Vår situation är så udda! Eller?

Men det är ju hundra gånger konstigare att låta ens partner fortsätta umgås med sitt otrohetsobjekt än att att ha kravet att han låter bli. Om partnern känner sig kvävd av att inte få umgås med sin jobbflirt så...

Precis. Möjligtvis om man själv varit otrogen, då kanske man kan tillåta det. Annars är ju något fel.

Tex så dålig självkänsla att man fullständigt trycker undan sitt egna välmående. Men då behöver man nog prata med någon, tex en psykolog. 

Och om han fortsätter men inte flyttar hem till henne då, som du säger? Vad gör du då? Min fråga var hur du menar att man ska stå upp för sig själv utan att starta något bråk.

Och det där är ju inte TS gränser, utan dina, tråden handlar inte om dig, så vad ska TS göra för att stå upp för sig själv? Dina gränser är ju inte relevanta då.

Nu måste jag bara tillägga att det låter som jag/vi skäller på TS eller sitter med
facit i hand för hur hon ska bete sig.
Det är inte meningen från min/vår sida i tråden. Jag tror att vi alla känner djup
medkänsla för den svåra situationen hon befinner sig i.

Jag förstår hur svårt det måste vara att livet förändrats så på några månader.
Om det finns möjlighet kanske TS kan byta ut sin sambo t ex när det gäller gymkompis. Att försöka gå och gymma med någon annan. 

Den tvåsamhet som TS och sambon levt i förstår jag. Man gör allt tillsammans. Jag hade det likadant med min man. Den enda som verkligen "förstod" mig var han. Nu dog han tyvärr men vi gjorde också allt tillsammans, pratade om allt osv..

Det tomhet och ensamhet som uppstår är svår.. Jag sänder mina varmaste tankar till TS och hoppas att hon går och pratar med någon professionell. Hoppas du uppdaterar tråden hela tiden för du har verkligen engagerat oss här på familjeliv.

Tack för dina ord. 

Startad ejuat tråden för jag inte har ngn att bolla med. Vissa har varit väsöogt hårda mot mig ist för att ge råd. Andra har visat medlidande och det är nog det jag behövt mest just nu ngn som bara lyssnar.. 

Ja det var liksom vi mot världen... Vår lilla familj på 3. 
Kanske blev det lite på slentrian, tog varandra för givet, svårt med både hand o dotterns dåliga mående.. Vi lät bara dagarna gå tillslut men i grunden hade vi alltid varandra.
Dorekt när ngt hände på jobbet eller om vi såg ngt kul klipp så var det varandra vi messade. 

Att plötsligt bli utbytt och ngn annan får dessa sms, ngn annan han pratar om sin dag med..
Det för så fruktansvärt ont. 
Han får en ny att prata med och jag får ingen

Då klamrar jag mig fast med näbbar o klor... Ja kanske för att jag är rädd för att bli helt ensam?? Då gör jag ju allt för att inte mista även våran vänskap! 
Såklart jag även velat ha kvar kärleken, det kommer nog ta ett tag innan den känslan försvinner helt. Men inte fan försvinner sen på ngn månad efter så lång tid?? Det vore ju konstigt i mina ögon... 

Kanske är det alla minnen och ensamheten som gör att jag inte vågar släppa? Jag vet inte.. 
Men jag är fruktansvärt rädd för framtiden.

Vi åt lunch idag, hade lite jobbigt i går kväll så tänkte att vi kunde ses en stund iaf. Tanken var bara lunch men jag kunde inte hålla allt inne o tyvärr blev jag ledsen o hasplade ur mig en massa. 
Vad det gav? Tomhet.. Jag måste måste släppa kärleken o fokusera på vänskapen eller att iaf lösa detta så bra som möjligt för oss alla. 
Han sa att han kan flytta idag om jag vill, inte till henne se vill inte flytta ihop, men någonstans typ hotell. Mitt val. 
Jag ville att vi försöker så länge vi kan som planerat. Men kom överens om att älta inte hjälper för ngn av oss. Vi står där vi står. 
Vi är inget par, det är de. Men de vill inte bo ihop eller ses hela tiden. 
Jag vill bara att han delger mig sina planer så jag vet och hur vi ska lägga upp dagarna hemma på bästa sätt. 
Efter jul ska vi berätta för dottern då vi just nu följt allt och det har uj funkat då vi ju ej bråkar eller liknande. Men vill inte behöva ljuga heller.
Nej kommer ej berätta om otroheten utan att vi bara beslutat att inte vara ett par mer. 
Då hon mår så psykiskt dåligt måste vi tar det varsamt. 
Tips där ngn kanske? 

Nej det är klart att man inte kan med våld fysiskt kasta ut honom om han vägrar. Men inte skulle jag finnas tillgänglig för honom för ett ev fortsatt förhållande.

Jag skulle kunna förlåta ett snedsteg möjligtvis. Om han ångrade sig och ville fortsätta vara med mig. 

Men om han var osäker skulle jag inte tycka att det var ok att han fortsatte vara tillsammans med mig samtidigt som han umgicks med den nya för att ta reda på vad han kände. Jag skulle inte kunna sitta och vänta på det beskedet. Redan där skulle det bli ointressant för mig. Är jag inte det självklara valet för min man så får det vara. Jag vill inte vara en "jag vet inte, vi får se, kanske, jag ska bara se vad jag känner för den här tjejen först". 

För det var ju så det gick till. Han var otrogen men de fortsatte att vara tillsammand samtidigt som han även fortsatte träffa den nya. Det var inte förrän efter ett tag som de bestämde att det skulle vara slut.

Så även om det just nu är så att det är slut och hon verkar tycka det är ok att han gör vad han vill trots att de fortfarande bor ihop så fick han ju även göra vad han ville när de var tillsammans.  

Så ja man kan stå upp för sig själv utan att det blir bråk. Hon hade kunnat säga "jag förlåter sensteget om du vill fortsätta med mig, men om du är osäker så tänker jag inte vänta medan du utforskar henne". Varför skulle det bli bråk för att man sa så?

Dessutom förstår jag inte varför hon och andrs ens är så livrädda för bråk. Man kan bråka under en separation och ändå kunna hitta ett sätt att samarbeta och prata om gemensamma barnen sen. Man kan tillfälligt vara väldigt arg utan att det betyder att man aldrig skulle kunna ha kontakt igen. Har ni aldrig bråkat i relationen tidigare? Varöfr skulle bråk nödvändigtvis betyda att man aldrig mer kan prata med varandra?

Vi har inte bråkat för att det inte behövts?
Klar jag inte vill bråka, inte han heller... Men bråka menar jag vara arga, höja rösten mm. Vi har mer tjafsat.. Mest när vi tagit upp samma sak flera flera gånger så det blir ett ältande, det har behövts men inte fått oss glada precis. 

Ingen av oss vill bråka om vi inte måste. 
Vi har bråkat förr men aldrig genom att skrika på varandra eller varit eller varit elaka. 
Jag pratar gråter o ältar när vi tjafsar, han sluter sig gärna istället. Skit jobbigt för båda. 
Men det är aldrig ngt långvarigt, lärt oss att låta det bero en stund sen pratar vi lugnt om det vi tjafsar om. 

Igen... 

De var nyblivna vänner som behövde lufta saker på jobbet som var jobbiga, högrisk arbete. 
Jag tyckte det lät ok och bra att han hittat arbetskamrater så snabbt på sitt nya jobb. 

De hånglade efter en aw. 

Han berättade direkt och mådde skit. Jag med så klart men kände att ett hpbgel kunde ag förlåta om han var villig att arbeta med vårt förhållande.

Han sa att han verkligen ville ha kvar hennes vänskap den var viktig främst arbetsmässigt. 

Jag sa att visst gå en promenad då och då, sådant oskyldigt trodde jag inte var ngn big deal. Visst var jag osäker så han ändå sagt att han tyckte väldigt bra om henne.
Jag gjorde det valet då, kan ej ändra det nu. 

Men snart erkände han att hans känslor börjat växa ändå och att det inte kändes sjyst mot mig. Han märkte min svartsjuka när de träffades, jag är sjukt svartsjuk av mig alltid varit och att jag inte kunde släppa tvivlet. 
Och han s ärligt att han inte visste om han ville gå steget vidare och mer "dejta" henne. 
Då sa jag att då är ju vi över? Du kan inte ha båda. 
Och vi belautade att vi separerar.
Han frågade om han ska flytta ut till hotell eller så jag ville ej det. 
Jag var ledsen o besviken men inte arg. 
Jag och han ville bara låta allt ha sin gång och att han skulle hjälpa till med huset inför flytt. 
Ingen av oss råd med nytt boende innan det. 

Vi hade sex i tiden mellan hånglet och separationen ja. För under den tiden var det foetfaf de ändå vi, de två var ej fysiska. Och i båda ville!! 

Separationsdagen hade vi sex sen inget efter det. 

Vad jag vet hade de sex en gång men det avbröts då han ej fick upp den. 

Efter det vet jag ej hur långt de gått o vill ej veta men man kan ju gissa.
Men nu säger de att de är ett par, de har berättat på jobbet så det är liksom officiellt. 

Bara jag som måste släppa känslomässigt och jag kan säga att efter en händelse i går så släpper det mer o lättare nu. 

Trots allt detta så har 25 år sammanflätat oss och det kommer ta tid att ta oss loss från varandra.
Hade varit lättare om jag hatat honom men det KAN jag inte! 
Kanske tyvärr! 

Jag tror när huset är borta och bi flyttat så. Kommer allt se helt snnsolunda utm
Antingen att vi tappar kontakten helt, bara han o dottern håller kontakt om hon vill. 
Eller att vi faktiskt kommer höras då och då på en vänskaplig nivå. Hoppas vi kan träffas hela fnsiljen då och då. Det är drömmen. 
Och då hoppas jag att jag kunnat släppa det känslomässiga. Men jag vet inte hur det kommer gå ingen vet ä. 

Lever i nuet o denna stund är jag rätt tom faktiskt. Jag fösörker komma på saker att göra själv fokusers mer på mig. 
Men jag vill fortfarande höra ifrån honom, göra ngt tillsammans..  Just för att bibehålla det lilla vi har kvar. 

Varför svarar du på frågor ställda till (Lisa) om vad hon skrev i sitt inlägg?

Jag tycker inte ditt resonemang om hur du känner inför att vara valet för din man, hur du hade känt, vad du hade förlåtit, vilka villkor du hade ställt osv är så relevant för vad jag frågade. Frågan var vad TS ska göra för att stå upp för SIG SJÄLV och då handlar det om TS och HENNES ev. känslor och syn, ev principer, vad ska TS göra för att stå upp för det? Alltså frågan var inte vad TS ska göra för att stå upp för DINA principer och känslor, utan för sig själv och sitt.
Och dessutom gällde frågan inte vad hon skulle ha gjort DÅ utan vad hon ska göra NU.

Det handlar inte om att vara livrädd för bråk, utan den här diskussionen kom sig av att folk i tråden påstod till mig att TS kan stå upp för sig själv utan att det blir bråk, då är min fråga hur de då menar att TS ska göra det, vad ska TS göra i handling nu rent konkret?