Utredning/insemination/ivf 2023

Hej Jensu! 

Superbra att du startat en ny, aktuell sån här tråd  Jag är också i startgroparna med fertilitetsutredning, och har gjort en sådan tidigare med mitt ex samt att vi hann göra en IVF-behandling också innan det förhållandet tog slut. 

Nu kanske du redan hunnit vara på läkarbesöket när jag skriver det här, men min erfarenhet är att första läkarbesöket så går de igenom dina blodprover samt gör en gynundersökning och eventuellt spolning av äggledarna beroende på vart du är i din cykel. Har du en manlig partner också som de tagit prover på eller ska ta prover på framöver?

När jag och mitt ex gjorde utredning ansåg läkaren att vi hade rätt till att få hjälp via IVF, så efter att läkaren skickade in en remiss för IVF tog det tre månader för oss att få svar på att den var godkänd, och efter det hade kliniken vi valde tre månaders väntetid, så sammanlagt ett halvår väntade vi i alla fall. Då bodde jag i Stockholm och hade flera kliniker att välja mellan, så väntetiden kan ju variera 

Hur har det gått för dig med första läkarbesöket?

Hej! 

Jag hakar gärna på den här tråden! Har fortfarande lite svårt att ta in att vi landat här och det är inte säkert att vi kommer behöva gå hela vägen till IVF, men vi har en bokad tid för start av fertilitetsutredning den 2 februari. Innan dess ska vi lämna blodprover och min man ska lämna spermaprov. 

Vi gör detta privat då vi har barn sedan tidigare.

Vår historia är att vi har en son som är född 2018. Den graviditeten tog totalt 1,5 år att få till och vi hade ett missfall på vägen. I januari 2022 bestämde vi oss för att det var dags att börja försöka med syskon, vi har väntat några år med det på grund av att min man har pluggat. Nu ångrar man ju att man väntade. Jag blev gravid i juli, men det slutade med MA i vecka 11. Vi började försöka direkt på första ägglossningen efter MA men vi har inte fått något nytt plus. Det här har tagit väldigt hårt på mig och i december tog vi därför lite prover för att se hur våra värden låg. Vi lever väldigt hälsosamt och har alla förutsättningar (jag har regelbunden mens osv) så magkänslan sa att något inte stod rätt till. Mina värden såg bra ut men min man har tagit tre spermaprov (hemmatest, därav tre stycken för att våga ta ställning) och alla har varit negativa. Så hux flux så har vi fått en indikation på att hans spermier tydligen är trötta. Det känns så himla oväntat och ledsamt. Det verkar ju inte vara 0 spermier eftersom vi lyckats med 3 graviditeter (ett barn) men uppenbarligen simmar de dåligt. Det kanske alltid varit så, med tanke på tiden det tog att få till vår son för 5 år sedan. 

Anledningen till att vi bestämt att gå vidare med utredning är helt enkelt för att jag (och mannen såklart) inte pallar mer. Jag orkar inte försöka fler månader utan att veta om det kommer funka, jag orkar inte vänta på den där ensamma lilla trötta spermien som ska orka sig upp till ägget. Jag mår ännu sämre av att jag faktiskt blev gravid efter 7 försök och plötsligt så togs allt ifrån mig några veckor senare. Skulle varit föräldraledig tillsammans med mina två bästa vänner och min svägerska. Så det här suger verkligen, speciellt eftersom BF på den graviditet jag förlorade börjar närma sig. Jag fyller dessutom 34 om några veckor så även den klockan börjar ju ticka nu. 

Nu blev det ett långt inlägg, får se om någon orkar läsa :) 

Tack för lite inputs om vad som händer på första mötet :) Vad jag förstått så kommer de på vår konsultation kolla våra prover (blodprover och spermaprov som vi tar innan konsultationen), gynundersökning samt en allmän hälsokontroll. 

Ser att du bodde i Stockholm när du gjorde detta förra gången (beklagar att det inte blev något). Vilken klinik var ni på då? 

Hej och tack för din fina beskrivning och att du svarar :) Jag beklagar verkligen det du varit med om, med den långa kampen och dessutom ett så sorgligt MA i vecka 11 :( Jag tycker att ni gör helt rätt i att söka hjälp nu eftersom din mans prover visade negativt. Som du säger kan man kanske inte lita 100% på hemmaprov, men då är det ju toppen om någon fertilitetsklinik kan ta en titt och ge lite säkrare svar.

Eftersom jag inte har några barn fick jag regionfinansierad utredning och IVF, utredningen var hos Nordic IVF i Solna som vi inte var nöjda med (men jag tror att den läkaren som gjorde flera misstag med oss flyttade ifrån Stockholm sedan) och själva IVF:en gjorde vi på Sophiahemmet som jag var otroligt nöjd med! Hade jag bott kvar i Stockholm hade jag definitivt valt dem igen :) 

Som du säger är det ju lite overkligt att man ens hamnat här, att det skulle visa sig vara så svårt att bli gravid, men det känns ändå hoppfullt att både du och jag ska få träffa en läkare i februari för att få veta lite mer. Det känns som ett steg framåt tycker jag, att lägga över ansvaret i händerna på experter istället för att känna att vi står och stampar på samma ställe bara. 

P.S. Jag fyller också 34 i år, extra kul att följas åt då vi är i samma ålder :) 

Tack för fina ord!! Känns fint att ha någon att ventilera med. Har faktiskt följt dig lite i en annan tråd som jag smygläst och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att det löser sig för er snart. 

Gällande MA så vet ju realisten i mig att detta drabbar SÅ många och att det egentligen inte är världens undergång (missförstå mig rätt, vill inte förminska någons upplevelse) även om det är otroligt hjärtekrossande. Utan för mig har mycket av min sorg och frustration varit ältandet kring att tiden har gått och nu går. Jag har varit ledsen över att vi behövt vänta länge med syskonförsök och när vi äntligen kände att det var dags så var det först 7 månader som gick åt att försöka. När plusset ÄNTLIGEN kom så förlorade jag det och måste börja om. Jag stressar över att min son blir äldre och äldre, jag stressar över att jag och min man blir äldre, jag stressar över att mina allra närmsta vänners graviditeter går längre och längre utan mig. Jag har en otrolig ångest över att tiden går och jag fortfarande står tomhänt eller vad man nu ska säga. Många säger ju såklart att man ska vara tacksam för det barn man har, men man ska heller inte förminska sorgen i att inte kunna få till syskon. Det kan göra lika ont som att inte få till ett första barn 💔 

Har ni kommit i kontakt med någon klinik nu eller är ni på G att ta kontakt? Förstår det som att du nu försöker med en ny partner, hur länge har ni försökt? Visade förra utredningen något som skulle kunna vara en orsak även denna gång? Förlåt för mycket frågor, men tycker det är intressant att dela erfarenheter 😊 

Tack för svar om kliniken! Vi ska faktiskt till Stockholm IVF (en del av Nordic IVF) så blev lite nervös nu, men hoppas som du säger att den läkaren inte är kvar. Minns du vad läkaren hette? Sophiahemmet låg högt upp på topplistan här också, men kontaktade aldrig dem eftersom vi fick tiden hos Stockholm IVF. Den kliniken
ligger bättre till för oss rent geografiskt än vad Sophiahemmet gör. 

Vickan1, nu läste jag att du ju också har en tid i februari så ignorera min fråga om det 😉

Ååh men tack själv, det känns så värdefullt att få skriva med någon som förstår. Vi kanske inte är i exakt samma sits med lite olika bakgrund, men vi delar ändå en del erfarenheter, sorg och en stark längtan som jag upplever att familj och vänner som bara plussat på första försöket inte riktigt kan förstå på samma sätt. Nämen vad roligt, och stort tack för att du hejar på att det ska gå bra för mig, jag hoppas på det bästa för dig också och gärna ett nytt plus så snart som möjligt <3 

Jag pratade med en som också fått MA och hon sa att det såklart kändes hemskt och att hon vid nästa plus kommer att vara mer orolig och inte ta för givet längre att ett plus betyder en bebis, men hon sa också att ett MA är ju vanligt men att det skulle hända två gånger är ovanligare, så hon såg det som att nu är det "bortgjort" och att oddsen borde säga att nästa plus går det vägen, så det hoppas jag för din skull också <3

Sedan håller jag verkligen med om tidsaspekten, herregud vad det tär på en när man börjar räkna efter "om jag blir gravid i år kommer jag att vara 34 när bebisen föds, men om jag måste vänta och få hjälp via IVF kommer jag att vara 35, och om det inte funkar..." osv. Jag läste någonstans en liknelse om att du står på en tågperrong och du har ingen aning om när ditt tåg kommer, men du kan inte gå därifrån för då kanske du missar det, så du står och väntar och väntar och ser andra tåg åka förbi och andra människor som får kliva på, men du har ingen aning om hur länge till du måste vänta. Lite så känns det ju när "alla andra" kör om en, att de får sina bebisar och hinner vara gravida både en och två gånger under tiden man själv väntar på ett första plus. Så jag tycker att du beskriver det väldigt bra hur det känns för dig <3 

Du behöver absolut inte be om ursäkt, bara intressant med frågor :) Jag och min nya partner (jag kallar honom ny i det här sammanhanget, haha) har försökt cirka ett år och har precis påbörjat en fertilitetsutredning där jag lämnat alla mina prover och han fick en tid att lämna sina blodprover imorse. Då bokade de också in att han ska lämna spermaprov nästa vecka och de sa att beroende på hur lång tid det tar att få resultaten så hoppas de att kunna boka in ett läkarbesök i februari för att få gå igenom både mina och hans resultat. Jag och mitt ex försökte i två år utan ett enda plus, den utredningen visade inga konstigheter förutom att en av mina äggledare verkade vara blockerad, men när vi sedan gjorde vår IVF var mitt ex spermier sämre så de var tvungna att göra ICSI. Så jag vet inte om spermierna bara var dåliga just den månaden, eller om de varit det hela tiden förutom månaden han lämnade prov under utredningen. Är det "bara" min äggledare som är blockerad så ska det ju ändå finnas goda chanser att bli gravid naturligt med en äggledare, men det har ju inte hänt ännu. 

Jag vet om en tjej som gjort IVF hos Stockholm IVF och hon var väldigt nöjd förstod jag det som! Den manlige läkaren jag hade på Nordic IVF flyttade som sagt ifrån Stockholm (kommer inte ihåg vad han heter) så det är nog lugnt för din del :) Hoppas att du får ett varmt, professionellt och fint bemötande! Det är ju smart att välja en klinik som ligger nära tänker jag, eftersom det kan bli ett antal besök. Eftersom ni har ett barn, betyder det att ni måste bekosta utredning och allt själva?

Sorry för så lång text, jag hade lite svårt att hålla mig kortfattad xD 

Ingen fara med långt inlägg, jag brukar också skriva långt 🤪 

Så sant det du säger om MA, att det inte är
så vanligt att det händer två gånger på rad. Det händer ju såklart, men ibland måste man också försöka fokusera på de graviditeter som faktiskt går bra också. Vilket ju är fler än de som inte går bra! När vi försöka få vår son fick vi ju missfall också, efter det tog det ytterligare 6 månader innan jag blev gravid igen. Men då vill jag minnas att jag inte var så orolig ändå, kände precis som du säger att nu har vi haft ett missfall så nu borde detta gå bra. Sen tror jag min oro kommer vara större denna gång, eftersom detta på något sätt känns tyngre att gå igenom än vad det gjorde för fem år sen när jag inte hade så ?bråttom?. Vi var ganska tidiga Med att skaffa barn i vår umgängeskrets så hade inte samma känsla då med att folk sprang förbi en.. 

Så himla bra liknelse med tåget verkligen, det är ju så det känns! Förutom att det påverkar hela ens liv mer eller
mindre 😅 Och satan vad den här ovissheten kring om tåget någonsin ska komma tär på en! För mig handlar det dels om ålder men också om att vår son blir äldre. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle ha 5 år mellan våra barn. När vi började försöka så sa jag ?jag hoppas iallafall att han inte kommer hinna fylla 5 innan han får ett syskon?.. Men nu är det inte lika självklart längre, även om vi inte är där riktigt än. Min man har dessutom sagt (för längesen) att han typ vill ha minst tre barn men det känns det som att man har fått släppa för längesen. Nu vill jag inget hellre än att lilleman ska få ETT syskon, sen kommer jag vara evigt tacksam ❤️ 

Okej, men vad skönt att nu är igång med att lämna prover och sådant! Tråkigt att det ska behövas såklart men ändå skönt att det ändå händer något. Att man tar lite action och känner att man kommer framåt. Förstår frustrationen över att inte få något plus efter så lång tid med både ditt ex och din nya kille. Som du säger så fick du ju svar angående äggledaren men annars känns det ju nästan som det måste vara ännu tyngre att ingen orsak hittas? Missförstå mig rätt, självklart vill man att kroppen ska fungera själv. Men när man ändå kommit så långt som till
medicinsk hjälp så önskar man ju nästan att de hittar något de kan ?fixa?. 

Vad skönt att du har lite bra erfarenheter av Stockholm IVF också 😊 Tråkigt dock att ni hade sån otur när ni var där. Vi finansierar detta själva ja. Eller ja, egentligen inte själva för vi har faktiskt fått stöd av min mamma för att betala detta. Hon kommer hjälpa oss betala utredningen sen får vi se hur vi gör sen om det krävs en IVF, får ta ställning då. I värsta fall får vi ta lån, jag orkar oavsett inte leva o den här ovissheten längre så då får det väl kosta 😔 

Försöker ni själva samtidigt som ni väntar på
läkarbesöket? Jag har ägglossning typ i början av nästa vecka, vilket också innebär att jag kommer hinna få mens innan vi ska träffa läkaren. Drömmen är ju såklart att vi
får lov att avboka tiden, sjukt att man kan bli så
hoppfull varje månad? Att man ändå tror att ?nu
är det nog vår månad? 😅 Hjärnan är fascinerande ibland.. 

Hej igen! Hoppas att du haft en trevlig helg :) Jag är ofta lite inaktiv här på helgerna då jag tycker att familjeliv funkar lite sämre, så jag skriver på vardagarna när jag har datorn igång, haha!

Tyvärr funkar ju hjärnan och känslor ofta så att även om man vet att logiskt och statistiskt sett så borde det gå vägen snart, så tänker man ibland att "om det inte gått bra hittills, varför skulle det gå bra nu någonsin", som att man är så van vid att mensen kommer, eller att man varit med om ett MA som du, och då förväntar man sig nästan att det ska fortsätta att gå dåligt. Jag vill tro att jag brukat vara en väldigt optimistisk person, men den här berg-och-dalbanan med att få barn har plockat fram en pessimist inom mig som jag inte visste att jag hade xD 

Som du säger är det kanske inte så konstigt att vi båda känner en annan stress nu pga vår ålder, samt att du har sonens ålder som bara springer iväg. Man får kanske försöka tänka på hur glad han kommer att vara att få ett lillasyskon oavsett när det händer, och att man vet om många syskonpar med 5 eller mer år i åldersskillnad som ändå har haft en jättebra relation. Men jag förstår såklart att man blir ledsen när det inte blir som man hade tänkt sig, och att det är svårt att inte tänka på hur stor åldersskillnaden kan bli. Det är så orättvist att vissa kan planera det där nästan på dagen, att de vill ha tre barn med två år mellan varje och så blir det så, medan andra måste vänta och vänta och dessutom råka ut för missfall som du gjort :( 

Ja det känns skönt att vara igång med utredningen, men jag märker att min kille börjar tycka att det känns mer och mer nervöst och oroligt just med spermaprovet han ska lämna och att få reda på själva resultatet sedan. Vi pratade om det igår men han sa att han vill ju inte skjuts upp det heller, för han vill verkligen göra den här utredningen och få veta om det skulle vara något fel. Jag håller med dig om att på ett sätt vore det "bra" om de hittade något litet litet fel som är lätt att åtgärda med en tablett eller något, men annars hoppas man ju att det antingen ska gå av sig själv eller att IVF ska hjälpa.

Ja ibland har man bara otur med en viss läkare och det behöver ju inte betyda att hela kliniken är dålig. Jag hoppas att ni får ett bra bemötande om ni kommer dit, men ännu mer hoppas jag ju förstås att ni plussar själva den här cykeln :) Så fint att din mamma stöttar och kan hjälpa till med finansieringen, det är ju inte billigt tyvärr. Jag tycker att ni gör helt rätt som inte väntar längre, det tär ju väldigt mycket på ens mående precis som du säger :( 

Ja absolut, vi försöker själva varje månad och precis som du är inne på så är ju hoppet det sista som överger en ;) Vad spännande att ägglossning närmar sig, brukar du använda ÄL-tester och/eller tempa? Min ägglossning är beräknad nu till helgen så sambons spermaprov innebär ju minst två dagars avhållsamhet som jag känner inte tajmar perfekt med just ägglossningsveckan xD Men vi hoppas att kunna pricka in ägglossningen okej ändå. 

Hej! 

Tack detsamma! I helgen har jag bland annat varit på babyshower (som jag själv anordnade 😅). En av de inbjudna avslöjade givetvis att hon OCKSÅ är gravid. Min bästa vän, som var huvudpersonen med BF i februari såg på mig hur jag typ ville dö och var så otroligt imponerad och tacksam att jag styrde upp detta åt henne trots att hon vet vad vi går igenom. Det var lite självplågeri 😅 

Haha men ja alltså det är verkligen en bergochdalbana. Jag känner mig nästan schizofren ibland, som två olika personer beroende på vart i cykeln jag befinner mig 🙃 

Jag tror inte det är så konstigt att man känner stress nej. Alltså det är så många som bara ?men vadå du är bara 34 du har flera år på dig?. Man bara fast nej det har jag ju faktiskt inte i det här syftet? 34 är ingen ålder men just när det kommer till barnagörande så är det ju faktiskt en avgörande faktor och en (enligt forskningen) ganska tydlig gräns som går där vid 35. Gällande min son så
är det ju precis som du säger, han kommer bli en fantastisk storebror och superglad för ett syskon oavsett ålder. Men det är ju verkligen så, känslan av att det inte blev som man tänkt sig. Jag har liksom alltid föreställt 2-4 år mellan barnen och nu sitter man här och vet inte ens om det blir något syskon öht? Det är en obehaglig tanke och då blir ju stressen över hans ålder ännu mer påtaglig 😞 

Fattar att det känns skönt att vara igång! Är din kille rädd att det ska visa sig att det är honom det är ?fel? på? När vi fick reda på (eller ja, via hemmaproverna som man kanske ska ta med en nypa salt) att min killes simmare kanske är lite trötta och att det eventuellt är
orsaken till att vi inte blir gravida så blev han såklart helt förstörd. Men jag har varit så himla tydlig med honom att statistiken visar på att det i princip är lika ofta det är är ?fel? på mannen som på kvinnan. Att vi är två i detta och att det inte är någons fel oavsett vad utredningen visar. Han hade ju aldrig beskyllt mig för detta så varför skulle jag beskylla honom? Det kanske din kille behöver få inpräntat 🙃 Jag har fått tjata på min och verkligen visat (nästan överdrivet) att jag inte tycker att något är hans fel. 

Haha ja men eller hur, varje månad tänker man ändå att nu ska det nog ta sig 😅 Tråkigt att det är dålig timing men ni får försöka tänka att det finns ju en anledning att han behöver hålla sig! Vi har också lite dålig timing denna månad, min ägglossning är beräknad på onsdag och min man är borta ons-tors. Men vi får ju köra på idag och imorgon! Jag tempar och tar ägglossningstest. Har alltid kör utan för min kropp är väldigt tydlig med ägglossningssymtom, men jag ville prova tempning och tester för att få allting bekräftat och också få en exakt längd på min lutealfas samt att jag tog ett progesteronprov förra cykeln. Så behövde veta vilken dag jag skulle ta det. Men annars så tycker jag mest det här med temp och tester är störande, hoppas jag slipper det snart!!! Har bestämt mig för att fortsätta till ett eventuellt plus. 

Du då, kör ni något speciellt för att maxa chanserna?