Fler över 40 som planerar barn?

Ägglossning de luxe och många mil ifrån varandra...

Tidigare i veckan fick jag så nog av allt som inte händer, att vänta och längta månad efter månad, ja ett år nu, på något så viktigt och stort behöver jag vara två om! Så när min partner (vars förmåga till utlösning brister) inte agerar för egen del har jag nu kontaktat specialistklinik inom urologi för möjlig hjälp.

Kliniken finns en kvarts bilresa bort så det i sig är en enkel sak, däremot behövs remiss från VC och jag känner mig inte säker på att den kontakten kommer att tas. 

Jag tänker att åldern omöjligtvis kan vara skäl för oförmåga till utlösning, potensen däremot brukar vara det första som sviktar med den är ju väldigt välfungerande. "Naturens gång" som min partner hänvisar till torde göra just så om det inte var meningen att äldre män ska bli fäder, dvs oförmåga till stånd, och därmed även befruktning, men nu fungerar ju den inledande biten ypperligt!

Jag har sakligt presenterat problematiken för klinikläkaren och tänker att eftersom han inte "nekar" utan meddelar att det behövs remiss så bara måste det ju vara möjligt med hjälp och åtgärd.

Men, så tänker jag att min partner kanske ser sin oförmåga till utlösning som viss form av säkerhet till utebliven befruktning? 

Jag behöver prata med honom om det här när vi ses vilket är mer än två veckor bort så jag hinner tänka mycket, väldigt mycket... 

Vad gör jag om han inte ens vill kontakta VC för vidare remiss och möjlighet till att åtgärda fysiken? Jag tänker att utlösning och orgasm är något som oavsett ålder har en tillfredsställande och välmående inverkan, även om den inte är enkom i syfte för barnalstrande. 

Jag känner mig sviken redan nu, en så livsviktig fråga där ett helt år i dagsläget liksom sullats bort. 

Välkomna alla nya och nygamla :)

Grattis till flera plus i tråden ! Det är underbar läsning och hoppas det smittar till alla andra .

Jag är i v 9 och träffade barnafadern igår I en 4 timmar långt samtal om vår relation och babyn . Han envisas med att säga att han slutat älska mig efter ett gräl och att han inte kommer hjälpa mig med babyn. Han säger även att han kommer stötta mig och vara min vän om jag gör abort , t om att jag får sova där om jag skulle må dåligt . Att det kanske skulle kunna vara en början till att hitta tillbaks till varann .

Men om jag behåller , så är det ett svek tycker han . Ingen kontakt och så kräver han DNA för principens skull .

Har ett underbart arbete med omöjliga tider där en baby och ensamstående föräldraskap tyvärr är omöjligt . Så behåller jag så måste jag byta arbete .

Har alltid haft problem med mjölkstockningar och behövt hjälp när jag varit sjuk och vet inte vem som ska hjälpa mig nu ?

Jag är i vecka nio . Älskar bebisen redan . Älskar tyvärr pappan också . Men det är fruktansvärt att bli pressad till abort och lämnad . Han bor hos sitt ex . Allt är sorgligt och många tårar har fallit . Det var inte så här det skulle bli :(

Usch för mens...kram! Jag tar examen 4/6-21, OM jag skulle bli gravid denna cykel blir bf 6/6-21...haha det skulle bli lite spännande :)

Har sjuuuk äl-smärta här, följer med nytt test vid lunch idag så jag kan se när äl är över och kan börja räkna ner. Så glad o tacksam att denna cykel verkar bli normal.

Ja säkert kroppens försvar, och jag tänker att det kanske tar lite längre tid för hormonerna att rätta till sig i vår ålder? Hoppas så vi får chansen igen <3Om någon av oss bor i närheten så kanske vi kan hjälpa vid behov med? Vi hade en grupp vid mitt andra barm som fortfarande har kontakt och hjälpt varandra/träffats och blivit vänner, utspridda över hela Sverige! Sååå fint! Kanske nåt att skapa hemligt på fb för oss gamla långkämpare, gravida som ogravida?

Var på ultraljud idag. Fanns inte en smula kvar av graviditeten. Det här var tionde missfallet på raken och vår resa slutar nu. Jag är tillfreds med det. Älskar att jag fick uppleva det en gång i livet och är så tacksam för vår son. Annars hade det känts mycket sorgligare. Något är uppenbarligen fel eftersom jag blir så lätt gravid, men aldrig får behålla det. Hade jag varit yngre hade vi nog utrett det, men nu får det bara vara. Önskar er alla lycka till och kommer kika in här ibland och se hur det går. Kram!

Tack för dina värmande ord :D Hur går det för dig nu?

Hej!

Jag hittade den här tråden för ett par dagar sen. Har sedan läst mig igenom alla 220 sidorna. Är så glad för att jag hittade den men upptäckte nu på slutet att inte så många är aktiva här längre.

Jag är nyss fyllda 40, har en dotter som blir 18 i mars sedan ett tidigare förhållande. Har sedan 5 år (4 som gifta) ett nytt förhållande med en 10 år yngre man. Vi har tagit ganska lätt på det här med barn. Han har opererat sig för åderbråck på pungen och jag har sedan jag var 17 år bara en äggstock samt äggledare. Det har varit lite så att om det händer så händer det. Har ändå haft ett hopp och en önskan om ett barn, hans första och vårt gemensamma. Men vid ett ?större? gräl för ca 2 månader sen så kom det fram exakt hur viktigt det är för honom med ett eget barn. Det är många runt omkring som fått barn den senaste tiden. Och nu känns det som för några andra att vår relation inte kommer att överleva i längden om det betyder att vi får barn.

Pga min ålder så går vi inte ens en utredning i det landsting vi bor i. Har läst och läst och ställde in mig på att det bästa kanske var att prova ÄD utomlands. Tills jag hittade er ???? Nu har jag hoppet om att det kanske går att få ett litet mirakel.

Har nu beställt rosenrot och E vitamin och håller tummarna för att det ska hjälpa. Annars tänker jag att vi ska söka oss till en privat klinik för utredning efter nyår.

Jag hoppas att det är någon av er som fortfarande finns kvar här inne ????

Plussade på 5:e försöket - fick missfall v 5+1, plussade sen direkt igen månaden efter utan att få mens och fick MA i vecka 5+4. Var på ultraljud i vecka7+4 men hon såg inga hjärtslag och sa att fostret var som o vecka 5+4 och jag har inte räknat fel då vi använde ägglossningstest plus att jag alltid känner av ägglossning , jag plussade ju dessutom 10 dagar efter så....

sitter fortfarande här med MA nu i 2 veckor och ska få hjälp på måndag med att få ut allt med abortpiller.. är 41 år och 3 månader. 2 missfall på raken är inget kul , bara hoppas att jag fortfarande har chans att bli gravid igen och få ett fjärde barn innan det är försent ! Tänker att man kanske ska prova ta progesteron , q 10 ?? Nån som gör detta? Tips?

Hej

Läser att fler tar q10. Kanske vet ni mer jag. Jag plussade för ca 1 vecka sen och har tagit q10 hela tiden, fram tills idag. Hittar inga studier om det är farligt för lillen i magen och blir nu orolig. Har inte tänkt på det tidigare. Skulle jag tagit q10 från mens till ägglossning och sen slutat med det? Hur gör ni?

Kommer inte fortsätta ta q10 iaf

Ååh tack för svaret! Så du tog också q10 under graviditeten? Känns mycket bättre nu, för blev verkligen orolig<3

Hej,

Jag fyller 47 om en vecka och hoppas fortfarande på ett syskon till mina två pojkar på åtta och snart tolv.

Jag blev gravid i mars för första gången sedan min yngste son kom till. Jag hade gett upp tanken om att det var möjligt för mig att bli gravid lite gradvis under åren som gått. Har haft problem med överproduktion av prolaktin och hypofystumör. (Men det är bättre nu.)Så när jag ändå blev gravid så var lyckan total. Tyvärr fick jag uppleva missed abortion.. I vecka nio konstaterades det att graviditeten hade avstannat redan i vecka fem eller sex. Kroppen hade dock inte förstått det så jag fick hjälp på gynakuten med medicin som hjälper till att stöta ut missfallet. Jag var så förkrossad. Drömmen hade väckts till liv och lika snabbt rycktes den bort. Men, jag har nu landat i att jag faktiskt kunde bli gravid och kanske, kanske kan jag igen!?! Jag har bestämt mig för att inte ge upp riktigt än iallafall. Så nu när jag är återställd så försöker jag på nytt. Min man är inte lika glad över tanken om att bli förälder igen, men han har inte visat att han vill skydda sig heller...

Åh vad jag hoppas på att kunna få ett plus igen i sommar! Jag försöker tänka positivt och fortsätter att drömma.

Lycka till alla ni som också går och hoppas!

Gunbran

Vad jobbigt med två missfall, förstår att det känns motigt men det betyder inte att det inte kan lyckas till slut.

Vi får försöka tänka att det faktiskt kan gå, vi har ju lyckats att bli gravida förut och det kan gå igen. Vi ger oss inte än.

Hoppas vi kan följas åt här i gruppen med positiv utgång.

Vi berättade inte för våra pojkar att jag var gravid, ej heller att det blev missfall. De har önskat sig ett syskon i flera år och har frågat flera gånger om vi har tänkt skaffa fler barn. Vi har sagt att ?njaeä... vi är för gamla, det går inte...?

Men när missfallet var ett faktum och min äldste son frågade mig varför jag var hängig så sa jag att jag hade ?kraftig mens? och mådde inte så bra. Då sa han, men mamma det är ju bra att du har mens för det betyder ju att du kan få en bebis fortfarande! Åh, det hade han ju rätt i! Kloka fina pojke, jag får tänka som han, inte fastna i sorgen över missfallet, bli inte ledsen över mensen, se det som att allting fortfarande fungerar och det kommer en ny chans nästa månad.

Jag vet, det stämmer inte för alla att allting fungerar bara för att man har mens. Det kan finnas många faktorer som ska stämma och jag vill inte trampa någon på tårna med den här historien men det gav mig tröst och hopp iallafall.

Lycka till! Spännande med äggdonation om det blir er lösning.