Inte okej för henne att sonen följer med på semester

Jag är väl inte mer bitter än vad du är förnumstigt förmäten? Du diskriminerar precis alla runt omkring dig, det är din rättighet. Du har nojor kring andra människor som du plötsligt bedömer som okända. Det drar energi från dig och kanske rapar surt och det ska du inte behöva står ut med. Det är din rättighet att exkludera och ställa krav på omgivningen. Du är van vid det och de runt omkring har lärt sig.

Du dömer ingen alls, du bara uttrycker dig frimodigt. Hollywoodfruar får inte kränkas alla, de är inte alls elaka, i behov av särbehandling eller hänsynslösa. De och du har personlighetsdrag som inte går att göra någonting åt. Andra vanliga människor må fundera över socialt samspel och hur de utvecklar sig i gemenskap med andra genom livet. Du och Hollywoodfruarna är färdiga personligheter från början som vi andra får anpassa oss till. Så är det bara. Moral gäller bara för vissa av oss som har skyldigheter och kanske rättigheter. 

Ni har bara rättigheter.

Jag tycker inte alls fruktansvärt illa om introverta, vi är många som ser igenom er, jag bara efterlyser ärlighet. Och jag tror att många som kallar sig introverta egentligen borde vara ärliga och kalla sig andra saker. 

Du ska aldrig behöva gå på fest, dittvingad mot din vilja. Ingen vanlig vänlig social person vill utsätta dig för det. Snälla, var negativ från början och tacka inte ja till någonting, ingen blir glad om du mår dåligt och dessutom förstör stämningen med din irritation över okända och dina särskilda behov. 

Det är faktiskt rim och reson, du kanske inte har tänkt på hur den sortens beteende bedöms av oss andra. Du har rättigheter. Jag beklagar att du får läsa vad många tycker. Det smärtar. 

"Problemet"  med introverta är inte så mycket att vi andra inte lyssnar utan att de introverta inte tar konsekvenserna och tackar nej till umgänge som de inte orkar. Det är inte OK att samtidigt låtsas att man vill och sedan orkar man inte. 

Så de som vägrar förstå sig själva och hänsynslöst utnyttjar och sabbar för andra är ju faktiskt de introverta. 

Vi är många extroverta som inte gjort annat än fått bita ihop och anpassa oss till introvertas konstiga lappkast, plötsliga utmattningar (som styr alla andras tillvaro) och som dessutom gärna skyller sin dåliga självkännedom på andra. Andra har ansvar och ska visa hänsyn.... de kommer inte ens i närheten av vanligt schysst beteende och uppskattning när andra fixar kalas, utflykter och upplevelser. 

"Problemet" med en del extroverta är att de inte kan förstå hur belastande det är att inte få dessa återhämtningar. 
Och man kan vara social och introvert. Dvs man kan uppskatta umgänge och tar även detta att man blir sänkt efteråt, för det ger en så mycket annat. 
Problemet jag upplever som introvert, det är de som är extroverta vägrar förstå om man ärligt säger, jag orkar inte med att träffa någon den här helgen, utan man brukar undvika göra nummer av det och anpassar sig mer än vad de flesta extroverta ens kommer i närheten av

Det gäller definitivt inte mig. Jag skulle aldrig drömma om att tjata om att få umgås med någon överkänslig individ som blir mentalt slutkörd av att ha folk omkring sig. Jag tjatar inte på någon annan heller för den delen. Men jag kan inte påstå att jag bryr mig värst mycket om sådana som är introverta eller har andra problem som gör att de inte ens kan hantera en sådan förändring som den i ts fall. 

Jag ids som sagt inte dadda med sådana. Därför hade jag löst som jag beskrivit. 

Hon ville vara ärlig och anser sig kunna säga allt till mig. Men jag säger inte allt till någon. Skulle inte säga nej sådär till en i familjen som var ensam på midsommar tex... men kanske ska öva mig på att j a g också har rätt att säga vad j a g känner.

Nu är det så att de allra flesta introverta gör ingen affär, de tackar nej, och sedan är det bra. Men min erfarenhet är att det inte räcker, utan det ska tjatas och trugas. Drar man sig undan så (utan drama) så ska det undras om allt är OK.

Nu lever jag med en introvert (men social) man och har en introvert (men väldigt social) son. Så vi har våra erfarenheter 

Nu är det så att de allra flesta introverta gör ingen affär, de tackar nej, och sedan är det bra. Men min erfarenhet är att det inte räcker, utan det ska tjatas och trugas. Drar man sig undan så (utan drama) så ska det undras om allt är OK.

Nu lever jag med en introvert (men social) man och har en introvert (men väldigt social) son. Så vi har våra erfarenheter 

Haha, jag ger upp att diskutera med dig nu. Du har vissa fasta idéer om människor med vissa personlighetsdrag som inte går att rucka på. Lycka till med det och livet :)