Utredning/insemination/ivf 2023

Hej!
Hittade denna tråden inatt och suttit och läst igenom den, så härligt att höra om fler som kämpar för detta i år. 

Jag hade förut en vision om att hitta kärleken medans man var 20-någonting och barn mellan 28-30. Hittade dock aldrig kärleken, inte förrän jag var 33. Vi har nu försökt få barn (ingen av oss har sen innan) i lite över ett år och gått utredning (privat kopplad till region Skåne) i vinter. Vi var på introbesök i slutet av november några veckor efter vi tagit kontakt med blodprovstagning och planering, sen kom jag åter för undersökning med ultraljud plus spolning (smärtsamt!), sambon lämnat två spermaprover på mottagningen på sjukhuset utan mig. 

I måndags fick vi svaren - inga fel på mig, men sambon (45 år) har väldigt få simmare (pendlade mellan 3,5 till strax över 10 milj, minimum för funktionellt är 16 milj) men de han har simmade däremot bra. Av de få var det dock nästan inga som klarade sig in igenom ägget enligt testerna. Han har dock med sitt ex haft ett antal missfall samt en utomkvedshavandeska som ledde till op med borttagning av ena äggstocken och sen blev det aldrig mer.

Vi erbjöds direkt IVF. Remissen skickas så snart mina lätta cellförändringar pga mild HPV är utredda. Så troligen kan vi få börja tidigast i sommar. 

Problemet är att jag för det första förväntade mig någon form av hjälp till min älskade sambo, något måste forskningen hittat tänker jag som kan boosta spermaproduktionen? Fick dock att de ger inga sådana råd när jag frågade om rekommenderationer, lev som vanligt. Dessutom är jag skräckslagen för allt som jag måste genomgå i samband med en IVF i form av ex stick etc i underlivet. Jag svimmade nästan av smärta både av spiral in/ut, minsta katetern vid spolningen under utredningen, spyr de två första dagarna av mensen om jag inte går på tillskott och tar smärtstillande de dagarna.. Så tanken på en nål igenom vaginalväggen ett par gånger som tar ca 14 dagar att läka sen, kateter ett par dagar senare bara för återföringen när man är sårig och svullen, plus moderera med en massa hormoner i form av flera sprutor per dag och vaginaltabletter med min vanligtvis på dagen klockrena menscykel. Gråter av ångesten för detta och önskar inget hellre än en vanlig insemination, samtidigt som jag får enormt dåligt samvete att ens önska det eftersom min älskade sambo då ej får bli biologisk pappa. Vidrig känner man sig verkligen. Vände mig till kliniken men fick inget gehör för mina oroskänslor, utan att det förväntas av mig att ställa upp och stå ut som kvinna, fast med andra ord såklart. Sambon hade gärna tagit över rollen och smärtan om han kunnat, men idagsläget verkar inget finnas att erbjuda. 

Förlåt för långt inlägg, känslorna svallar. Har dessutom också börjat få samma känslor som ni pratat om angående glädjen för andra graviditeter/barn, men nu även börjat känna sig avis. Ännu ett tillfälle att känna sig dum. Och otacksam. För egentligen är jag väldigt tacksam över att det finns en lösning för oss och vi inte behöver vänta två år till för hjälp, men jag har svårt att förlika mig med att behöva gå igenom så mycket extra smärta. Förhoppningsvis har jag förlikat mig med det tills då den dagen kommer i sommar..

Hej Mathilda! Jag svarade dig precis i en annan grupp, men är jätteglad att du hittat hit också  Vill först och främst säga grattis till kärleken, så fint att du hittat rätt person! Det kan ta lite tid, men tänk hur mycket det är värt jämfört med om vi hade fått barn med något dåligt ex istället 

Som jag skrev i den andra gruppen har jag gjort IVF en gång med mitt ex (är väldigt tacksam i efterhand att det inte blev en graviditet då, för då hade jag ju inte fått dela livet med min drömkille nu) och har lite egna erfarenheter där, bl.a. att äggplocket inte behöver vara helt fruktansvärt smärtsamt för alla, det var det inte för mig. Sedan får man ju smärtlindring och lugnande som de kan öka dosen på under tiden bara du säger till dem, och som någon skrev i den andra gruppen kan du ju alltid fråga om det finns möjlighet att få bli sövd? Och att det ska ta 14 dagar att läka efter äggplock har jag aldrig hört om, bara att man kan ha ont en eller ett par dagar efteråt, vilket i mitt fall påminde om mensvärk. När det var dags för återföring var jag inte sårig och svullen som du skrev, och det gick superfort att göra återföringen.

Jag önskar verkligen att du ska få ett lika tryggt och fint bemötande som jag fick under min IVF-upplevelse, men finns det kanske någon möjlighet att byta klinik inom din region? Jag gjorde IVF i Stockholm och fick då välja mellan flera olika kliniker. Det låter inte som att de har lyssnat på dig alls hittills, och när man genomgår en sådan här stor sak är det superviktigt att få känna sig sedd och lyssnad på 

Att känna sig skrämd, ledsen och orolig över att göra en IVF är självklart ingenting konstigt, så kände jag också emellanåt, men med hjälp av förtroendeingivande och varm personal minskade min oro efter varje besök. Så det hoppas jag som sagt att du också ska få känna, även om det innebär att du kanske måste kolla på möjligheten att byta klinik.

Stort lycka till Mathilda!

Hej! 

Du är välkommen, det är väldigt fint att ha likasinnade att prata med. Även om man inte ens känner varandra i verkligheten! 

Det verkar ju som att ni redan är igång (eftersom remiss ska skickas) och det är ju verkligen redan ett steg närmre målet  

Gällande era provsvar, härligt att höra såklart att din kropp fungerar som den ska. Men såklart jättetråkigt för din sambo och jag kan relatera till det då även vi sökte hjälp på grund av det. När det inte tog sig bestämde vi oss för att göra lite egna kontroller hemma. Jag tog lite blodprover och min man tog två spermaprover hemma som var tydligt negativa.

Jag har googlat mig igenom hela internet angående det här, och jag blir lite snopen över att de säger att ni inte kan få någon hjälp med spermierna. Vad jag förstått så finns det dels någon form av medicin man kan få (receptbelagd verkar det som) men man kan ju även hjälpa spermierna otroligt mycket genom förändringar i vardagen. Nu känner jag ju inte dig eller din sambo och har ingen aning om vad ni har för livsstil, men att lägga om sin kost och börja med diverse kosttillskott kan ju verkligen påverka spermiekvaliten! Jag har sedan typ ett halvår tillbaka verkligen fokuserat på min kosthållning och även lagt till en del kosttillskott. Men när vi fick min mans spermaprovresultat så sa jag till honom att nu får han köra samma grej. Man ska ju också ha med sig att det tar 2-3 månader innan man kan se effekt, så jag sa att nu får du börja med detta NU. Det vi personligen gjort är att minska på mängden koffein samt att vi tagit en fin vitamincocktail utifrån vad jag läst mig till på olika sidor samt hos Jenny Koos (TIPS, hon är grym). Vi har lagt till extra Zink, Magnesium, B-vitaminer, D-vitamin, Folsyra och Torskleverolja. Vi äter 90% vegetariskt så genom torskleveroljan har vi fått i oss animaliskt fett, vilket är viktigt men tyvärr inte helt enligt vår värderingar eftersom vi inte äter animaliskt, men försöker fokusera på belöningen i det här fallet. Sen har vi även följt lite allmänna råd som finns med att om man tränar så är inte högintensiv träning det optimala utan vi har fokuserat mer på styrketräningen, min man har försökt hålla en schysst temperatur i brallorna, gått mycket utan kalsonger hemma osv. 

Nu är jag verkligen inte er läkare och jag kan ju absolut inte tolka eller tyda det spermaprov som din sambo har lämnat, men poängen med min historia är att jag plussade i förrgår, två dagar innan vårt IVF-konsultation och trots att min man för 2 månader sen tog flera negativa spermatest. Jag vill därför verkligen tro på att det går att förbättra kvaliten genom livsstilsförändringar. 

Med tanke på din rädsla och ångest inför en IVF, kanske detta är värt att prova några månader? Kanske kan ni ge det några cykler till med bra kost och diverse kosttillskott (finns massor att läsa om det och återigen, Jenny Koos är min guru typ) för att du ska slippa känna denna ångest och att ni kanske vill se om det ändå går att få till en graviditet på naturlig väg? 

Nu blir ju det här ett väldigt långt inlägg men om det nu är så att ni går vidare med IVF ändå, så tycker jag att du ska vara väldigt tydlig med hur du känner och dela med dig av dina erfarenheter av smärta osv. Jag hoppas och tror att det finns hjälp att få i samband med alla undersökningar. Man borde ju utan problem kunna få smärtstillande och/eller lugnande. Försök att inte oroa dig så mycket för det, jag tror inte någon IVF-läkare eller barnmorska vill att processen ska vara mer plågsam än vad den kanske redan är mentalt! 

Och jag vill bara börja med att säga att du Elliot är en av de finaste människorna jag mött under mina år på Familjeliv, så att just DU säger att du har plussat ger mig på riktigt glädjetårar i ögonen!  Så oerhört fint och välförtjänt! Nog för att typ alla förtjänar den lyckan men du förstår vad jag menar, här är det liksom på en annan nivå då jag hoppats så mycket för din skull och nu är du där: en graviditet! Det här beskedet är verkligen 100% glädje för min del, att du äntligen har plussat, och det är en helt annan känsla jämfört med många andra som bara tar det för givet och plussar på första försöket eller så. STORT GRATTIS och jag hoppas att vi kanske kan fortsätta att följas åt på resan, även om vi är i lite olika etapper just nu  Så tack för att du berättade det, det är en jättefin nyhet att få dela och jag tycker att det är fantastiskt att få läsa om hur det gick till med symptom, tester, temp m.m.!

Jättebra att du lägger undan termometern tycker jag, och även om jag aldrig haft ett MA/MF så kan jag såklart förstå att den oron finns. Samtidigt tänker jag som min kompis sa, att har man väl haft det en gång kanske man "gjort bort det" eftersom många drabbas av det bara en gång och sen aldrig mer. Så den här gången hoppas och tror jag att det ska gå hela vägen, att er familj ska berikas med en lillebror eller lillasyster 

Vad intressant det där med proverna förresten, men varför skulle ni inte kunna få veta resultatet på mannens spermaprov? Som du säger är det kanske inte lika väsentligt längre, eftersom ni plussat på egen hand, men ni borde väl ändå få ta del av provsvaret? 

Jag har tyvärr tappat hoppet för den här cykeln, tempen störtdök imorse och talade sitt tydliga språk. Den brukar sällan sjunka så här tidigt, tre dagar innan BIM, så antingen kommer mensen tidigare eller så kan tempen göra så ibland. Oavsett så är det tråkigt att behöva tappa hoppet och gå omkring och vara ledsen flera dagar innan mensen, för den perioden när jag sörjer att mensen kommit brukar vara nog många dagar med tårar. Men som sagt, läkarbesök på måndag så det försöker jag att klamra mig fast vid och skicka tankarna till.

Än en gång, massor med grattis och tumhållningar för att allt ska gå bra den här gången 

Skickar med min graf:

Hej Elliot!

Först - stort grattis till pluset!!! 😍🥳🤩 Håller tummar och tår att allt gå bra hela vägen 🥰

Stort tack för allt du delar med dig! 🙏❤️ Ger verkligen hopp om att vi kanske kan lösa det själv i väntan på IVF. Och kanske då också har större chans att få till ett syskon i framtiden 💞. Tack för alla tips, ska ta med och prova 😍. 
Ja Jenny Koos har jag nyligen trillat över och börjar följa, ska sätta mig och gå igenom hennes utbud ordentligt då! Och väldigt imponerande att eran livsstilsförändring för honom har gett så pass stor effekt på spermakvalitén på så kort tid! Inspiration och motiverande! 

Ja väldigt fint att få prata med andra i liknande situation. Känner sig inte lika ensam i oron, får ett nytt sammanhang i det nya och okända. Känns lite mindre skrämmande. 

Tack så jättemycket  Jag har inte tagit det till mig helt ännu, det kommer nog ta ett tag. Oron över fler MF/MA spökar ju konstant. Så det är bara försöka få tiden att gå nu  Man har ju hört en del historier om par som plussar precis när de ställt sig i kö till IVF osv, men jag trodde ju såklart inte det skulle hända oss. Så är fortfarande lite i chock. 

Ja alltså om man ger sig fasiken på att man ska skapa den optimala miljön i kroppen för både ägg och spermier så tror jag att mycket går att förändra! Nu kan jag ju inte lova att det vi gjorde faktiskt var orsaken till att vi lyckades, men det är ju ändå helt rimligt att det har med det att göra. Men som sagt, man bör ju ge det åtminstone 2-3 månader  

Fint att du hittat till Jenny precis, min personliga åsikt är som sagt att hon är fantastisk. Sen är det inte alltid jag håller med henne (tex det här med att vi borde äta kött och inälvor haha) men hon har ju så otroligt mycket kunskap så det är klart det finns en poäng i det med. Hon riktar ju sig mycket till kvinnor, men det finns absolut avsnitt att läsa om hur män kan optimera sin reproduktiva hälsa bland hennes inlägg och texter också 

Sen är det ju inte alltid lätt att få med sig männen i fråga i sånt här. Min man är såklart engagerad och han vill ju ha barn lika mycket som jag, men jag har ändå fått vara drivande i den här processen, vilket har varit helt okej för mig. Jag har köpt hem alla vitaminer och i princip sagt att du ska ta de här varje dag, jag har gett honom en sån dosett haha! Men då har jag ju också haft kontroll över att han faktiskt tar sina vitaminer och han har mest nickat och gjort det han blir tillsagd  Sen har han av någon märklig anledning varit mer engagerad i det här med att gå utan kalsonger och se till att få utlösning ofta osv. Undra hur det kommer sig  

Önskar er verkligen stort lycka till  

Jag fortsätter såklart gärna följa denna tråd även om jag nu har hamnat i en annan, oväntad, situation.

Hej Vickan!
Tack! Nej helt sant 😅 Det får man absolut vara tacksam för.
Vilken tur i oturen för dig så livet ändå blev så mycket bättre i slutändan! ❤️

Stort tack för att du delar med dig 🙏. Som du beskriver det får absolut mig att känna som att det kanske kan bli bra ändå. 💞 Trodde naivt nog att vi inte skulle behöva IVF så bara beskedet kom som en chock. Har pratat mkt med sambo angående våra känslor kring alltihop o veckan, har nog kommit fram till att förutom rädslan för smärta så ligger mycket rädsla i att inte bli trodd eller lyssnad på. Exempelvis att man har låg smärttröskel, att man ska åka hem och kanske må dåligt utan en fungerande plan B redo att tryggt falla tillbaka på. Och bemötandet jag möttes av när jag återkoppla till kliniken om min oro och frågor om andra möjligheter spädde absolut på den rädslan 😭. Kände mig bara som om man var någon strulig jävla feminist med orimliga tankar och önskningar för dom istället för en orolig kvinna som bara undrade över alternativ. Men det är inte dom som står för IVFen iallafall utan bara för fertilitetsutredningen, vilket de var bra på, så behöver inte välja bort iallafall.

Förhoppningsvis är RMC på Region Skåne Malmö bra, tveksam om det finns några alternativ här nere som ingår i de betalda försöken ifall man mot förmodan inte skulle trivas? På måndag ska jag till en annan specialist för de lätta cellförändringarna (HPV) för utredning, så remissen skickades inte förrän svaret kommit på den utredningen. Så just nu är det lite moment 22 i väntan. Mkt tid att hinna oroa sig innan man kan få kontakt och prata med RMC. 😅

Stort tack igen för din omtanke 🙏❤️

Ja extra tack för tipset om Jenny, sitter nu och lyssnar igenom hennes ?föreläsningar? mm. Planerar ta en kväll nu i veckan och se på hennes avsnitt om mannens ansvar ihop. 🙏

Ja känner att även om min sambo också hemskt gärna vill ha barn liksom jag samt hade tagit min plats i IVF-banan om han kunnat, men ändå känns det som att jag måste driva på nu om att få till livsstilsförändringar för att försöka klara det själva som du beskriver 😅. Vissa grejer har han däremot tagit till sig direkt som lösare kalsonger och tillskotten exempelvis. Känns trots allt som att vi kommit varandra än lite närmre i denna karusell. 

Var igår på extra cellprovstagning inkl skrapning av cervix pga de lätta cellförändringarna som uppmärksammades i december. Aj 😣 i magen inatt inkl illamående. Fattar inte hur jag ska överleva IVF 😅🙈. Mardrömmen späddes på! 

Men tack Vickan, vilka fina ord!   Och jag kan bara säga detsamma, jag har skrivit i en del trådar genom åren men aldrig med någon som är så peppande, engagerad och positiv som du är! Jag har ju även sett dig skriva i andra trådar och även där har du verkligen en fin framtoning. Du verkar ha ett stort hjärta, det är inte alla som har det!  Så med det sagt, TACK! Det känns fortfarande lite overkligt och jag har svårt att ta det till mig helt, men det kommer förhoppningsvis växa fram. Jag nog boka (minst) ett tidigt ultraljud. Förra gången såg vi ett hjärta i vecka 7, men det var ju ingen garanti ändå. Så jag kommer nog känna ett behov av att kolla flera gånger. Det får vara värt de pengarna   Sen är det ju som det är, det här är ju helt utom ens kontroll så vad jag än gör (bortsett från att man såklart följer de självklara råden hehe) så kommer jag inte kunna förhindra naturens gång om det skulle skita sig. Försöker tänka som du skriver, att nu har vi fått vår dos av missfall för den här gången (hade ju ett innan vi fick vårt första barn också) och att denna gång går det förhoppningsvis bra. Men det är bara vänta och se 

Jag följs gärna åt framåt också, vill gärna veta hur det går för dig osv. Nu är det ju verkligen dags för er snart. Sen förstår jag som sagt om du inte känner att det är aktuellt längre, men jag fortsätter mer än gärna att skriva 

Gällande att vi inte får svar på spermaprovet så förklarade hon det som att det är en del av kostnaden för utredningen. Ungefär halva kostnaden är själva provtagningen och halva är för att faktiskt få resultat, analys och utlåtande av en läkare. Så hon menade på att hade vi fått resultaten utan att betala så blir det lite fel. Men hon var väldigt gullig och sa att hon hade gärna gett mig resultatet direkt över telefon om hon hade haft utbildning att tolka det. Hon tyckte själv det var lite trångsynt att man inte kunde ge ut resultat även fast man är i en sån här situation. Sen är det lite blandade känslor, hade vi fått svar att mannen har dålig kvalitet på sina spermier (vilket de ju indirekt inte kollade ändå) så hade man ju nästan bara gått och väntat på att den här graviditeten skulle avstanna. Så det känns på något sätt lite skönt att inte veta så slipper man den oron också. I första steget testar de ju bara mängd och rörlighet för att se om spermierna ens orkar sig fram till ett ägg, vilket åtminstone en rackare faktiskt har gjort   Det var först vid missfallsutredning och liknande som de går in på detaljnivå och kollar kvalitet på ägg och spermier. 

Vad ledsen jag blir av att höra att du tappat hoppet för denna cykel  Vet ju verkligen hur den besvikelsen känns. Förstår verkligen det här med att få såna tecken flera dagar innan BIM, jag hatar det. När man väl förstått att man ska få mens så vill man ju bara att mensen ska komma på en gång liksom, så man kan bryta ihop och komma igen. Men kan det vara så att du hade ägglossning CD13 ändå? Då kanske det är mer rimligt att tempen dök igår? Oavsett vad så suger det ju verkligen, du får verkligen försöka peppa dig med att ni ska på samtal på måndag   Eller har grafen kanske förändrats något sen igår? Det är ju inte helt omöjligt att tempen sjunker av andra anledningar, men jag förstår att man såklart tolkar det som att mensen är på väg.  

Hej! 

Ville bara säga STORT LYCKA TILL idag Vickan! 😊 

Heja heja! 💪🏼