Inte okej för henne att sonen följer med på semester

Jag FÖRSTÅR verkligen min väns känsla då vi är väldigt likadana. Och jag hade aldrig tagit med en kompis eller så men detta är ju sambons son och barnens bror. Och han har separerat igår faktiskt och är ensam nu. Jag hade inte mage att då inte säga att han ?självklar är välkommen?. Jag vet hur min vän är och vi är lika MEN här skiljer vi oss. Han tillhör vår familj och jag tycker att hon har rätt till sina känslor men om det hade varit jag hade jag ALDRIG sagt så. Jag hade känt mig egoistisk.

Jag orkar inte med vuxna människor som är som henne, tyvärr.

Behöver hon slappna av helt, åk själv. Det är en av era familjemedlemmar.

Hade en vän som tyckte min bror kunde sitta själv på Nyår en gång, för hon ville bara vara med folk hon kände.

Avvecklade den vänskapen efter ett tag. Föredrar folk som är mer som ?inga problem, det löser vi!?

Visst hon är ärlig men i detta fallet känns hon väldigt stelbent.

Jag hade sagt det att tyvärr är det en familjenedlem för oss, oavsett ålder och det känns inte bra för oss att exkludera honom.

TS, du skriver att du hade förstått om det hade varit någon annan, men nu är det någon ni känner. Men vad spelar det för roll för henne vem som känner honom, när hon inte gör det? Du skulle ha svarat honom "det vore kul, men jag ska höra med min väninna, vi har bokat detta sedan en tid tillbaka och hon har svårt för nya människor. Annars får vi åka på en annan gemensam resa." Man har inte rätt att dyka upp gratis på någon annans bokade semester, det förstår han säkert. Hur många unga vuxna bryr sig ens om midsommar, det är knappast julafton.

Se till att han åtminstone betalar för sig, alternativt att ni står för att betala för honom som en extra vuxen person. Det spelar ingen roll vem han råkar vara barn till, man betalar för sig som vuxen ändå.

Att vi känner honom är inte grejen utan grejen är att det är vår son.

Att vi känner honom är inte grejen utan grejen är att det är vår son.

Jag led rätt så kraftigt av social fobi i många år. När det var som värst hade jag nog aldrig åkt på semester oavsett vem som var med. Men jag ställde aldrig krav av det slaget på andra människor. Vuxet barn eller ej, någons barn är dennas barn oavsett. Hade han varit dryg och elak så är det en helt annan sak, såklart, men det verkar ju inte vara fallet.

Sedan kan man inte styra om man blir obekväm och får ångest i olika situationer. Har man ångestproblematik så får man ångest av allt möjligt, det är liksom det ångestproblematik är. Och visst hoppas man då på en del stöd och hjälp från sina närmaste, men man kan inte kräva att ens kompisar lyder ens minsta vink.