Hej!
Har nyss blivit gravid med första barnet efter ett FET med blastocyst och borde ha BF typ 11 januari 2020 om allt går bra!
Ska på första UL den 28/5 och är livrädd för att hjärtat inte börjar slå. Trodde att jag skulle vara överlycklig över att vara gravid men känner mig mest bara orolig. Vore skönt att få prata med likasinnade:)
Är på ruvardag 19. När kan man sluta räkna ruvardagar?
I lördags fick jag äntligen tillbaka lite symptom i form av molvärkskramper igen.
Tycker det är så mycket skönare att känna att det är något där inne. Jag har inte blött och gick in i vecka 7 idag :) Hoppas att hjärtat på den lilla bönan började slå för en vecka sen.
I morse mådde jag illa men inte så att jag ville kräkas utan det var mest bara lite kvavt och kvalmigt. Det höll i sig i ca två timmar.
Jag är lite trött, men känner ingenting i brösten eller metallsmak eller starkare luktsinne eller nåt annat av de klassiska symtomen som de skriver om.
En vecka kvar till första UL!
Det här med symptom varierar verkligen....
Idag var jag inte illamående alls och jag har inga ömma bröst. Är inte ens trött längre. Ingen förstoppning, ingen metallsmak, inga mörka vårtgårdar etc
Jag känner absolut ingenting utöver den här kraftiga molvärken som kommer då och då. Och att jag inte får mens naturligtvis.
Varför kan man inte bara glädjas åt detta? Varför måste man fokusera på det man inte känner istället för det man faktiskt känner?
Försöker upprepa i mitt huvud att det i mer än 80% av fallen går bra men är så jävla pessimistiskt lagd att jag tänker att något naturligtvis är fel.
Hej!
Har nyss blivit gravid med första barnet efter ett FET med blastocyst och borde ha BF typ 11 januari 2020 om allt går bra!
Ska på första UL den 28/5 och är livrädd för att hjärtat inte börjar slå. Trodde att jag skulle vara överlycklig över att vara gravid men känner mig mest bara orolig. Vore skönt att få prata med likasinnade:)
Är på ruvardag 19. När kan man sluta räkna ruvardagar?
Hej!
Jag följer dig gärna! Är nästan i samma fas och situation som dig. Gravid efter FET med blasto, första barnet och BF 8 januari. Ska på första UL den 23, alltså i övermorgon. Så, så nervös.
Har varit gravid en gång tidigare (blev dock missfall. Den dog v 9 men kom ut v 13 pga sk uteblivet missfall) och mådde då väldigt illa, var supertrött, ont i magen etc... Men nu känner jag absolut ingenting. Har så otroligt svårt att tro att det fortfarande finns nåt kvar pga det. Ska bli skönt att få veta och om det inte finns nåt prata om vad nästa steg blir med kliniken. Dock stängt på sommaren så kommer ju inte hinna med nåt nytt försök förrän i august/sept. Så segt detta med all väntan! :(
Det här med symptom varierar verkligen....
Idag var jag inte illamående alls och jag har inga ömma bröst. Är inte ens trött längre. Ingen förstoppning, ingen metallsmak, inga mörka vårtgårdar etc
Jag känner absolut ingenting utöver den här kraftiga molvärken som kommer då och då. Och att jag inte får mens naturligtvis.
Varför kan man inte bara glädjas åt detta? Varför måste man fokusera på det man inte känner istället för det man faktiskt känner?
Försöker upprepa i mitt huvud att det i mer än 80% av fallen går bra men är så jävla pessimistiskt lagd att jag tänker att något naturligtvis är fel.
Hej!
Jag följer dig gärna! Är nästan i samma fas och situation som dig. Gravid efter FET med blasto, första barnet och BF 8 januari. Ska på första UL den 23, alltså i övermorgon. Så, så nervös.
Har varit gravid en gång tidigare (blev dock missfall. Den dog v 9 men kom ut v 13 pga sk uteblivet missfall) och mådde då väldigt illa, var supertrött, ont i magen etc... Men nu känner jag absolut ingenting. Har så otroligt svårt att tro att det fortfarande finns nåt kvar pga det. Ska bli skönt att få veta och om det inte finns nåt prata om vad nästa steg blir med kliniken. Dock stängt på sommaren så kommer ju inte hinna med nåt nytt försök förrän i august/sept. Så segt detta med all väntan! :(
Åh , lycka till i övermorgon då :) längtar så mycket till att få första UL avklarat så jag spricker!
Håller tummarna att du får höra ett pickande hjärta , en del får vi ju påminna oss om är helt symptomfria .
Tack snälla! Hur gick det på inskrivningen för dig? Tyckte du om din BM? Jag kommer ihåg att det kändes absurt att sitta där och planera in RUL och föräldrautbildning så himla tidigt. Sååå overklig känsla! Men också härligt och spännande! När ska du på ditt tidiga UL?
Jag fick tid för första ultraljudet, nästnästa vecka. Känns som en evighet att vänta på en till "dom"!!
Har jättemycket symtom så det är ju bra men är så rädd att gå på toa.
I övrigt känns det som att jag inte är lika "glad" som första gången?! Känner lite att tidigare missfall förstörde den här upplevelsen för mig. Var jätteglad då, gjorde en rolig berätta-för-föräldrarna-grej och höll reda på utvecklingen i varje vecka. Sedan slogs allt i spillror och man kände sig lite "dum" och lurad. Fick mig att tappa tron på min kropp och att den är ogästvänlig (trots "bara" 1 MF). Inte lika kul denna gång och det finns ingen naivitet kvar, man nästan förbereder sig på kris fast man inte borde.
Måste försöka tänka om och bara vänta på UL, antar att det är första steget till att börja tro på det här? Tror jag behöver bli väldigt övertygad för att känna tro och lugn.
Jag vet! Samma här.. inga som helst symptom och googlat sönder mig. Slutade med att jag sa till min sambo att det inte kommer bli nåt positivt besked imorgon. Att han verkligen måste ställa in sig på det.. Men sen tog jag ett gravtest.. som jag ju vet är meningslöst för det kan bli positivt även om bebben dött.. men det hjälpte ändå lite att se strecket konstigt nog.. Så har inga råd ? bara heja, heja och håll ut!!
Jag fick tid för första ultraljudet, nästnästa vecka. Känns som en evighet att vänta på en till "dom"!!
Har jättemycket symtom så det är ju bra men är så rädd att gå på toa.
I övrigt känns det som att jag inte är lika "glad" som första gången?! Känner lite att tidigare missfall förstörde den här upplevelsen för mig. Var jätteglad då, gjorde en rolig berätta-för-föräldrarna-grej och höll reda på utvecklingen i varje vecka. Sedan slogs allt i spillror och man kände sig lite "dum" och lurad. Fick mig att tappa tron på min kropp och att den är ogästvänlig (trots "bara" 1 MF). Inte lika kul denna gång och det finns ingen naivitet kvar, man nästan förbereder sig på kris fast man inte borde.
Måste försöka tänka om och bara vänta på UL, antar att det är första steget till att börja tro på det här? Tror jag behöver bli väldigt övertygad för att känna tro och lugn.
Jag känner samma som dig.. Efter att ha fått uteblivet missfall förra gången litar jag inte det minsta på min kropp. Känner inte alls glädje denna gången och kommer inte göra på hela graviditeten tror jag.
Och i samband med missfallet fick vi besked om att vi (jag) har en genetisk faktor som leder till infertilitet, missfall och eventuella missbildningar hos barnet. Så även om det inte blir missfall nu direkt är det lång väg att gå med nipt, moderkapksprov och massa ångest.. usch? Ibland undrar man varför man utsätter sig för detta!! Men försöker att ta det ett steg i taget, där UL imorgon är första steget?