Anonym (Erfaren man) skrev 2018-09-18 12:31:44 följande:
En absolut sanning är inte en klyscha!
Jag har nu för tiden ett förhållande som är byggt på absolut och ömsesidig ärlighet.
Om hon skulle vara mig otrogen och om hon kan sköta det på ett sådant sätt att jag inte får reda på det, eller ens fattar misstankar, så föredrar jag utan minsta tvekan att hon inte berättar.
Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Det är en oomtvistad sanning.
Jag har gjort upp med mig själv och jag har beslutat att svartsjuka är ingenting som får hindra eller påverka min och vår lycka. En liten tillfällig otrohet är för mig ingen livsavgörande sak.
Om ömsesidig djup kärlek råder mellan oss så låter jag inte en tillfällig händelse eller ens en tillfällig svacka ödelägga vårt förhållande eller förstöra mitt eget lyckliga liv.
Men om min fru skulle vara mig otrogen och hon själv har ett behov att prata om det, om hon behöver stöd och hjälp av mig att komma över sin otrohet och eventuella känslor, så finns jag självfallet där för henne.
Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste förlåta henne men om hon ärligt ångrar sig och hon vill gå vidare tillsammans med mig, är jag rätt övertygad att jag har möjlighet förstå, acceptera att det har hänt och besluta mig för att gå vidare. Ganska många kvinnor, kanske t ex i samband med 40 års-kris eller liknande, verkar ha stort behov av att få bekräftelse från en annan man, många verkar öppna för nya känslor, typ en (tillfällig?) förälskelse. Det kan jag förstå.
Jag har tidigare i livet, i tidigare förhållanden, själv varit otrogen. Jag har skött det på sådant sätt att jag aldrig blev påkommen och jag kunde hantera mina egna känslor och allt annat på sådant sätt att ingen behövde fatta misstanke. I mitt nuvarande äktenskap har jag dock valt att vara trogen.
Klart att ett as inte har rätt att döma ett annat as.
Visst funkar din retorik när du själv är smutsig. Men om partnern aldrig har gjort något liknande i sitt liv så är det inte jämförbart.
Och jo, det skadar dagen när sanningen kommer fram. Då man inser att man har levt i en lögn om att man var älskad mest av alla och å-trodd utav sin partner.
Det är ju bara en falsk bild då. Partnern har helt enkelt valt att stanna för att det var bekvämast så. Och inte för kärlek till sin partner.
