Fler över 40 som planerar barn?

Åh, jag håller tummarna för ett plus! :)

Jaha, då.är även jag tillbaka hit igen. MA konstaterat idag i v. 8+5. Fostret hade dött omkring 7+1, så nu väntar jag på att få en tid till gyn så de kan ge mig piller att avsluta graviditeten.

Jag har anat litegrann senaste dagarna att det kanske inte står rätt till, men man hoppas ju ändå! Slaget blev lite extra hårt då detta kanske var sista chansen.

Tror vi kommer försöka igen, men nålsögat känns smalare och smalare. Det ska verkligen till ett mirakel.

Nu hoppas jag bara att kroppen sköter det här på ett snyggt sätt när det väl kommer igång.

Är väldigt ledsen, men samtidigt tacksam att vi upptäckte det så tidigt och framförallt att jag har min fina sambo vid min sida. Han är min klippa i allt det här.

Tack för omtanken! Ja, utan min sambo hade det varit outhärdligt detta. Men vi har legat bredvid varandra hela eftermiddagen och kvällen, torkat tårar och försökt ingjuta nytt hopp. Han är så tydlig med att det är jag och min kropp som avgör hur länge vi orkar försöka. Blir det inget barn så är det inte hela världen. Vi har ju varandra och mina 3 barn sen tidigare.

Jag är säker att jag känner mig peppad att försöka igen när det här är över. Ert stöd och pepp härinne betyder också oerhört mycket!

Ja, det var inte såhär det skulle bli. :(

Vi får kämpa vidare! Kram!

Tack för omtanken! Ja, man har ju levt med den lille i huvudet 24/7 i en månad, så det blir märkligt tomt.

Ändå har jag hela tiden varit medveten om risken och inte vågat låta mig vara riktigt glad, men förlusten känns likväl lika tung.

Vi har bestämt oss för att försöka igen när jag återhämtat mig efter det här. Äter också Omega 3 + massa annat, men tänker köra med rosenrot igen, för det funkade bra på mig.

Blev uppringd av gyn i morse, så i morgon bitti har jag en tid dit. Velar hit och dit om jag ska ta emot hjälp med tabletter om jag blir erbjuden det. Gissar att det blir cytotec då och det har jag läst kan ge horribla smärtor och blödningar. Är livrädd för det.

Å andra sidan vill jag få det här snabbt avklarat. Vår efterlängtade resa till sambons hemland nästa vecka, blev inställd nu, så jag vill verkligen ge barnen andra mysiga uppleverer nästa vecka istället. Har bokat hotell och ska till Kolmården bla.

Ska bolla lite olika alternativ med gyn i morgon så får vi se vad det blir.

Jag känner också att det blir mycket värre om det startar igång när vi är bortresta. Vill inte att barnen ska bli lidande av det här. Får jag tabletter i morgon så har jag ändå 4 dagar på mig innan vi ska iväg någonstans. Kanske bättre att göra så istället.

Fostret avstannade ju i utvecklingen för snart 2 veckor sedan. Vet inte vad som är praxis, men känns spontant som att kroppen behöver hjälp att få ut det.

Jag hoppas också att kroppen kommer igång bra efteråt. Mitt missfall förra året skötte ju kroppen galant och jag fick mens månaden efter. Däremot krånglade ÄL en del, men det hoppas jag råda bot på den här gången med rosenrot.

Vilken dag!

Tog första dosen cytotec kl 13 idag, tillsammans med smärtstillande. En halvtimme senare började jag få lite ont, men inte värre än att jag småslumrade lite i soffan. Kl 16 hade smärtan tilltagit, men ingen blödning, så jag tog andra dosen enligt instruktion.

En halvtimme efter det började jag få "värkar", som snabbt kom var 3:e minut ungefär. Ytterligare en timme senare kom blödningen igång och än mer intensiva "värkar" (det kändes som en förlossning light). Fyllde på med smärtlindring, men den hjälpte knappt.

Strax före 21 kom ett stort "Plopp" i toaletten och därefter lugnade det sig. Antar att det var foster och hinnor som stöttes ut.

Nu är det mycket lugnare. Blöder en hel del när jag går på toa och har hanterligt ont, men jag hoppas att det värsta är över nu. Har morfintabletten kvar till natten för säkerhets skull.

Ångrar mig inte att jag valde den här vägen, trots smärtan. Det känns positivt att livmodern jobbar för att få ut allt.

Har återbesök till gyn på onsdag för kontroll. Hoppas det mesta är ute då.

Tack för ert pepp häromdagen. Det hjälpte mig att fatta beslutet att göra det här. Det blir nog bra när det är över!

Kroppen är ändå fantastisk! Tog morfintabletten innan jag la mig inatt. Sov lite oroligt men vaknade sen i morse och hade inte det minsta ont längre. Blöder väldigt sparsamt nu också, så jag måste säga att detta gått över förväntan (trots all smärta igår).

Räknar gårdagen som dag 1, så det blir spännande att se nu vad som händer. Har inga förväntningar alls på att äl ska komma igång direkt, men tänker att jag nog testar med rosenrot från nästa mens.

Känns skönt att få slappna av nu. Har varit sån oro, framförallt senaste veckan, så nu ska jag släppa allt vad graviditet är för några veckor och njuta av andra halvan av min ledighet!

Det är konstigt när allt bara kastas omkull sådär. För en vecka sen planerade vi för hur vi skulle berätta för sambons föräldrar nu när vi skulle resa till dem. En vecka senare finns ingen graviditet kvar och resan blev inställd, så allt sket sig kan man lugnt säga.

Funderar mycket på hur jag psykiskt kommer hantera en ev ny graviditet. Jag tog verkligen inte denna graviditet för given, men jag började våga hoppas och tro att det kanske skulle gå bra. Kommer nog inte våga tänka en enda tanke om ett barn nästa gång, förrän flera ultraljud har bekräftat att allt är ok. Det här missfallet tog hårdare än jag vill erkänna tror jag.

Hoppas vi får fler fina plus här i gruppen. Det är vi faktiskt värda efter dessa prövningar!