Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-17 12:51:21 följande:
Hej,
Det gick bra igår. Alla va superglada igår och vi hade trevligt, barnen som saknat pappa och Moster, blev nattad av pappa. Godnatt saga och kramar. Dom saknar honom. Det ser jag.
Imorrn har vi samtal igen, får se hur det går. Vi har sagt att han ska komma hem först, på morgonen och vi ska prata. Bolla. Det som är högst upp på tapeten är ju boendet. För det är verkligen alla våra semesterpengar/sparpengar som tickar iväg på skit. Ska han fortsätta bo på hotell tills han får lägenhet, ja då kommer vi inte kunna göra nått i sommar/sen. Men det är vad vi har som mål imorrn att prata hur vi ska lösa. Samt att jag har ju 3000 annat i huvudet som jag vill lätta på. Det är ju jag som håller emot. Men jag måste vara mer öppen för att kunna gå vidare känner jag.
Anledningen, och egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, till att jag vill ha en god relation, vänskap med barnens pappa, är för att jag vill att barnen ska ha oss båda. Oavsett om vi går skilda vägar lr ej. Att vi båda ska kunna ställa upp för varandra och finnas där när det behövs, för barnen!
Sen älskar jag honom fortfarande. Jag är sårad, jag är ledsen, jag är besviken, men jag älskar honom. Sorry. Nää mina känslor dog inte på nolltid pga att han levt dubbelliv. Otänkbart att han gjort det, ja! Men jag känner mig förvirrad och ensam mitt i allt. Lämnar jag honom så är det för att tilliten inte går att reparera. Om vi stannar tillsammans, så är det för att vi båda vill, inte för barnens skull.
Jag tycker fortfarande det är ett stort misstag att hålla det hemligt för din familj och försöka lösa allt själv. Man behöver andra som kan stötta en och framför allt andra som kan hjälp en se på saker rationellt och objektivt, det klarar man inte själv när man är mitt i skiten, det är ju uppenbart att du tänker väldigt känslobaserat och inte objektivt alls.
1) Du skriver att barnen saknar honom.... ja det är väl klart att de gör? Han är ju deras pappa och de vet inte ens om vad han gjort?
2) Det är väl jättegulligt att han nattar dem.... men, hur mycket tänkte han på dem när han bedrog både dig OCH dem i 3 år? Tänkte han på dem när han satte på den andra kvinnan? Tänkte han på vad han utsatte dem för när han levde dubbelliv i 3 år? Vad för slags förälder utsätter medvetet sina barn för sånt?
3) Du skriver att du måste vara vän med honom för barnens skull, nej det gör du inte, ni behlver samarbeta för barnens skull med det finns inget som säger att ni måste vara vänner. Så det är helt klart en konstruktion från din sida med barnen som ursäkt. Vänner kommer ni vara för att du vill det inte för att ni behöver det för barnens skull.
4) Du skriver att om ni stannar tillsammans är det för att ni vill det inte för barnens skull och ändå lägger du väldigt mycket vikt vid just barnen och deras relatiion till sin pappa?
5) Du skriver att du älskar honom och att dina känslor inte dött. Känslor dör inteb på en sekund och man gör inte om bilden av en människa man levt med länge på en sekund, Det tar tid, lång tid. Varför tror du annars att så många ger sin partner en andra chans? Men sen har vi ju det där med att väldigt få klarar det i längden... kan de ha nåt att göra med att det tar tid att landa och tänka klart?
Som sagt, ta hjälp av andra, om du envisas med att hålla din familj ute så ta hjälp av en terapeut för INGEN klarar av att tänka rationellt eller objektivt i din situation, inte du heller.
