Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Det är väldigt mycket att kräva av en annan människa att den ska sätta hela sitt liv på paus under ett eller flera år. Du behöver inte vara arg eller bitter å din mors vägnar, deras relation är deras ensak. Ditt sätt att prioritera får du stå för liksom din syster får stå för sitt sätt. Du har all rätt att ha alla de känslor du uttrycker, men du har inte rätt att lägga skuld på andra för att de göra andra val än du.

Jag tror att hon inte står ut med det som sker. Att se er mamma försvinna bort från er. Det är så olika hur man hanterar sånt. Jag skulle ha gjort som du, men förutsättningarna är så olika, min syster skulle också ha dragit sig undan.

Jag sätter inte skuld. Jag kan inte förstå att man väljer att hela sin semester vara någon annanstans. Att sätta sitt liv på paus ett halvår är väl inte en uppoffring om man den tiden får umågs med en nära anhörig? Det är väl att ta till vara på den tiden tillsammans. Denna sommar kommer garanterat aldrig tillbaka. Min mor är så dålig att om hon finns kvar i livet nästa sommar så kommer hon förmodligen inte ens orka sitta upprätt. För mig känns det som att denna sommaren är väldigt viktig. Dels för att mamma är ledsen också.

Jag kräver ingenting av min syster. Jag har inte ens sagt något pga att jag inte kan styra vad en annan vuxen väljer att göra. Det är därför jag skriver här. Jag kanske är färgad av situationen och inte kan se klart och jag vill inte vara irriterad på henne men jag är det. Jag förtsår verkligen inte alls. 

Jag står inte heller ut. Jag har tappat aptiten, har daglig huvudvärk, illamående, ångest och gråter när ingen ser. 

Men hur skulle det vara för mamma om man lämnade henne i sticket den tiden man har tid att umgås. Jag tycker det är ett så dåligt beslut! Som att säga: "hej då nu åker vi och har en mysig semester medan du mår skitdåligt här och inte ens kan ta dig ut på egen hand!"

Hur kan man göra så? Jag trodde inte detta om min syster.

Du kanske inte skuldbelägger henne öga mot öga, men i det du skriver i TS gör du det. Du skrev "några år" i TS, nu ett halvår? Klart det är en uppoffring att pausa sitt liv till förmån för någon annan. För en del känns det rätt, andra vill fortsätta leva sina liv mer eller mindre som vanligt. Alla hanterar svåra situationer på olika sätt. Din systers sätt är inte mer eller mindre rätt än ditt sätt att hantera situationen. Kanske är det resan som får henne att hålla ihop. Kanske är den det andrum hon behöver.

Du kan berätta för henne hur du känner och hur du har det. Fråga henne hur hon ser på din situation. Hur blir det för mig? Hur blir det för dig? Men jag skulle undvika att anklaga eller försöka vara martyr, för det sista som ni behöver är en konflikt.

Nej jag har inte skrivit "några år". Jag har skrivit "något år" = ett år.  Läkarna säger ett år enligt statistik. Som jag skriver är hon så dålig nu att hon inte kan klara sig själv längre. När man mår så dåligt så är det nog ganska osannolikt att man har lång tid kvar. 

Såklart jag skuldbelägger henne, hur ska jag inte kunna göra det? Hon tänker på sig själv i en tid när hennes närmaste mår skit och hon lägger över allting på oss. 
För en familjemedlem borde det vara självklart att "pausa sitt liv" som du skriver det. Jag förstår inte riktigt det där med pausa sitt liv, jag tycker att livet ser olika ut från tid till tid. Men hur som helst. 

Du verkar tycka att min syster gör rätt som åker på en rolig och härlig semester medan det är så här. Andrum behöver hon säkert, precis som oss andra som drabbats av denna sorg.

Då vet jag det. Som sagt, kanske annorlunda när man är mitt i det och när man står utanför sånt här. Men att jag ska tycka att det är ett bra val min syster gör, nej det gör jag inte. Jag tycker det är egoistiskt. 

Just därför jag inte sagt något. Jag vet att det kommer skapa spänningar mellan oss. Hon är vuxen och tagit sitt beslut. Hon vet själv vad det innebär för mig och våran far och att hon valt att inte umgås med oss på semestern i år. Hennes man och deras semesterplaner har gått före oss, det är så jag ser på saken.

Oavsett om jag säger något eller inte tror jag att detta kommer pyra hos mig även om jag vill eller inte. Men jag kommer inte säga någonting, det är därför jag skriver av mig här. 

Först vill jag beklaga det tråkiga beskedet.
När det blir livskriser så brukar det även hända saker i relationer. De kan stärkas för att man gick igenom det svåra tillsammans. Eller så kan det bli som med din syster. Du förväntade dig att ni skulle gå igenom detta tillsammans. Men din syster flyr fältet. Tyvärr kan du inte göra så mycket åt hennes val. Hon kommer förmodligen ångra sig när det är försent. Det bästa du kan göra är nog att acceptera att hon gör såhär. Men er relation kommer nog alltid vara påverkad av hur hon hanterade denna kris.
Kan ni få någon avlastning från landstinget eller kommunen? Du kan ju inte köra helt slut på dig själv.
Jag har nyligen haft en nära anhörig som dött i cancer. Hela livet krisar verkligen när man är anhörig. Jag gjorde som du, hela sommaren gick till min anhörige. Inget jag ångrar, tvärtom.

Tack för ditt inlägg. 

Det är det jag är rädd för. Att detta kommer ge mig en annan bild av henne och inte alls stärka vår relation utan tvärtom. Att jag kommer se henne som den som "flydde" och som tänkte på sig själv i första hand. Hon är ju inte tröttare än mig, Varje ledig dag har jag åkt till mamma också sen detta besked kom till familjen. Så vi är alla helt slut, för att inte tala om pappa - och mamma som är jätteledsen själv. För ett år sen var hon en pigg och stark pensionär, detta kom som en blixt! Jag skulle inte ha hjärta att säga hej då nu drar jag på sol och badsemester och njuter. När jag vet att hon också skulle vilja det, att hon önskade att hon kunde följa med istället för att må så himla dåligt och bara vara hemma i stort sett :(( 

Det känns skönt att få svar från någon som vet hur det känns. Jag ser framför mig en jättesvår sommar, men jag vill också njuta av tiden tillsammans. Jag är jätterädd och hade önskat att jag kunde få dela mina känslor med min syster. Jag vill ju inte visa mamma hur knäckt och förstörd jag är, det klarar jag inte. Jag vill att mamma ska känna hopp och glädje. 
Jag kommer inte ångra att jag stannar hemma. Jag tycker en sommar är kort tid att "offra" och jag tycker att som vuxen och anhörig kan man välja bort sig själv när en så nära anhörig behöver sällskap. 

Vi får ingen avlastning från kommunen eftersom min pappa bor med mamma. Hon behöver dessutom hjälp dygnet runt och det är inget kommunen ställer upp på....

Hade du syskon som också förlorade den anhörige?