Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Min mamma har precis gått bort efter en längre tids sjukdom och min syster är svårt sjuk och kommer antagligen inte leva ens ett år till. En sak som både min mamma, syster och pappa tryckt/trycker på hela tiden är att livet ska vara fyllt av glädje och inte av sorg och att de inte kan stå ut med att vi lever deras sista tid i livet bara för att gråta över deras vedermödor och inte ha ett eget liv utan glädje.

Du väljer att gräva ned dig i sorg och din syster väljer att mitt i sorgen också leva sitt eget liv. Tror du verkligen att din mamma mår bättre av att ni lägger ert eget liv åt sidan för hennes skull? Självklart vill hon att ni ska vara med henne och blir jätteglad när ni kommer. Men antagligen skulle hon bli väldigt ledsen om hon fick veta att din syster inte åker på sin årliga semester för att vara hemma i sorg och ännu mer ledsen om hon dessutom fick veta dina tankar om det.

Min familjs sjukdomar ligger som ett skynke över mitt liv, men de vet att jag älskar dem, tar mig tid för dem och att de är prioriterade. Men jag lever också mitt eget liv med resor, middagar och stunder av glädje och om jag slutade med de skulle de inte bara leva sin sista tid med sjukdomen utan också med känslan av att vara en belastning i att alla sätter sitt liv på paus och inte kan känns någon glädje förrän man slutligen är borta.

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turas vi andra i familjen om så

Mina föräldrar vägrade också ta emot hjälp till en början, mamma mer än pappa. Men när de väl skaffade hemtjänst så trivdes min mamma med det och min pappa kom tillbaka till ett annat liv som inte bara bestod av att ta hand om mamma. Han vågade till och med börja resa igen. En fiskeresa med gamla vänner, en campingvecka med mig och min familj och på slutet reste han ungefär en vecka varannan månad. Där samlade han kraft, energi och glädje som han sedan tog med sig hem till sitt liv med mamma och kunde dela med henne.

På din beskrivning så låter det lite som att du (och kanske även din pappa) gräver ett mörkt håll av sorg och självuppoffring och de som inte kryper med ned i hålet tillsammans med er sviker och gör fel i sin sorg. Jag har mycket svårt att tro att din mamma faktiskt vill att ni ska befinna er i det där hålet.

Min pappa har precis varit ute och rest med min bror, han ska åka med mig och min familj om en månad och nästa vecka åker min systers man och deras barn iväg en vecka. När pappa var borta turades vi andra i familjen om att besöka mamma varje dag (ingen bor i samma stad utan cs en timme bort).

Vi lever alla vårt liv som vanligt ungefär men det betyder inte att sorgen är borta. Vi låter den bara inte ta över och styra våra liv. Inte bara för vår egen skull utan även för att det faktiskt är vad våra sjuka anhöriga vill /ville.

Jag och min man har också pratat med varandra om agerande om något skulle hända oss själva och gemensamt kommit fram till att vi inte får tillåta oss själva att gräva med oss i hålet och ta emot all hjälp vi kan få, den som är sjuk ska få vara omgiven av glädje och inte känna att den är en belastning.

Jag tycker att du får många som håller med dig och andra som försöker visa på att ditt sätt inte är det enda rätta utan att det finns andra sätt att hantera det på också som är precis lika rätt och att du inte betrakta din syster som en som alltid sätter sig själv först i alla lägen och se ned på henne så som du gör. Just nu i ditt resonemang framstår du tyvärr som en självpåtagen martyr. Om du kan acceptera att ni hanterar det på olika sätt och ändå kan vara bra och kärleksfulla döttrar kommer du ifrån den rollen och säkrar också relationen med din syster för framtiden.

Jag skulle gissa att om din syster hamnar i samma situation som din mamma så kommer hon lida mer av att hennes barn sitter vid hennes sida och sätter hela sitt liv åt sidan än av att de är där varje vecka i normalfallet men sedan Inte kommer på några veckor under semestern för att också leva sitt eget liv.

Och vet du ens om din syster har pratat med din mamma om att åka? Din mamma kanske har uppmuntrat henne att åka och ser fram emot att få höra om semestern och se på bilderna när hon kommer hem. Och du säger att du behöver en paus, tror du verkligen att hon skulle bli ledsen om du åkte iväg? Att hon blir glad av att ni kommer är inte samma sak som att bli ledsen om ni väljer att åka iväg och bry er om ett själva en liten stund.

Kan tillägga också att när min mamma behövde hjälp och sällskap när min pappa reste var det till största delen jag som ansvarade för det, till viss del ett av mina syskon och det sista syskonet nästan inte alls. Det finns ingen bitterhet mellan oss syskon eller någon som räknat på vem som gjorde mest. Uppdelningen kom helt enkelt från att det för mig var mer praktiskt möjligt att hjälpa till mest då jag helt enkelt både har ett arbete jag kan sköta på distans och ett hushåll med något större barn än de andra syskonen så jag kunde lätt flytta in hos mamma några dagar. Och den som hjälpte till minst var helt enkelt den som har behövt ta ut semesterdagar för att kunna hjälpa till vilket jag inte tycker känns optimalt utan tycker det är bättre att de kunde sparas till barnens skollov.

Jag har fantastisk kontakt med mina föräldrar och bryr mig verkligen om dem.

Om du läser de svart du fått så skulle jag säga att inledningsvis handlar det om att försöka hjälpa dig att förstå att det faktum att din syster agerar på ett annat sätt än dig inte för henne till en egoistisk människa som bara sätter sig själv först och inte sörjer.

Men eftersom att dina svar inte på något sätt visar att du kan ta in det utan bara vill ha bekräftelse på att hon gör fel så ändras tonen till att vi som läser blir irriterade på en offerkofteinställning där du känns fast besluten att fortsätta tycka att din syster gör fel.

Jag förstår såklart att du mår jättedåligt, men det gör din syster också. Om hon aldrig vart med din mamma skulle jag hålla med dig, men det verkar ju som att hon i normalfallet träffar henne varje vecka och har en bra relation till henne.

Om man ska generalisera så gissar jag att de personer som "åker iväg" /inte "ställer upp" tillräckligt är samma personer som inte heller förväntar sig (eller vill) att andra ska göra det för en själv.

Jag har tex läst en del trådar här på fl där man är ledsen över att partnern inte ställer upp tillräckligt när man är sjuk eller inte väntar med en på akuten. Själva skulle de gjort så mycket mer om partnern var i samma situation (och ibland också gjort mer).

Jag har legat på sjukhuset 3 gånger sedan jag träffade min partner. Inga allvarliga saker även om jag ju mått jättedåligt och tiden har varit från ett dygn till fyra. Han har hälsat på mig när jag varit inlagd 2 gånger totalt och då i typ 5 minuter för att lämna saker jag behövde. Varken han eller jag har haft en tanke på att han skulle komma fler gånger eller stanna längre. Jag har heller aldrig haft sällskap när jag åkt till akuten med brutna ben och liknande efter att jag flyttat hemifrån. Jag tog mig dit och hem själv och tänkte ärligt talat inte på att be om hjälp. Alltså motsatsen till ovan.

Jag gissar att ts syster kanske är lite som mig och ts som det första exemplet. Och om man själv är som det första exemplet så måste man nog se den andra biten i hur tex jag är. Man kanske inte sätter livet på paus (även om man gör anpassningar), men man skulle samtidigt aldrig förvänta sig att någon annan gör det för ens egna skull heller (och kanske tom må dåligt om man fick veta att omgivningen gjorde det).