Någon mer som har bebisverkstad nu

Hej!
skönt att du får igång tråden igen. Jag har inte så mycket ork att skriva och dra igång nått här men läser gärna :)

Jag är sjukskriven, skulle börjat jobba nu i april men kände att det inte va läge. Gick till jobbet en gång, grinade 3 gånger på 5 h och va helt slut efteråt när jag kom hem. Sover dåligt på nätterna, tar lång tid att somna och sen är det massa obehagliga stressande drömmar.. men det börjar bli lite bättre men två steg fram och ett bak. Känns så fjantigt på ett sätt att vara hemma för utåt så ser det ju inte ut att vara något galet och jag kan vara glad. Bara att när jag umgåts med någon i ett par tre timmar så får jag sån huvudvärk och blir så trött så det är bara att gå å lägga sig sen. Tappar ord emellanåt och får svårt att prata nästan som man fått en stroke. lite obehagligt men hör till depressionen sa kuratorn. 

Skulle på återbesök i onsdags :( En rikrigt djävulsk natt så fick sovit lite längre på morgonen. Så när jag vaknade 30 minuter innan vi behövde åka hemifrån (9:30) märker jag att jag fått sms en stund tidigare att läkaren är sjuk och det blev ombokat. Får vänta till 4/5 nu :( Så väntat 5 veckor på denna tiden och ska nu behöva vänta 2 till. Blir som att man aldrig får något avslut... 

Fick veta i veckan också att det kan ta upp till 6 månader innan hans aska sprids i minneslunden och vi får ingen information om när det har hänt. Blev så himla besviken. Tycker att de kunde ha anständigheten att meddela iaf. Hade jag vetat det innan så hade jag valt att hantera begravning på ett annat sätt men där och då orkade man inte tänka på alla frågor man behövde veta att man skulle fråga.

Ja så med den novellen tar jag helg igen.

Förstår dig med att det är tufft när man träffar någon som i ert fall att ni sett fram emot att berätta för dom.  Eller alla konton man följt på istagram eller all reklam man får upp på fb om barnkläder och babygrejer. Hur e det nu? Känns det okej med nya försök?

Han mår okej, jag har aldrig sett honom gråta innan allt detta men han är bra på att tänka logiskt, lite som din kanske? Och han fick väl avslut långt innan mig i tanken. Det är ju lättare för dom på nått sätt ändå som inte bär på det och blir påminda om magen man skulle haft eller bubblet man gick å kände efter, illamåendet som inte finns där längre som man gladerligen skulle haft nu osv. Men han tar hand om mig bra och finns där å stöttar. Skänns skönt att han låter mig vara ledsen när jag är det och inte försöker trösta att allt kommer bli bra, för det hjälper mig inte just nu för just nu är det inte bra. 

Det är lite olika, jag känner att jag behöver träffa folk för att få in lite roligt och försöka tänka på annat, annat grottar jag bara ner mig mer. Sålänge ingen pratar om vad som hänt så håller jag ihop men umgås jag för länge med någon som inte är maken eller dottern så blir jag så galet trött och får sån sprängande huvudvärk efter några timmar. Som att kroppen är på spänn och inte orkar ta in mer intryck. 

Verkar vara olika på olika sjukhus och på vårt lämnar de helt enkelt inte besked när man valt en "generell" vad tusan det nu hette. Men då när sjukhuset får ta hand om kroppen iaf. :( Det va det ingen som sa nått om. Det enda vi fick veta, va att han skulle kremeras och spridas i en minneslund på en viss kyrkogård. När jag läst om andra i liknande situationer har de fått brev när askan spridits så jag trodde det va någon standard men så va det inte. Och är han redan kremerad så kan hans aska potentiellt vara uppblandad med andras och då blir det svårt att ändra något. Tänkte jag skulle frågat i onsdags men nu orkar jag inte ta itu med det. Blev bara väldigt besviken och nere när jag fick beskedet. 

Helt naturligt att sörja det man sett fram emot som togs ifrån en  Kommer på mig själv med att klappa på magen emellanåt och tänka att han skulle varit där nu. Vi skulle ha passerat rul och ha beställt barnvagnen. Köpt böcker för att förklara för storasyster vad som händer och ja allt sånt. Ville också som ni ha tätt med och nu kommer det bli över 2 år emellandom istället för drygt 1,5 år. Ett halvår är inte lång tid i det stora hela men ja.. sånt man va inställd på och önskade och trodde man skulle få. Lite som att vara 6 år, få veta att man ska få en stooor smarrig glass, stå i glasskön en evighet för att få veta att glassen är slut och det inte kommer mer förräns nästa säsong. kanske inte men ja.. 

Tyckte att listan blivit lite blandad med nya och gamla ändringar, försökte lägga ihop så det blir rätt för alla. Ändra om något blev fel!

Ja risken är väl att man blir gravid naturligt plus att man får tillbaka ett embryo. 

Och det anses som en högriskgraviditet. :) 

tack för peppen <3

Då va man en ruvare :) 

testdag 10/5 

Tyckte att det va rätt skönt att han också kunde gråta. Det fick mig att känna mig mindre ensam med sorgen då. Eftersom jag själv är en "gråtare" när något hemskt inträffat kändes det skönt att jag kunde spegla mina känslor i honom. Tycker det är svårare att veta hur någon annan känner när deras uttryck är annorlunda än mina egna. Nästan jobbigare sen när han va "klar" och jag fortfarande va/är trasig och inte ser samma i honom. Även om det såklart är superskönt att han istället har mer ork då att ta hand om hem, barn och mig då. 

När det gäller till det om män och missfall så har ju märkt på min att han blir ledsen och efter första missfallet så blev han inte lika taktil längre. Eller alltså innan så klappade han på magen å va glad. När vi blev gravida igen så gjorde han sällan det. Lite som att skydda sig själv gissar jag.

Och klart som tusan att man blir sjukt orolig och nojjig efter att man fått ett mf, speciellt så sent. Jag kommer berätta för min direkt när/om jag blir gravid nästa gång. Mest för att jag kommer bli så nere om det sker något igen och då kommer jag behöva hans stöd. Och jag kommer vara supernojjig fram till bf skulle jag gissa och säkert bete mig konstigt redan från start och då behöver han veta varför jag är som jag är och få bryta ihop en å annan gång hos honom. 

alltså fy fan vilken hemsk känsla när man tror att man ska förlora sitt barn.

Vår knodd hemma va lite kinkig igår och fick lite snuva på kvällen men inte värre än att hon somnade och vaknade några gånger (som hon gjort alla nätter senaste veckan). Maken tog nattskiftet och sov med henne i gästsängen eftersom hon inte ville sova utan någon brevid sig. 

Plötsligt vid 3:30 vaknar jag av att min man med panik i rösten säger att han inte vet vad som händer och har dottern i famnen å springer ut i badrummet. Jag rusar upp å kollar och hon har kräkts och är väck å verkar ha svårt att andas.

Ringer 3:35 till 112 och 15 minuter senare är ambulanspersonalen på plats. Längre 15 minuter har jag nog aldrig varit med om. Hon krampade och det blev värre. I luren sa de att de trodde det kunde va feberkramper och varm va hon så att hon fick en sup alvedon innan ambulansen kom.

Pga jäkla covidhelvetet är det bara en som får vara med henne på sjukhuset och hennes pappa verkade mest skärrad så jag tyckte det va bättre att han åkte med dom då. 

Känner att jag har precis förlorat en skrutt, jag klarar inte att bli av med henne också. Förmodligen är det feberkramper men det varade så länge och att det bara va ena sidan som krampade. Nu sover hon gott iaf och är i goda händer. De ska utesluta hjärninflammation och förhoppningsvis får jag träffa henne snart igen men fy fan alltså va hjälplös man är. Och hur ska jag någonsin kunna somna utan henne i samma rum som en själv. Om detta hade hänt när hon sovit själv med oss i annat rum? Hur hade det gått då?? 

Tillråga på allt så har vi tid på sjukhuset för att få obduktionsuppgifter och uppföljningsplan idag vid 10:30. Skulle dit för två veckor sen men så va läkaren sjuk så det blev framflyttat till idag. Det går troll i det där besöket.