Jag jobbar som socialsekreterare för barn och unga - Fråga mig vad du vill

Nej. Om ni själva kommer överens om att ha umgängesstöd kan ni få en oberoende person från familjerätten. Dömer domstol ut umgängesstöd blir det per automatik en oberoende person som familjerätten utser. Men om det t ex handlar om missbruk och ett behov att se till att den andra föräldern inte är påverkad av droger under umgänget så kan denne lämna urinprov innan och sen (om den andra föräldern vill och känner sig trygg med det) kan denne själv vara med under umgänget. Det kan man komma överens om UTAN soc inblandning. Finns det en rädsla eller oro hos föräldern så ska denne självklart inte vara med under umgänget.

Det jag säger är att du ändå måste erbjuda umgänge. Erbjudandet kan ju såklart vara att umgänge ska ske med umgängesstöd och att ditt krav då blir att pappan går med på att familjerätten utser ett umgängesstöd annars blir det inget umgänge. Eller att du erbjuder umgänge men att du ska vara med om du känner dig trygg med det. Går pappan inte med på upplägget av umgänget så blir det inget umgänge.

Det ser däremot dåligt ut om du tar barnen och vägrar ge honom umgänge alls. Han har umgängesrätt. Är det så att han fortsätter utsätta barnet får våld trots umgängesstöd går det såklart inte att fortsätta ha umgänge och du kan då ansöka om att han ska få umgängesförbud via tingsrätten.

Om den psykiska misshandeln sker i närvaro av umgängesstöd och alltså bevittnas, anses det som tillräckliga bevis och kan det i så fall leda till umgängesförbud? Om BUP kan bekräfta att anklagelserna om psykisk misshandel är korrekta och inte är påverkade av den andra föräldern, anses det som bevis och kan det leda till umgängesförbud?

Man kan tvinga ett litet barn att träffa sin förälder, men inte ett större barn, är det så du menar? Var går åldersgränsen i så fall? 12 år? Hur ska man uttrycka sig när man talar positivt om den andra föräldern? Får man inte visa för barnet att man tar avstånd från det våld den andra föräldern tidigare har utövat och att man tycker att det var fel mot barnet?

Hur ser ni på fall där den psykiska ohälsan hos den förälder som misshandlar inte går att bota? Om föräldern är exempelvis psykopat eller har narcissistisk personlighetsstörning? Om det helt enkelt inte går att ?fixa pappa så att han blir snäll?? Eller om föräldern vägrar söka hjälp för sin psykiska ohälsa?

Nu handlar det inte om mig utan jag undrade vad som gäller rent allmänt när det handlar om våld i nära relationer (våld mot andra förälder och/eller barnen).

I ditt inlägg och vad jag snappat upp rent allmänt verkar det ställas rätt höga krav på boendeföräldern att "fixa" umgänget. Antingen genom att övervaka det själv eller anlita anhörig/vänner. Men inga krav på umgängesföräldern. Boföräldern kan ju vara traumatiserad och vara rädd för umgängesföräldern. Det känns som överkrav att en brottsutsatt förälder ska ta ansvar för förövarens umgänge.

Ja det kan det mest troligt. Men det är upp till rätten att avgöra så jag vill inte uttala mig mer än så.

Finns ingen åldersgräns utan man ska ta hänsyn till barnets vilja utifrån barnets mognad. 12 år var en gräns förr, men finns inte längre. Man får absolut ta avstånd. Men inte svartmåla. Man måste finnas där om barnet behöver prata om det. Beroende på när/hur våldet skedde är det viktigt att påtala att våld aldrig är ok, men att pappa ska få hjälp för att veta hur han ska göra istället (om pappan ska få det). Är barnet rädd och inte vill fara till pappa på grund av våld kan man kanske säga "Jag förstår det. Det var inte ok av pappa att slå dig/dra dig i armen/etc därför kommer mamma/Kajsa/Lotta/Peter vara med vid umgänget för att se till så det inte händer igen under tiden pappa får hjälp för att veta hur han ska göra istället.

Om pappan slår pga av egen njutning pga att han är psykopat skulle jag nog avråda starkt från umgänge utan umgängesstöd. Då får man förklara det för bsrnet. Att pappa har en sjukdom och beskriva hur den sjukdomen fungerar.

Om det kommer mer än en orosanmälan samma månad på barn, leder det till strängare bedömning eller på annat sätt någon form av ändrad process/utredning, jämfört med om det läggs en anmälan?

I min värld har en pappa som är psykopat och slår sina barn förlorat rätten att umgås med dem. Vad tjänar barnen på att utsättas för det?

Har denna uppfattning om vikten av att barnet har kontakt med båda föräldrarna någon grund i empirisk forskning?