Är MIN man otrogen?

Visst kan det vara så. Eller en rädsla för att bli ensam.
Ja, båda dessa orsaker tror jag är rätt vanliga, även i kombination. Och vi är väl överens om att jag inte har sagt att det också kan finnas nästan oändligt många andra orsaker.

Men det behöver det ju inte heller alltid vara.
Nej, även där är vi helt överens. Men skrev jag verkligen ALLTID?

TS man har ursäktat sig med att han bara ville ha en avsugning. Är det något man lever ett dubbelliv i flera år för?
Jag tycker mest att det låter som en dålig ursäkt.
Jag hoppas verkligen att vare sig du, jag eller någon annan tror på fullt allvar att avsaknad av en avsugning skulle kunna vara den egentliga orsaken.
Då ligger det nog väldigt mycket närmare till hands att tro att det är sannolikt att personliga problem ligger närmare sanningen. Så även där är vi överens.

Visst kan relationen bli annorlunda om man lyckas lösa sina problem.
Men sen har vi det här med tilliten. Den blir ju raserad efter en otrohet och kan ta lång tid att bygga upp igen.
Och kanske i synnerhet när den pågått under så lång tid som i TS fall.
Om han skulle ha personliga problem och dessa blir lösta så tror jag du kan hålla med om att hela hans liv kommer att te sig annorlunda och därmed också kärleksrelationen, om den fortsätter.
Håller med dig om att tilliten är ett stort problem. Men med god hjälp så är vi många som har klarat av lösa även det problemet. Men det förutsätter givetvis att han har kommit tillrätta med sina problem.
OM man tillsammans klarar att lösa alla sådana här problem så kan man faktiskt gå stärkta ur det, med djupare ömsesidig kärlek, med starka band och få ett lyckligare liv.

Om TS man har personliga problem så är det något han måste lösa själv.
Nej, där håller jag inte med dig. Jag skulle tom våga påstå att det är nästan omöjligt för någon att själv lösa sina personliga problem.
Ja, han måste erkänna sina problem, framförallt inför sig själv, och han måste ta fullt ansvar för dem.
Men sedan är jag övertygad att han behöver hjälp, både professionell hjälp och stöd av sin nära omgivning.

Nej,jag tror inte heller att man måste förlåta alla gånger.
Men samtidigt så tror jag att det kan bli lite svårare att gå vidare om man aldrig lyckas glömma eller förlåta.
Återigen är vi helt överens. 
Men med professionell hjälp finns det alltså verktyg och metoder som är mycket framgångsrika och som i de flesta fall ger ett mycket gott utfall.

Läs gärna vad jag skriver innan du citerar.
Jag skriver om ETT fantastiskt förhållande.
Kanske är det inte så himla unikt att få uppleva ETT helt fantastiskt förhållande i sitt liv? Men ett fantastiskt förhållande kanske inte är något som du kan klara att relatera till? I så fall får jag beklaga.

Att ha erfarenhet av otrohet två gånger under en livstid kanske inte heller är så ovanligt? Både jag och flera jag känner har nog upplevt otrohet, från den ena eller andra sidan, fler än två gånger redan i rätt så unga år.

Men för all del, fortsätt du att gå till personangrepp om det är något som du själv finner givande för ditt eget välbefinnande. Det bjuder jag dig på, när du nu verkar ha så stort personligt behov av det.

Jag har själv tidigare erfarenhet av att förhållandet har avslutats efter otrohet. Och i det fallet var det nog bäst att avsluta.
Men jag har också mycket god erfarenhet av mitt nuvarande förhållande som överlevt och fungerar helt fantastiskt, trots att vi har erfarenhet av otrohet för ca 15 år sedan.

Jag har aldrig påstått att det skulle vara enkelt eller ens möjligt för TS eller någon annan att få förhållandet att överleva en otrohet.
Men trots allt är det många förhållanden som överlever efter otrohet och andra djupa livskriser. Om man klarar det tillsammans så finns det faktiskt goda möjligheter att man kan komma stärkt ur det.

Framförallt anser jag att man inte ska döma ut någon annan, eller döma ut möjligheten, särskilt inte när man befinner sig mitt i krisen och i stormens öga. 
Att som flera här direkt uppmana TS till att omedelbart fatta ett livsavgörande beslut tycker jag är fel. 
Särskilt när det flera gånger görs i så starka ordalag och med ett så otrevligt språk, uppenbarligen för att ytterligare försöka förstärka sina direkta uppmaningar, tycker jag det är väldigt fel.

TS och alla som blir utsatt för något sådant här behöver stöd. Inte mötas av svordomar och onyanserade uppmaningar.

Visst kan det vara så. Eller en rädsla för att bli ensam.
Ja, båda dessa orsaker tror jag är rätt vanliga, även i kombination. Och vi är väl överens om att jag inte har sagt att det också kan finnas nästan oändligt många andra orsaker.

Men det behöver det ju inte heller alltid vara.
Nej, även där är vi helt överens. Men skrev jag verkligen ALLTID?

TS man har ursäktat sig med att han bara ville ha en avsugning. Är det något man lever ett dubbelliv i flera år för?
Jag tycker mest att det låter som en dålig ursäkt.
Jag hoppas verkligen att vare sig du, jag eller någon annan tror på fullt allvar att avsaknad av en avsugning skulle kunna vara den egentliga orsaken.
Då ligger det nog väldigt mycket närmare till hands att tro att det är sannolikt att personliga problem ligger närmare sanningen. Så även där är vi överens.

Visst kan relationen bli annorlunda om man lyckas lösa sina problem.
Men sen har vi det här med tilliten. Den blir ju raserad efter en otrohet och kan ta lång tid att bygga upp igen.
Och kanske i synnerhet när den pågått under så lång tid som i TS fall.
Om han skulle ha personliga problem och dessa blir lösta så tror jag du kan hålla med om att hela hans liv kommer att te sig annorlunda och därmed också kärleksrelationen, om den fortsätter.
Håller med dig om att tilliten är ett stort problem. Men med god hjälp så är vi många som har klarat av lösa även det problemet. Men det förutsätter givetvis att han har kommit tillrätta med sina problem.
OM man tillsammans klarar att lösa alla sådana här problem så kan man faktiskt gå stärkta ur det, med djupare ömsesidig kärlek, med starka band och få ett lyckligare liv.

Om TS man har personliga problem så är det något han måste lösa själv.
Nej, där håller jag inte med dig. Jag skulle tom våga påstå att det är nästan omöjligt för någon att själv lösa sina personliga problem.
Ja, han måste erkänna sina problem, framförallt inför sig själv, och han måste ta fullt ansvar för dem.
Men sedan är jag övertygad att han behöver hjälp, både professionell hjälp och stöd av sin nära omgivning.

Nej,jag tror inte heller att man måste förlåta alla gånger.
Men samtidigt så tror jag att det kan bli lite svårare att gå vidare om man aldrig lyckas glömma eller förlåta.
Återigen är vi helt överens. 
Men med professionell hjälp finns det alltså verktyg och metoder som är mycket framgångsrika och som i de flesta fall ger ett mycket gott utfall.

Ja exakt, det är svårt eller snudd på omöjligt för ett förhållande att överleva en otrohet. "många" har säkert överlevt det, men för varje sån finns det säkert minst 10 som inte gör det utan det leder istället till ännu mer lidande för den som blev bedragen.

1. Om nu det stämmer att det inte är önskan efter avsugning som är orsaken till otroheten, då innebär det att TS man återigen har talat osanning. Han har alltså inte enbart bedragit henne i flera år, utan ljuger också om orsaken om det även när han blivit ertappad. Det säger i min värld något om hans personlighet. Varningsflagga!

2. Det finns väl knappast någon erfaren terapeut som tänker att det finns bra chanser på att lappa ihop en relation där en person blivit bedragen i 2-3 år. Min fru är exempelvis familjeterapeut och hennes spontana reaktion på detta var att det blir väldigt svårt att få relationen att överleva. Det finns absolut sätt att i terapi söka vägar framåt i en skadad relation, men man ska inte ha någon övertro på de verktyg som finns. Att dessa verktyg skulle ge ett gott utfall i "de flesta fall", behöver du ange källa på, om du vill fortsätta hävda det.

3. Om vi nu köper din förklaring att otroheten kommer av mannens personliga problem, så finns det också en ytterligare svaghet hos honom. Detta är att mannen har valt att lösa sina personliga problem genom att vara otrogen. Detta är förstås ett svekfullt beteende, som visar på betydande brister i hans karaktär. Man ska inte ta det sveket lätt. Om TS förlåter riskerar hon att han gör om det, eller att hans oärlighet och manipulation förpestar TS tillvaro på ett annat sätt. TS riskerar därför att bli skadad ytterligare om hon förlåter, och det är också något hon behöver ta med i beräkningen. 

4. Du resonerar utifrån någon slags tanke att man ska hålla ihop till varje pris. Varifrån kommer denna grundsats? I din religiösa tro? Det är en farlig idé. Ibland är det bästa att man separerar. Man bör komma ihåg att det är sällsynt att en person ändrar sin personlighet eller beteende. Visst kan det ibland hända att någon gjort ett snedsteg och att relationen överlever efter det. Men stöter man på en manipulativ person som ljuger och fifflar i flera år utan att tänka på konsekvenserna för sin familj, bör man givetvis på allvar överväga separation.

Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

Skammen!

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.