Kandelaber skrev 2019-05-22 12:05:25 följande:
Oj ok, hur kom man fram till det, har du gjort nån missfallsutredning eller gentest typ? Är ju precis sånt där man är rädd att man kan ha Utan att veta det. Efter ett missfall finns ju 2 vägar, antingen var det slump eller så är man en person med förhöjd missfallsrisk och det är läskigt att inte veta vilken av dom man tillhör!
Vill så gärna bli GLAD men man har blivit skadad på vägen och nånting rörande det här ämnet har slocknat lite.. Kommer nog alltid att stinga lite inombords att man ens var tvungen att göra ivf.
Hoppas det går bra på ditt ultraljud!
Vi gjorde nipt pga vår ålder (jag 40, sambo 44) och då hade fostret Downs. Vi fick tid för att göra moderkaksprov för att säkerställa niptresultatet. Vid moderkaksprovet upptäcktes att fostret hade dött. Jag tror att den helt fantastiska läkaren vi hade på SÖS ville göra nåt för oss för hon sa att hon skulle ta blodprov på oss för att utesluta att Downs berodde på genetiskt arv. Man brukar tydligen inte göra det förrän man har upprepade missfall bakom sig men nu fick vi det iaf? Vi tänkte inte så mkt på det, var ganska chockade av allt som hänt, men tog blodproven såklart.
Över en månad senare kom resultatet som visade att vi inte hade anlag för Downs, det var bara slumpen. Däremot hade jag en obalanserad translokation på kromosom 20. Detta är super-ovanligt och de visste inget om det på SÖS. Fick direkt komma till Klinisk genetik på Karolinska där en läkare berättade att detta inte påverkar mig men att mitt barn kan ärva en obalanserad translokation vilket kan leda till utvecklingsförsening, inlärningssvårigheter och andra funktionshinder. Om barnet överlever alls. I de flesta fall leder detta till missfall enligt henne. Men hon hade bara hittat ett fall i all forskning kring just denna translokation jag har. I bästa fall ärver barnet varken den balanserade eller den obalanserade translokationen. Hon kunde dock inte ge oss någon statistik.
Det var så fruktansvärt jobbigt att få all denna information. Jag var i chock och kände mig så misslyckad. Nu har vi väl lugnat oss något och tänker att vi får ta en sak i taget. Vi hoppas att man kan få veta vad som gäller med ett moderkaksprov men har inte helt klart för oss ännu om det funkar så. Orkar inte riktigt tänka på det just nu..
Jag förstår att det känns svårt att vara glad? verkligen.. men jag tänker ibland att eftersom man inte vet vad som komma skall kanske man ändå kan få vara glad i stunden. Vara glad för att man fått ett plus på stickan, vara glad för att man får gå runt och känna sig speciell för att man lyckats bli gravid, glad för att man får uppleva ett ultraljud, glad för att få ladda ner varenda gravidapp som finns etc.. Jag trodde innan jag blev gravid förra gången att jag aldrig skulle få uppleva nåt av det? så jag är ändå glad att jag fått göra iaf dessa bitar! Oavsett hur det går sen.. Hoppas du också kan känna så? lite iaf!