Ett högintelligent barn som inte kan fokusera i skolan

Jag lärde mig läsa själv när jag var 4 år, har fotografiskt minne för stavningar och har alltid legat minst tre år före i engelska. Tyska kan jag inte stava fel på, det är omöjligt.

Hade läst samtliga mytologier jag kunde hitta innan jag ens började med religion som diversifierat ämne. 

Hade läst Lilla fokus från pärm till pärm och gjort egna faktablad hemma med samtliga länder i världen, deras befolkning, statsskick, viktigaste städer och andra grunddata som jag då lärde mig.

Kom på en egen metod som låter mig multiplicera t.ex. 57 x 57 väldigt fort, så den lärde jag givetvis min son. Tolvans tabell är...gullig?

Började lära mig spela piano själv på förskolan när jag var 5, för där fanns ett piano. Fick till min lycka börja på musikskolan. Kunde ca 5000 sidor noter utantill när jag höll på som mest och river av tredje satsen på Månskenssonaten en bra dag. Har komponerat lite själv och spelat det på konsert. Fast jag tycker inte att jag är särskilt musikaliskt begåvad egentligen, där är det mer minne och övning.

Flera lärare sa till mig i nian att om det hade funnits ett högre betyg än 5 i deras ämne så hade jag fått det.

Skrev t.ex. en uppsats i gymnasiet om Belgiens historia och eftersom det inte fanns några böcker på svenska om det så fjärrlånade jag en bok på danska om Belgiens historia och skrev min uppsats utifrån den. Det var ju inget svårt,  läraren tyckte att min uppsats blev väldigt lång bara.

Jag lärde mig 50 decimaler på pi som en kul koncentrationsövning på en rast. 35 år senare kommer jag fortfarande ihåg dem.

Jag har fått mer än maxpoängen på en tentamen vid universitetet för att mina svar var så bra att läraren ökade max.

Så- hur menar du att det relevant för någon med den kapaciteten att andra behöver repetera saker tio gånger eller inte kan läsa eller räkna när de går ut nian? Hade du själv velat ha ett jobb som bara gick ut på att vika kartonger åtta timmar om dagen, alla dagar på året?

Så är skolan för mig och min son, och vi har inga diagnoser alls förutom att vara extremt uttråkade. Och själv har jag varit mobbad dessutom- ingen lärare reagerade på det heller.

Grundskolan ska ge alla elever möjlighet att utvecklas. I mitt fall är det synnerligen tveksamt och min mamma fick alltså KRITIK av lärarinnan i ettan för att jag kunde läsa, när hon försynt frågade om jag kunde få läsa kapitelböcker istället för att sitta och ljuda vokaler med övriga klassen och ha så tråkigt att jag grät.

Skolan ska banne mig skämmas över sådant. Och skämmas över hur de hanterade min son, för inget har alltså blivit bättre på 30 år. 

Visst är de så. 

Skolan är så usel att det finnes ej ord.

Ts- strunta i dem som tycker att ditt barn ska klara av att ha tråkigt hela dagarna.

Ni som tycker att en 7-åring ska klara av att vara urtråkad hela dagarna har orimliga förväntningar. 

Var i landet bor ni? Vet skolor i både Stockholm och Uppsala som har kunskaper om särbegåvning, och i Stockholm finns en skola som ska fungera som resurscentrum i Stockholm. 

Kan specialpedagogen hjälpa till att ta fram ett program på lämplig nivå? Kan hon få ha lite undervisning med specialpedagogen 1-2 timmar i veckan? 

Det finns två spår man kan jobba med- breddning och acceleration. Läs gärna mer på skolverkets hemsida. Givetvis kan man jobba med båda samtidigt. I matte finns t.ex. Maximatik som kan användas till breddning. 

Första steget är att få till något som funkar just nu, men det är också viktigt att ha en plan på längre sikt. 

Det är inte optimalt att bara få böcker på högre nivå. Även barn som har lätt för sig behöver åtminstone lite undervisning för att lära sig hur man redovisar tal, algoritmer för uppställning etc. 

Diagnostiska prov är toppen för att se vilka moment barnet klarar och var det finns luckor. Min son fick hoppa över stora delar av 3.ans matte just för att han visade att han gott och väl kunde allt.

Sedan fick han jobba med material från 4:an. Problemet var dock att han inte fick undervisning alls på nya moment eller förklaringar på materialet. När han fick arbetsblad där han skulle räkna divisionstal stående och liggande tolkade han det högst bokstavligt... Resultatet blev rätt eftersom han räknade ut talen i huvudet, medan han stod upp och sedan låg ner på golvet. Det var lite mycket begärt att han skulle kunna begrepp som han aldrig hade hört talas om.

På mellanstadiet fick några elever ha lektioner i matte med högstadieläraren regelbundet, Eftersom hon hade bättre kunskap i matematik var hon också bättre på att utmana eleverna. Nu när sonen har henne i matte på högstadiet slipper han de tre lättare nivåerna, utan räknar bara de svåraste uppgifterna för att visa att han kan materialet. Tycker han något är alldeles för lätt kan han få jobba med samma moment i en gymnasiebok.

En väns barn fick göra det diagnostiska provet i  matematik i slutet av kapitlet innan varje moment, och kunde även välja att göra det diagnostiska provet för en högre årskurs. Sedan fick hon material för högre årskurser, inom samma moment. 

Finns massvis med sätt att anpassa materialet, men det kräver givetvis mer av lärarna. Dock ska eleverna få utvecklas och utmanas enligt skollagen, vilket man kan behöva påminna skolan om. 

TS (och många andra) vad menar du/ni med "Skolan"?

Är det läraren? Är det skolledningen? Är det kurator, specialpedagog eller skolpsykolog? Är det alla? Det brukar oftast gå att hitta någon som förstår problematiken, men tyvärr måste man som förälder själv hitta rätt person.

Vi hade stora problem med att få sonens lärare att förstå problematiken med särskild begåvning. Jag nämnde inte ens det begreppet för jag visste precis hur hon skulle reagera. (När vi till slut tröttnade och sa att det handlar om särskild begåvning kom det förväntade svaret: "det kan han inte vara för han kan inte grunderna.") Tyvärr är mitt råd att inte prata om att det är särskild begåvning utan fokusera på symptomen.

Vi fick i alla fall till att han skulle få ha svårare matte med specialpedagog eftersom vi hört att specialpedagogen skulle vara bra med särskilt begåvade. Jo visst, hon är nog bra med de som är högpresterande och som gör exakt vad de blir tillsagda - men inte med begåvade som inte följer mallen. Så det gick inte heller bra. Först när vi lyckades få in skolpsykologen började det hända saker! Och då kunde vi tala klarspråk om särskild begåvning till slut.

Det är rent ut sagt för jävligt att man ska behöva jaga reda på rätt person för att det ska bli ändring. Dessutom är det ju omöjligt att veta vem denne "rätta" är på skolan.

Ge inte upp. Koppla in elevhälsoteamet. Beskriv vad problemet är för barnet. T.ex. (Det här är exempel på vad vi tryckte på hela tiden)

X vill inte till skolan. Vi kämpar varje dag och släpar honom till skolan. Han gör sitt yttersta för att sköta sig och lyckas sitta tyst och vara lugn på lektionerna, men han är då frustrerad. Han vill inte visa frustrationen för att han vill vara vuxna till lag. Till slut brister det och ofta är det då klasskompisar som råkar illa ut på rasten. Då skäms han och vet att han gjort fel. Då vill han inte till skolan för att han är elak mot kompisar och det vill han inte vara.

Bråken är symptom på att han är uttråkad och frustrerad. När läraren sagt en sak en gång har han redan förstått det, men när det då är samma sak en, två, tre eller många gånger till blir det outhärdligt. Han behöver få frågor att verkligen klura på. Då lär han sig även de grunder som behövs.

Vi föräldrar arbetar hemna med honom att han ska våga säga vad han tänker och känner. Att han ska säga till kompisar att han måste få vara ensam ibland. Vi arbetar med honom för att ge honom verktyg att hantera skolan. Vad behöver han på morgonen för att kunna gå glad till skolan? Med mera. Men vi behöver att personalen i skolan drar åt samma håll. Att petsonalen försöker undvika att sätta honom i situationer som gör honom frustrerad. Ibland kan det så klart hända - och det kan han hantera - men inte om det blir i princip dagligen eller till och med många gånger om dagen.
--

Sedan fick vi tjata in detta. Till slut när det nådde skolpsykologen fick det äntligen effekt. Det blev mycket bättre då psykologen stöttade/lärde läraren hur hon kan arbeta med vår son.

Men helt plötsligt blev det sämre igen. Vi frågade läraren om något har förändrats i skolan och fick svaret: "han fungerar så bra nu så då trodde jag att jag kunde släppa det." Suck. Dags att koppla in skolpsykologen igen.

Det går helt enkelt inte att slappna av som förälder till ett begåvat barn.

Förlåt för långt svammel. Hoppas något av det jag skrev kan hjälpa.

Ta gärna anställning i skolan så den blir bättre om ni tror ni har lösningen på allt som skolan och Lärare gör fel.. suck. 

Jag tror tyvärr att en del av problemet är att ytterst få lärare själva har extremt lätt att lära sig saker utan att behöva öva på det. Dessutom utgår lärarutbildningen från normalbegåvade barn och barn med svårigheter.

Det är därför inte konstigt att det är svårt för de flesta lärare att förstå barn med särbegåving.

Det är ovanligt med lärare på lågstadiet som är extremt duktiga på matematik. Är man extremt duktig på matematik väljer man för det mesta ett annat yrke.
Har under min skoltid själv haft en matematiker som lärare, men han gick tyvärr tillbaka till att undervisa på universitete.

Ja, det blir heller inte bättre av att exakt vem som helst kan klara lärarutbildningen. En apa eller vad som helst skulle klara det. Man måste inte ens kunna bygga en endaste mening eller stava ett ord.

Jag minns min skoltid som en mardröm pga av alla repetitioner av kunskap långt under min nivå, när jag klarat av hela boken i en årskurs på någon vecka så fick man på den tiden stenciler med liknande material på samma nivå. Särskilt de i svenska och engelska man fick var mardrömmar, det var en halv berättelse som man sedan skulle avsluta på ett A4 och de tog aldrig slut. Alternativt sitta och skriva skrivstil i flera veckor medan de andra kom ikapp. Jag läste vuxna och klassiska böcker hemma som 7 åring, men fick lära mig att stava på lektionerna. Fast jag kunde läsa och resonera runt det jag läst skulle jag stava mig igenom texter. MOR ROR. osv.

Jag hoppas skolan förändrats något sedan dess. Jag kände inte att jag någonsin blev bekräftad för det jag faktiskt kunde i skolan, det var bara ett problem att jag kunde mer.

Det stämmer inte. Jag arbetar på en lärarutbildning och det är många som inte klarar utbildningen. Jag undervisade nyss på andra året för grundlärare och där var det bara 2/3 kvar av de som började för två år sedan. Av de som är kvar var det under 50% som klarade ordinarie tenta på den kursen. Efter termin 4 brukar vi ha ungefär hälften kvar av de som påbörjade utbildningen så det är många som inte klarar kurserna.

Det är lätt att komma in på utbildningen, men många kommer alltså inte igenom utbildningen. Inte hos oss i alla fall. 

De flesta studenter som inte klarar utbildningen gör det på grund av brister i språk och/eller matematik. 

Nja, de stämmer inte. Däremot så har vi lärarbrist i Sverige vilket gör att många som arbetar inom skolan delvis eller helt saknar utbildning. Men som skrivet ovan verkar du ju bestörta lösningen på många av skolans problem eftersom du tkr den är så dålig, så varför inte själv ta anställning och förändra? 

Lätt att kasta skit på skolan för man TROR man vet hur det funkar. Det är inte enkelt att vara lärare i dagens skola och framför allt inte med tanke på hur många föräldrar beter sig..