Anonym (Första) skrev 2021-04-22 16:04:28 följande:
Så starkt av dig att tänka som du gör även fast det måste vara jätte jobbigt och tufft, speciellt vid vissa tillfällen <3
För oss så fortsätter kämpandet. Nästan positivt äl test idag så det är bara att ligga i så gott det går nu. Jag kommer på min själv många gånger att jag varje cykel planerar hur vi ska göra för nästkommande cykel innan vi ens vet om det blev nått eller inte den cykeln som pågår. Kanske blev lite rörigt. Men som nu tänker jag på när nästa mens infaller och när nästa äl kommer ske när vi inte ens kommit till punkten för äl den här cykeln. Det kan ju hända att det är just den här gången det lyckas och då är dom tankarna helt onödiga. Men jag tror väl hela tiden att det aldrig kommer ta sig. Jag försöker intalar mig själv att det kommer gå någon gång oavsett hur eller när, då dom tankarna kommer.
Ber om ursäkt i förväg då det kanske är en känslig fråga för dig (isf behöver du inte svara). Ska ni börja försöka direkt nu igen eller väntar ni ett tag för att smälta och sörja ett tag till?
Tack!
Hur många försök har ni betat av nu? Spännande, alltid lite hoppfullt och pirrigt inför varje försök ändå.
Jag förstår dig helt och fullt! Så tråkigt att du har behövt bli besviken så många gånger att en graviditet känns overklig. Jag vet inte varför men för mig känns det som att denna gång kommer att ta lång tid. Jag föreställer mig inte alls gravid i sommar eller höst överhuvudtaget. Graviditeten i min fantasi ligger långt fram i tiden, vilket är konstigt eftersom fantasin är till för att drömma sig bort.
Det är säkert också en försvarsmekanism, ett sätt att skydda dina känslor. Om du redan nu planerar för nästa försök blir smällen inte lika hård om det inte gick för du "visste redan det och hade gått vidare". Det är bra att du ändå försöker intala dig att det kommer gå, för det gör det för dom flesta! Ni kommer få er bebis
Men den snittiden på 7 månader är galet lång tid för att längta efter en bebis och för många går det mycket längre. Jag förstår verkligen att det känns som att det aldrig kommer att gå och alla andra får bebisar utom ni. Lyckas du tänka på nånting annat som jobba eller träning eller går all tankeverksamhet till bebisverkstan?
Vi började försöka så fort det slutade blöda! Eftersom jag aldrig hade några symptom under graviditeten så tyckte min man inte ens att det kändes som att jag hade varit gravid, vilket jag visserligen håller med om. Men för mig var det som sagt deppigare men jag vill så gärna ha ett barn till nära inpå så vi körde! Första försöket gick då inte. Men nu kanske kroppen är i mer balans.
Hur många försök brukar det i snitt ta innan det går? 
Ni som försökt så länge och vi som är inne på 7:e månaden, bara att jag var gravid 3 av dom.