Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Min gamla mamma var i väldigt dåligt skick och gamle pappa kämpade på med att fixa mat, övrigt i hushållet plus hjälpte mamma en hel del för hon hade problem att gå. Han kunde knappt gå ut med hunden för mamma ville ha sällskap. Jag och syskonet fick in mamma på ålderdomshem och skickade iväg pappa på en resa. När han var i Centraleuropa, försämrades mamma. Vi sa att vi inte tyckte att han behövde avbryta resan. Hon avled med mig, mitt syskon och barnbarn vakandes. Pappa klarar inte av tragiska eller dramatiska händelser. Naturligtvis sörjde han, men han ville inte avbryta resan och tyckte det var skönt att han inte var där när mamma avled. Han hade dock kommit om hans barn bett honom. Alla är olika, jag var hos henne när hon dog och det tyckte jag var bra. Pappa skulle inte klarat av det och säkert blivit sjuk själv (han fick ett svårt astmaanfall efter min födelse, som var utdragen och lite dramatisk. Han skulle nog inte ha närvarat). Din syster är tydligen annorlunda än du, och det är ok.

Har du frågat din syster om det? Och har du frågat din mamma om det? Finns det någon möjlighet att din mamma och din syster har pratat om det och att er mamma har uppmuntrat henne till att åka? Hur ser din mamma på att ni alla ska ta en paus från era liv tills hon dör?

Sedan så undrar jag varför ni tackat nej till den hjälp ni kan få? Lite hjälp är väl bättre än ingen alls?

En av mina föräldrar gick bort i cancer för några år sedan. Tidigt blev vi lovade hjälp och fick det. Allt eftersom tillståndet förvärrades så fick vi allt mer hjälp. I slutet (det var ett kort förlopp på bara fem månader) så fick vi hjälp av korttidsboende så att vi anhöriga skulle kunna få vila och andrum. Även om det gick snabbt så behövdes det, även om det bar emot att ?lämna bort? sin förälder. Hade vi inte tagit den hjälpen vi blev erbjudna hade vi inte orkat hela vägen. Samtidigt så ville inte föräldern att vi barn (fyra stycken varav endast en bodde geografiskt nära, vi andra bodde mellan 15 och 35 mil bort) ge upp våra liv helt utan att vi skulle fortsätta leva, detta för vår egen skull och för barnbarnens skull. Barnbarnen var pappas allt. Jag hade inga barn då, jag hade precis blivit klar med min utbildning och skulle mycket väl kunnat flytta hem ich hjälpa till men det ville inte pappa. Han ville att jag skulle fortsätta så som jag planerat tidigare, trots att jag inte hade fått tag på något jobb och var arbetslös. Så jag flyttade istället till samma ort som min pojkvän men åkte så mycket jag kunde till mina föräldrar och hjälpte till där så mycket jag kunde. En av mina systrar är fortfarande idag bitter på mig för att jag inte flyttade till min gamla hemort och hjälpte till mer med pappa, men vem var jag att gå emot hans vilja? Kanske är det något liknande i din systers fall? Att er mamma vill att hon ska åka iväg med sin familj på sin planerade resa?

Eller så kanske dun syster idag redan mår så dåligt och håller på att gå under och är nära att själv bli sjuk om hon inte glr något, och att hon väljer resan med sin man och barn för att förhoppningsvis även kunna vara mamma och maka även framöver? Om du inte har frågat, hur vet du att din svåger inte frågat din syster om hon verkligen är säker på att resa är det rätta, och hur kan du vars säker att din syster inte väljer resa av helt andra orsaker ön egoistiska?

Om din mamma är så sjuk som du säger, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att du upplever henne så sjuk som du gör så orkar hon inte med att du och din syster, och nu i sommar bara du, kommer dit och tar t henne varje dag, Hon behöver vila och komma ut någon gång men inte så ofta. Dessutom tar ni ifrån både henne och din pappa möjligheten att tillsammans som ett par ta sig igenom denna period. 
Jag tycker din syster gör helt rätt som backar ifrån ett tag och det borde kanske du också göra. Det hjälper varken din mamma eller din pappa att de inte får någon egen tid, det hjälper bara ditt eget dåliga samvete att du känner att du ska vara där så ofta.

För några år sedan blev min man väldigt sjuk och under lång tid så trodde man att man måste göra en hjärttransplantation för att han skulle klara sig några år till. Visst kom våra barn och hälsade på några gånger men han bad dem att inte komma varje dag eller ens varje vecka. Ett eller två besök i veckan max, och med tre barn så blev det ju inte så mycket per unge. Varför han ville? Det var ändå han och jag som var gifta och älskade varann. Det var vi som hade upplevt saker tillsammans, som hade våra egna smultronställen han ville besöka tillsammans med mig en "sista gång" och orken fanns inte att göra så mycket hela tiden, Den orken han hade ville han först och främst lägga på oss

Jag förstår att du lider, men folk hanterar svåra situationer så otroligt olika. Din syster kanske behöver andrum medan du mår bättre av att vara nära. 

Det bästa är att försöka att sluta döma och bara låta varandra vara precis som ni är, med fel och brister. Även du själv. 

Jag hoppas att din mamma får må så bra som möjligt denna sista tid i livet.