Hej!
Har nyss blivit gravid med första barnet efter ett FET med blastocyst och borde ha BF typ 11 januari 2020 om allt går bra!
Ska på första UL den 28/5 och är livrädd för att hjärtat inte börjar slå. Trodde att jag skulle vara överlycklig över att vara gravid men känner mig mest bara orolig. Vore skönt att få prata med likasinnade:)
Är på ruvardag 19. När kan man sluta räkna ruvardagar?
Jag hakar så gärna på i din tråd :) kul att du ligger några dagar före mig hela tiden, då vet jag vem jag kan rådfråga om allt ;) fick mitt UL den 4/6 . Är precis som dej mycket orolig, det varvas lycka med rädsla här. Känner mig väldigt ogravid!
Jag slutade räkna ruvardagar på testdagen.. men om det är rätt eller inte vet jag inte :)
Har du berättat för någon förutom såklart sambon, om ert plus? :)
Vi plussade 25 april, var beräknade 1/1 men det blev ändrat när vi gjorde Ultraljud, då vi såg två små så nu är vi beräknade 13e december istället
Nej för oss är det ju långt bort än, vi vill ju först och främst att det ska överleva magiska veckan 12.
Ja, såå svårt att ljuga, fattar inte hur folk klarar det så många veckor, haha! Våra familjer vet faktiskt inget om vår ivf , så vi tänkte ändå berätta för de närmaste i familjen efter första ultraljudet. Utöver det har vi ett pr av våra absolut närmaste vänner som stöttat oss genom hela resan som vi berättade för samma dag vi plussade.
Okej, låter ju som en lagom dos symptom åtminstone. Jag skulle önska mer symptom men när jag tänker efter har jag ju faktiskt min extrema trötthet, sover en tupplur varje dag nu, har jag aldrig gjort förut. Och bröst som ömmar mer och mer för varje dag. Ja, blödningen vill vi inte se på länge länge :)
Nej som gjorde ju inte det, haha! Har du något bra tips för det? :D hur gamla är ni förresten och vart bor ni? :)
Hoppar också in. RD17 idag och har plussat!
Är så rädd från ett tidigare missfall så bara väntar på att det kanske kan komma igen (fast jag inte har någon anledning att egentligen förvänta mig det. ) ablir nog första UL första veckan i juni.
Idag är första dagen utan lutinus (tog 21dgr) och känns då läskigt, som att allt bara ska ringa ur en! Vet ju att kroppen ska fixa det själv nu men eftersom den inte klarat det förr funderar jag på att tänk om den inte kan producera rätt nu! Blir däremot bra att se om kroppen känns bättre utan lutinus. Drar och gör ont i nånting i buken. Ej överstimulerad.
Man håller andan lite nu ett tag innan man vågar sig på toklycka! Men att det var skönt med plusset! Oron tar dock över den tyvärr..
Ja det verkar ju vara i särskilda fall man ska ha lutinus längre tid än till testdag.
Och det är väl ändå 70 mot 30 att allt ska gå bra men av nån anledning känns det som att man har större risk för missfall bara pga 1 tidigare..vet att jag inte kan tänka så förrän jag haft typ 3-4...
Nån annan som får jättekraftig molvärk då och då samt när man är kissnödig? Tycker jag är så himla öm och stram i nåt (typ organen?!) sen plock och återföring men det kanske är normalt om man tänker kombon av ingrepp, lutinus och faktiskt graviditet?
Är väl bara extra skraj av att ha "ont" eftersom jag direkt kopplar det till att nåt dåligt är på väg att hända :(
Men än så länge ska jag försöka va glad, den växer ju ändå än så länge! <3 Vi som kämpat länge o kanske gjort IVF behöver nog mer övertygelse för att tro på att man äntligen kan få det som varit så svårt och tungt och långdraget.
I lördags fick jag äntligen tillbaka lite symptom i form av molvärkskramper igen.
Tycker det är så mycket skönare att känna att det är något där inne. Jag har inte blött och gick in i vecka 7 idag :) Hoppas att hjärtat på den lilla bönan började slå för en vecka sen.
I morse mådde jag illa men inte så att jag ville kräkas utan det var mest bara lite kvavt och kvalmigt. Det höll i sig i ca två timmar.
Jag är lite trött, men känner ingenting i brösten eller metallsmak eller starkare luktsinne eller nåt annat av de klassiska symtomen som de skriver om.
En vecka kvar till första UL!
Det här med symptom varierar verkligen....
Idag var jag inte illamående alls och jag har inga ömma bröst. Är inte ens trött längre. Ingen förstoppning, ingen metallsmak, inga mörka vårtgårdar etc
Jag känner absolut ingenting utöver den här kraftiga molvärken som kommer då och då. Och att jag inte får mens naturligtvis.
Varför kan man inte bara glädjas åt detta? Varför måste man fokusera på det man inte känner istället för det man faktiskt känner?
Försöker upprepa i mitt huvud att det i mer än 80% av fallen går bra men är så jävla pessimistiskt lagd att jag tänker att något naturligtvis är fel.
Varit på ultraljudet nu och som jag själv känt hade det stannat av för 1 el 2 veckor sen. Fanns bara en hinnsäck. Ledsamt men väntat. :( Frysförsök igen efter sommaren. Nu vänta på att det kommer ut av sig själv. Åker till Spanien imorgon så vill inte sätta igång det. Fått tabletterna så om det inte kommer tar vi dom om en vecka när vi är hemma igen.
Hur gör ni med era första ultraljud, följer partnern med eller kan ni tänka er att gå själv? Min sambo har lite svårt att ta ledigt från jobbet och klart jag lan åka själv men känns ändå lite som att man "ska" vara 2. Både om man får se hjärtslag eller om det avstannat, känns lite orättvist att ta den sorgen ensam på plats.. eller att inte få dela stunden om allt är ok.