inte helt trillat ner o lever säkerligen i förnekelse. När vi är tillsammans så existerar inte hon. Tills hon skickar ett sms eller de ses. Då fattar jag ju, men samtidigt inte? Sjukt svårt att förklara!
Jaut nu är inte att de träffas det värsta utan mer tankarna på vad hon ersätter mig med. Saker de gör som vi gjort förut. Enkla saker som att hon lagar lunch åt honom eller att de gymmar. Det känns värre, så tror det är själva grejen att bli ersatt som är det jobbigaste just nu..
Ja det känns väldigt som e 40 års kris men mer på allvar på ngt sätt. Men han har blommat ut på många plan, var så glad när han fixk ett jobb han gillade, började träffa mer folk... Började ta hand om sig själv mer, tänkte mer på sina kläder, vikten... Allt tydliga tecken på att han sökte förändring. Och tyvärr blev det ju mer förändringarn så...
Han har sagt det själv han sökte bekräftelse, att få känna sig behövd. Även fast vi haft det rätt bra senaste tiden så tiden strax innan var tung! Och nej vi gav inte varandra så mkt uppmärksamhet på ett tag... Jag var nöjd med det för jag orkade bara inte, och han vågade inte säga hur han kände att han kände sig ensam...
Om detta bara är en kris eller att de har en framtid i hop vet jag ej...
Jag måste bara jobba mer på att tänka på en framtid ensam, det är svårt men jag vet ju det.
Det kanske tar myrsteg men då är det det jag behöver kankse?
-
Anonym (Snowihite) skrev 2023-11-17 12:48:31 följande:Ja, förhoppningsvis man vill nog ditt bästa men i de råd som ges utgår man från sig själva och hur man själv skulle känna i din situation.
Jag menar att du måste utgå från dig själv och de känslor du har. Något som är rätt för dig behöver vara rätt för andra.
Om jag läser lite mellan raderna i vad du hittills skrivit så är du själv inte säker på vilka känslor du har för din partner. Kanske kommer det senare att visa sig att det var bäst som skedde.
Viktigt dock att du tänker på dig själv också och inte bara anpassar dig efter andra. Du borde lägga upp en plan för hur du vill ha det och kommunicera den
Ja självklart ska man utgå från sig själv. Men hon kanske inte ser sitt eget bästa just nu. Då kan man behöva höra från folk utifrån vad man behöver göra för att bli påmind om sitt eget värde. Likaså är det ju att tonåringen som mår skit kommer i sista hand just nu.
Det verkar inte ha varit ett sunt förhållande då hon var svartsjuk och i mina öron alltså orolig. Det kan ha varit Han som kallar henne för svartsjuk.
Som han beter sig nu vore det knappast konstigt att man är svartsjuk iallafall.
-
Gå till gymmet när de är där då. Ni delar ju ändå på honom så ni tre kan väl börja umgås lika gärna.anonym gullviva skrev 2023-11-17 14:23:56 följande:Till Anonym (H)
(kan inte citera allas inlägg...)
Absolut att det fortfarande är färskt! Tror nog att polletten inte helt trillat ner o lever säkerligen i förnekelse. När vi är tillsammans så existerar inte hon. Tills hon skickar ett sms eller de ses. Då fattar jag ju, men samtidigt inte? Sjukt svårt att förklara!
Jaut nu är inte att de träffas det värsta utan mer tankarna på vad hon ersätter mig med. Saker de gör som vi gjort förut. Enkla saker som att hon lagar lunch åt honom eller att de gymmar. Det känns värre, så tror det är själva grejen att bli ersatt som är det jobbigaste just nu..
Ja det känns väldigt som e 40 års kris men mer på allvar på ngt sätt. Men han har blommat ut på många plan, var så glad när han fixk ett jobb han gillade, började träffa mer folk... Började ta hand om sig själv mer, tänkte mer på sina kläder, vikten... Allt tydliga tecken på att han sökte förändring. Och tyvärr blev det ju mer förändringarn så...
Han har sagt det själv han sökte bekräftelse, att få känna sig behövd. Även fast vi haft det rätt bra senaste tiden så tiden strax innan var tung! Och nej vi gav inte varandra så mkt uppmärksamhet på ett tag... Jag var nöjd med det för jag orkade bara inte, och han vågade inte säga hur han kände att han kände sig ensam...
Om detta bara är en kris eller att de har en framtid i hop vet jag ej...
Jag måste bara jobba mer på att tänka på en framtid ensam, det är svårt men jag vet ju det.
Det kanske tar myrsteg men då är det det jag behöver kankse?
-
Se hennes reaktion. Jag hade då inte varit tyst iallafall utan sagt något.
Du borde träffa henne och honom tillsammans. Säga att för deras barns skull, bör ni få sära på sig helt innan de fortsätter av respekt för barnet. Därmed avstå från att ses på ett tag.
Du säger ju att de är snälla båda två. Tjejen har ett stort hjärta. Han med. Men dåså? -
Du skapar inte problem för det. Han gör det.
-
Du kan ju lugnt och sansat säga att det går bra för dig! Då skapas inget krig. Stå upp för ditt barns välmående. Och för din egen skull.
-
Hur tänker du att det skulle hjälpa barnet? Hon vet väl inte ens om att pappan träffar den där andra så för henne skulle det väl inte bli någon skillnad.Anonym (Brbf) skrev 2023-11-17 17:04:56 följande:Se hennes reaktion. Jag hade då inte varit tyst iallafall utan sagt något.
Du borde träffa henne och honom tillsammans. Säga att för deras barns skull, bör ni få sära på sig helt innan de fortsätter av respekt för barnet. Därmed avstå från att ses på ett tag.
Du säger ju att de är snälla båda två. Tjejen har ett stort hjärta. Han med. Men dåså?