Fler över 40 som planerar barn?
Jag läser och tar del av det Ni alla genomgår och önskar så innerligt att det var fina magar som fick bäras fram i sommarsolen, istället för tårar som fälls i samklang med regnet.
Hjärtekramar till alla med önskan om nya chanser och lycka! <3
För egen del finns inget ens att hoppas på och det konstaterandet är både massivt och ihåligt.
Under det år som passerat så har det verkligen känts meningsfullt att både vänta och längta men vartefter jag satt mig in i den fysiska problematiken för min partners del och likaså att var gång mensen kommer få bekräftat att mirakel inte sker, så har jag liksom slocknat.
De senaste två cyklerna har därtill inte indikerat maximal fertilitet så det känns också missmodigt.
Utöver tiotalet olika vitamintillskott började jag även ta rosenrot för att stärka upp kroppen men med intag av rosenrot kortades menscykeln (26-28 dagar) men både fyra och sex dagar, likaså uteblev alltså äl.
Härefter kommer jag inte fortsätta ta rosenrot, kroppen har fungerat i hög grad tidigare och min avsikt var att stärka upp så det hela känns onekligen misslyckat.
Har någon annan icke önskad effekt av rosenrot?
Vi pratade om barnfrågan idag och min partner återkommer till att han tycker det är oansvarigt att låta sig bli pappa vid hans höga ålder, ingen ny åsikt och känsla men att han verkligen vill med hjärtat råder inga tvivel om.
Vi använder inte skydd så om ett osannolikt mirakel ändå sker och någon hittills sällan utlöst spermie utför sitt uppdrag så finns ändå chansen, den tanken är iaf fortsatt kvar även om känslan har slocknat.
Hur känner Ni andra, ger Ni upp och kommer igen? Befinner Ni Er alltid på samma nivå som mannen eller finns ojämnheter som lyfts fram eller trycks undan?
Jag är just nu inne i en fas av stor uppgivenhet. Vi har bestämt oss för att ge det några försök till, men efter 2 missfall så känner jag inte stort hopp alls. Dels så ska man lyckas bli gravid, bara det en utmaning. Sen ska graviditeten vara livsduglig och stanna kvar också, vilket får betraktas som en ännu större utmaning.
Men samtidigt vet jag att det kommer en dag när hoppet tänds till liv igen och allt känns fullt möjligt. Sorgen efter missfallet är fortfarande tung och känslorna speglas just nu av den förstås.
Min sambo är mycket mer optimistisk än jag och han försöker ständigt ingjuta hopp och öppnar olika dörrar för alternativ (utomlands förstås då åldern sätter stopp för hjälp här i Sverige).
Samtidigt är han noga med att påpeka att barnet inte är allt. Trots att han inte har barn sedan tidigare och gärna vill bli pappa, så uttalar han ofta att det är upp till mig hur länge vi försöker. Särskilt efter missfallet nu, som var oerhört smärtsamt, påminde han mig om att det är min kropp, mina prövningar och min smärta. Vill jag inte mer så respekterar han det. Samtidigt vill jag så oerhört gärna att vi ska få ett barn tillsammans och att han ska få uppleva storheten i att bli förälder. Tror jag kommer kämpa rätt mycket för att det ska bli så. Så länge viljan är större än rädslan och oron, så löser vi det tillsammans.
Hoppas även ni hittar en väg tillsammans. Om jag förstått det rätt så anser han sig vara för gammal för att skaffa barn. Men han vet hur mycket du vill och han kan acceptera det om det sker naturligt, men han är inte villig att ta hjälp av assisterad befruktning för att det ska ske? Vad är skillnaden för honom? Ekonomi kan ju vara en orsak, det är en viss investering, men om viljan ändå finns, så är ju tillvägagångssättet av mindre betydelse tänker jag. Men han kanske resonerar annorlunda?
Jättelångt svar detta. Hoppas du orkade läsa. Kram!