Anonym (Erfaren man) skrev 2018-09-19 11:43:44 följande:
Det jag inte vet mår jag inte dåligt av.
Detta är en 100% sanning och denna sanning går inte att argumentera bort.
I denna sanning förutsätts självfallet att jag inte vet, inte misstänker något, inte nu och inte i framtiden. I detta konstaterande har jag inte diskuterat sannolikheter eller några andra hypoteser.
Jag är starkt emot otrohet och jag försöker absolut inte att normalisera otrohet.
Men fakta är att otrohet förekommer och det är inte särskilt ovanligt.
Sett över tid, i långvariga förhållanden, så är det relativt vanligt att otrohet inträffar någon gång. Det finns mängder av seriösa undersökningar och forskning i ämnet, så jag tror inte att någon behöver tveka om dessa fakta.
Fakta är också att många förhållanden överlever en tillfällig otrohet.
Min åsikt är att en otrohet inte alltid måste innebära en livsavgörande katastrof för alla inblandade. Uppenbarligen delas min åsikt av många som yrkesmässigt arbetar med sådana frågor och delas också av alla dem som har sett till att deras förhållanden har överlevt en otrohet.
Otrohet är alltså relativt vanligt, men därmed påstår jag absolut inte att jag tar lätt på det eller att jag anser det vara normalt. Det är ju helt olika saker!
Jag är helt övertygad att rådet som många ger, att man alltid ska berätta, absolut inte måste vara det enda rätta i varje situation.
Möjligen kan det kanske ibland eller oftast vara det bästa sättet. Om det gör jag ingen bedömning. Men jag motsätter mig att det alldeles självfallet skulle vara det enda alternativet i alla olika situationer.
Fler verkar känna sig provocerade när jag berättar att jag tidigare i livet har gjort ett eget val att vara otrogen och att jag valt att inte berätta. Flera verkar välja att känna sig extra provocerande att jag lyckades så bra med detta, jag blev aldrig avslöjad, min fru misstänkte aldrig, vårt förhållande och vår familj fungerade bra, faktiskt i mitt exempel bättre än innan jag valde att ha en älskarinna. Orsaken till vår skilsmässa var inte min otrohet. Min exfru och jag är fortfarande goda vänner, vi har gemensamma barn och vi får allt att fungera på ett bra sätt, och fortfarande vet hon inte.
Det hon inte vet mår hon inte dåligt av.
I mitt nuvarande äktenskap har jag valt att vara trogen. De anledningar som fanns för mig att tidigare vara otrogen finns inte nu.
Och fortfarande vidhåller jag att om min nuvarande fru skulle vara mig otrogen, och hon kan sköta det på sådant sätt att jag inte behöver få reda på något, så vill jag inte veta.
Det jag inte vet mår jag inte dåligt av!
Ni är fria att ha vilka åsikter ni vill om detta. Ni måste också acceptera att jag är fri att ha mina egna åsikter.
Så om du får cancer så är det bäst att inget veta förrän du dör för då slipper du lida av vetskapen. Ja så kan man ju också resonera men jag tror faktiskt att de flesta vill veta för att kunna göra något åt det.
Den här frågan veta eller inte veta har diskuterats många ggr och varenda gång ser man samma mönster. Så gott som alla som inte varit otrogna eller blivit bedragna röstar för att berätta och så gott som alla som varit otrogna tycker inte man ska berätta.
Det finns en undersökning från yougov som visar att otrogna människor generellt sett har mindre tolerans mot otrohet än de som inte är otrogna.
Slår man ihop båda dessa så träder en ganska klar bild fram. Människor som är otrogna verkar absolut inte vilja bli utsatta för samma svek som de utsätter sin partner för (dina argument om att acceptans för otrohet skulle ge någon slags bättre förståelse och mer öppet sinne faller alltså ganska platt) och verkar absolut inte vilja att deras eller andras svek ska komma fram, men när det gäller dem själva så vill de givetvis veta. Kort sagt egoism och dubbelmoral.
Så din sk absoluta sanning är en totalt intetsägande klyscha som och inget annat än ett rätt fjantigt försök att rättfärdiga otrohet genom att försöka ge sken av att det gör inte så mycket så länge personen inte vet nåt. Samma argument används för övrig av i stort sett alla människor som gör saker mot andra som de vet inte är ok
Rådet att alltid berätta är inte alltid rätt eftersom det finns folk som vill veta, dock är de väldigt få, den absolut största majoriteten inklusive de som själva varit otrogna vill veta. Mao att förespråka att berätta år så gott som alltid rätt (utom ett fåtal undantag) och rådet du ger (att inte berätta) är så gott som alltid fel eftersom det är väldigt få som inte vill veta.
Du är trogen nu för att du vill det, du var otrogen tidigare för att du ville det. Att skylla det på anledningar är bara löjligt. Ingen är otrogen mot sin vilja oavsett anledningar. Eventuella omständigheter skapar som mest ett missnöje, hur du sen valde att hantera ditt missnöje har ingenting med omständigheterna att göra utan bara med dina värderingar och personlighet att göra.
