Anonym (oförstående)

Äldre 19 Jun 22:03

236 svar

Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Jag kan inte fatta. Våran gemensamma mamma har fått en dödlig diagnos och enligt läkarna max något år kvar att leva enligt statistiken. Vi är i sorg och i chock. Mamma har blivit sämre sista månaderna och behöver hjälp med det mesta. Som tur är har hon våran pappa som hjälper henne med allt och sen åker vi två systrar hem till henne så fort vi kan när vi är lediga från jobbet.

Systern har trots detta valt att boka upp hela sin semester och resa på bilsemester i Europa med sin i över en månad.
Jag har valt att vara hemma och umgås med mamma, ta ut henne så mycket jag kan för att hon ska känna glädje. Hon är så dålig och om ett par månader kanske hon inte orkar någonting. Pappa behöver ju också avlastning, utan oss så får han inte heller vila.

Hur kan min syster vara så egoistisk? Dels kan detta vara sista sommaren med mamma dels lämnar hon även mig som är inne i denna jobbiga tid också samt våran pappa som jobbar dygnet runt trots att han själv är gammal och trött. Det hade varit så mycket bättre om vi hade varit två som delat på denna tid tillsammans. Vi hade kunnat göra saker tillsammans med mamma och delat på det som är jobbigt. Det tär på en att se sin mor tyna bort, det är inte lätt. Nu när min syster valt att åka bort hela sin semester, ,över en månad, så blir det bara jag som kan ta ut mamma. Pappa är gammal också och trött och orkar inte mer än det han gör nu.

Är jag dum som tänker så här? Har min syster rätt till en rejäl paus efter denna chock-nyhet att mammas sjukdom inte går att bota?
Jag känner mig förbannad, besviken och ledsen för mammas skull. Undrar vad mamma tänker. Hur kan hon välja att åka iväg på en semester så lång tid när mamma mår så dåligt? Jag hade förstått om hon stack en vecka någonstans för att få vila ut. Jag behöver också det.

Men jag förstår verkligen inte. Tänker jag fel? Jag vill inte tycka illa om min syster men just nu känner jag bara att det hon gör är väldiigt egoistiskt, mot oss alla i denna jobbiga tid.

Tiina87

Äldre 20 Jun 23:04

#152

Anonym (oförstående) skrev 2019-06-20 22:56:48 följande:

Ok då missuppfattade jag, trodde det var en avlägsen släkting.

Jag mår också dåligt av att se mamma förändras, men jag kan inte lämna henne ensam.

Ärligt talat har jag inte pratat med någon om mina känslor. Jag orkar inte. Jag började prata med en vän i februari om detta. Men sen när den vännen inte ens ville ses och fika, inte på flera månader hört av sig för att höra hur man mår så har jag inte pratat mer med hen. Och någon annan har jag då inte heller pratat med. Känns inte som att folk orkar lyssna eller så är de inne i sina egna lyckliga liv och tänker inte på andra som har det svårt eller så har de ingen lust att höra tråkigheter kanske.

Syrran har jag ingen lust att prata ut med just nu heller, detta för att resan har hon inte sagt till mig om, utan jag fick reda på det av pappa. Så hon har inte ens brytt sig om att meddela mig att hon reser iväg så länge. Så jag känner mig obetydlig just nu hos henne och vill inte prata om hur jag mår alls.

Nej, det är ingen avlägsen släkting. Denne har alzheimers sedan många år tillbaka och det var länge sedan h*n visste vem jag var. Därav känner jag att redan har förlorat h*n.

Jag tror du skulle nå bra att att prata med en utomstående, kurator eller något liknande. Jag hade också svårt att prata med vänner men jag hade förvisso vänner som fanns där, som tog med mig ut på picknick och var som "vanligt". Lät mig prata om jag ville och även fråga hur jag mådde. För mig var detta väldigt bra då det var tuffa veckor, både under den ovissa tiden, tiden i koma men ochså rehabiliteringstiden. Och tidvis är det fortfarande tufft att tänka på även om det är här gått några år sedan olyckan.

Tiina87

Äldre 20 Jun 23:06

#153

Anonym (oförstående) skrev 2019-06-20 22:59:19 följande:

Jag tror att jag ska försöka hitta någon samtalshjälp att prata med. Men tror jag behöver prata själv i allfall till en början.

Men tack för tipset.

Jag rekomenderar verkligen att prata med en utomstående. Att bara få prata fritt om hur man känner är oerhört skönt i en tung sorgperiod. Också art få känna att man själv är i fokus. Och oftast är det lättare att prata med en utomstående, kurator etc eftersom de aldrig är dömande eller ifrågasätter hur man känner och vad man tycker.

Tiina87

Äldre 20 Jun 23:08

#154

Anonym (oförstående) skrev 2019-06-20 22:58:07 följande:

För jag kan inte göra så mot mamma. Och jag vill inte det heller för jag vill umgås med henne den sista tiden hon har kvar i livet.

Det förstör jag. Men det är oerhört viktigt att du tänker på dig själv och vad du har för behov någon gång ibland. Att tillåta dig själv att få ha egentid och även glädje. Både själv och med dina föräldrar.

Tiina87

Äldre 20 Jun 23:10

#155

Tiina87 skrev 2019-06-20 23:08:12 följande:

Det förstör jag. Men det är oerhört viktigt att du tänker på dig själv och vad du har för behov någon gång ibland. Att tillåta dig själv att få ha egentid och även glädje. Både själv och med dina föräldrar.

*förstår inte förstör

Anonym (oförstående) Trådstartaren

Äldre 20 Jun 23:24

#156

Tiina87 skrev 2019-06-20 23:04:16 följande:

Nej, det är ingen avlägsen släkting. Denne har alzheimers sedan många år tillbaka och det var länge sedan h*n visste vem jag var. Därav känner jag att redan har förlorat h*n.

Jag tror du skulle nå bra att att prata med en utomstående, kurator eller något liknande. Jag hade också svårt att prata med vänner men jag hade förvisso vänner som fanns där, som tog med mig ut på picknick och var som "vanligt". Lät mig prata om jag ville och även fråga hur jag mådde. För mig var detta väldigt bra då det var tuffa veckor, både under den ovissa tiden, tiden i koma men ochså rehabiliteringstiden. Och tidvis är det fortfarande tufft att tänka på även om det är här gått några år sedan olyckan.

Jag förstår.

Mina vänner är helt upptagna med sitt familjeliv. Jag hade mått jättebra av att fått umgåtts och gått ut lite med bara vänner och prata annat. Men den vännen (eller två faktiskt) som jag berättat detta för i februari har sen dess inte hört av sig själv och inte heller frågat mig om jag vill hitta på något. Jag har däremot frågat dem men då har de inte kunnat. Så jag känner mig ensam i situationen. Kanske därför det tar extra hårt att min syster också sticker. Jag känner inte att jag har någon riktigt att ens umgås med som kan få mig att tänka på annat. Det hade varit bra för mig.

Ja jag ska nog försöka ta tag i att hitta en utomstående som du skriver, så att man iallfall får ur sig tankarna och känslorna. Det är bra tips. Tack <3

Anonym (Abc)

Äldre 21 Jun 06:59

#157

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turas vi andra i familjen om så

Anonym (Abc)

Äldre 21 Jun 07:05

#158

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turades vi andra i familjen om att besöka mamma varje dag (ingen bor i samma stad utan cs en timme bort).

Vi lever alla vårt liv som vanligt ungefär men det betyder inte att sorgen är borta. Vi låter den bara inte ta över och styra våra liv. Inte bara för vår egen skull utan även för att det faktiskt är vad våra sjuka anhöriga vill /ville.

Jag och min man har också pratat med varandra om agerande om något skulle hända oss själva och gemensamt kommit fram till att vi inte får tillåta oss själva att gräva med oss i hålet och ta emot all hjälp vi kan få, den som är sjuk ska få vara omgiven av glädje och inte känna att den är en belastning.

Anonym (xx)

Äldre 21 Jun 08:52

#159

Anonym (oförstående) skrev 2019-06-20 22:45:50 följande:

Även om jag förstår anledningen. För det gör jag. Så blir jag ändå ledsen över att hon väljer att åka.
Mamma står oss båda nära. Hon har varit våran vän och mamma vi har i stort sett haft daglig kontakt alltid även när vi blev vuxna. Det är ingen avlägsen släkting som du har. Det är ju helt annat.

Jag önskar att jag tyckte det var helt ok att min syster åker. Att jag kunde tänka "vad bra, hoppas hon får vila ut nu i fem veckor". Men det gör jag inte. Jag tycker att hon kunde ta denna resa nästa år eller någon annan gång.

Jag har nog aldrig kännt mig så ensam i livet som nu. Min syster är den enda som sitter i samma sits som jag. Mina vänner har sitt liv med sina familjer. Det är hon och jag nu som står inför detta. Och pappa då.
Att hon åker och faktiskt bara tänker på sin semester och inte på min eller mammas är ändå för mig obegripligt. Obegripligt för att jag trodde att hon hade en annan personlighet kanske. Det säger ganska mycket om vem man är, jag tror inte på någon sorgechock här. Hon har ögon och öron. Hon vet prognosen. Det går i superfart nedåt just nu. Ingen vet hur mamma mår om en månad.

Det jag är mest rädd för är att jag ska tappa respekten för min syster och inte heller i framtiden vilja anstränga mig för hennes skull. Att jag då ska tänka på mig själv först och inte på henne. För det är så det kan bli även om man inte vill om känslorna är för sårade.

Jag har varit där du är, men som din syster. Jag var tvungen att åka iväg för att klara av mig, min familj och hela situationen med min syster, hennes sorg och krav på hur jag skulle vara och agera. Vår pappa fick sin cancerdiagnos och max 1 år kvar att leva. Min syster skulle efter det uppleva pappas sista sommar, hans sista jul och hans sista påsk. Jag fick samtal hela tiden om hur dåligt hon mådde, hur lite jag ställde upp, hur lite jag var närvarande och hur dåligt pappa mådde. Hon märkte bara det jag inte gjorde och aldrig det jag gjorde. Min pappa levde 3 år, det var 3 år som jag fick höra av min pappa hur jobbig min syster var och hur lite jag gjorde från min syster. Jag blev uppringd på jobb för min syster behövde prata, jag blev uppringd hemma, i bilen och i stort sett 24/7 för att min syster behövde någon att prata med. Det slutade med att jag åkte på semester för att komma ifrån, jag orkade helt enkelt inte mer. Jag var tvungen att tänka på mig själv för att kunna överleva och klara av att fortfarande finnas till för familjen.

Anonym (Psss)

Äldre 21 Jun 09:23

#160

Anonym (oförstående) skrev 2019-06-20 22:47:04 följande:

Nej jag förstår det. Men jag har lika stort behov av en resa. Jag skulle behöva åka i väg i två månader till en öde strand och inte göra något, inte prata med någon. Jag har behov av att få sova och vila, att inte få tänka på något.

Man måste inte se till sina behov först alltid.

Men om båda har det behovet får väl det stå för dig att du väljer att inte åka. Du har behov som du struntar i. Du har valt att strunta i alla dina behov för din mammas skull. Sen tycker du att din syster ska göra samma som du. Du skriver att du åker dit all din lediga tid. Jag skulle inte kunna sätta mig själv åt sidan så pass att all ledig tid gick åt till det. Man har sig själv, hus och hem, ev barn, ev sambo, fritidsintressen och vänner här i livet också. Hade jag en nära anhörig som var döende hade jag velat umgås med den mycket. Men inte all min lediga tid. Och hade den personen behövt hjälp med allt får man prata med kommunen.

Jag trodde du skrev trådstarten för att få input från vad andra tycker. Men du näbbar ju emot alla som försvarar din syster. Bara för att du har valt att vara den barmhärtig samariten så behöver inte alla bete sig som du gör. Låter tvärtom sunt att inte spendera all sin lediga tid men en svårt sjuk. Jag skulle inte orka det. Men det spelar ingen roll vad man skriver. Vet redan svaret. "Min syster är egoistisk".

Tycker det är helt otroligt att du inte kan skriva under på att alla andra inte vill spendera all sin lediga tid med någon annan bara för att du vill det. Du kallar din syster för egoistisk men det är du som bara kan se det från din synvinkel som är ego. Jag vet, svårt för dig att ta in eftersom du förknippar det med motsatsen att du för allt för sin mamma.

Allra mest anmärkningsvärt är det att du skriver att det är dåligt att hon lämnar allt ansvar att hjälpa eran mamma till dig och eran pappa. Men det är ju egentligen inte någon av ert ansvar utan kommunens ansvar. Att du och din pappa väljer att göra det ändå är ju upp till er. Det rimligare vore som sagt att ringa kommunen och se till att få hjälp.

Anonym (oförstående) Trådstartaren

Äldre 21 Jun 09:40

#161

Anonym (Abc) skrev 2019-06-21 06:59:44 följande:

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turas vi andra i familjen om så

Så kan det bli, mamma kanske kommer trivsa med hemtjänst. Jag hoppas det.

Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

INNEHÅLL