Barnet applåderar åt sig själv...

Vi har haft lite samma tankar men jag tror det är värre att gå runt och tänka på detta än att släppa det och föregå med gott exempel.

Ni har redan berättat att ni ogillar duktig/Bra. När barnet har byggt klossar el känner sig stolt över något hen gjort så blir barnet glad. Låt barnet få leva ut den glädjen. Jag ser inte något problem i detta.

Det kommer alltid vara människor runt omkring som använder ord ni inte gillar men tror det är viktigast att ni gör det ni tycker känns rätt men inte lägger för stor vikt i hur andra gör.

Men snälla  nån, varför är du så rädd för att säga att det ditt barn gör är bra, att barnet är duktigt.
Alltså, om barnet endast presterar för att höra dessa ord, då är det fel någonstans, men de flesta barn gör inte det.
Däremot är det en stor risk att ditt barn kommer bli desperat att göra saker för att höra att han/hon är bra, duktig.
För en sak är säkert, alla barn förtjänar beröm, förtjänar att höra det att de är duktiga och att de är bra, för detta gör att deras självkänsla stiger. Sedan behöver det inte vara bäst, det behöver inte vara bättre än andra.

Det är inte samma sak som att de bygger sin identitet att vara bra. Däremot är det naturligt för barnen att försöka göra sina föräldrar nöjda.

Så jag rekommenderar att tänka om, beröm ditt barn, berätta att barnet är duktigt och bra, låt barnet vara jättestolt över vad han/hon gjort.
Ditt barn kommer få lättare att ta emot beröm, kommer kunna hantera berömmet på ett sunt sätt

Själv har min (framför allt mamma) alltid varit snål med beröm (pappa var bättre, men först när jag var vuxen) och det har lett till att jag inte har kunnat ta till mig när jag gjort bra saker, svårt att ta till mig komplimanger.

Jag har istället försökt prestera ... för att någon gång höra att jag varit duktig och bra

Dum jävla trend du håller på med.

Alla människor särskilt barn mår bra av att få beröm när man lyckas med nåt. Det är INTE samma sak som att få dem att känna sig misslyckade om de inte klarar nåt.

Det är i princip ett grundläggande behov du försöker ?jobba bort? och nu försök det Lilla lilla barnet på egen hand tillgodose sitt behov. Sorgligt.

Nästa gång du presterar på jobbet så hoppas jag du nöjer dig med ett ?jag ser att du jobbat, vad roligt för dig? från chefen istället för en löneförhöjning...

Jag tror mer att barnet menar "det här var kul" än "nu har jag presterat" så klapparna är ett glädjeuttryck. Min son på 2,5 applåderar sig själv hela tiden men jag tror inte det är så farligt ändå med det här med bra och duktig så jag har personligen inte lagt någon vikt vid att undvika det, även om jag förstår hur du tänker. Jag läste om det som gravid och är imponerad att ni föräldrar faktiskt har lyckats vara konsekvent att inte säga duktig eller bra. Jag känner själv att det låter så avslaget och inte genuint på något sätt när jag säger t ex vad roligt du verkar ha, medan wow, duktig, bra jobbat kommer mer spontant och glatt för mig.

En annan tanke jag får är att "vad högt du bygger" eller "vad långt du kastar" "vad du kan kasta" ändå också är ett uttryck för värdering av prestation i högt/långt/vad barnet kan, fastän man inte använder bra eller duktig.

Vad hemskt att du aldrig säger duktig eller bra till din son Barn behöver bekräftelse, ?oj, vad högt du bygger? är ett konstaterande inte beröm. Alla behöver ha beröm då och då, vuxna också. Att han säger bra och klappar händerna har han helt klart lärt sig hos farmor, men jag tror också han behöver göra det för ingen annan gör det.

Bra jobbat kan jag säga ibland, det fokuserar mer på processen än själva resultatet, vilket jag tror är bra. "Vad högt du bygger" är ändå mer beskrivande och inlevelsefullt än att bara säga "Bra!" och applådera. Men jag håller med om att det ändå finns ett uttryck för värdering av prestation i uttrycket "vad högt du bygger". Det är svårt detta, men jag tror egentligen inte att barnet behöver höra föräldrarnas bedömningar och betyg på vad de gör, de behöver känna att föräldern delar och gläds åt barnets upplevelser.

Jag har ju trott att det är viktigt att vara duktig hela tiden, medan jag har haft svårt att slappna av och känna att jag duger som jag är. Därför blir det viktigt för mig att visa sonen att jag vill dela och leva mig in i hans upplevelser snarare än att berömma med olika former av bedömningar. Det sänder fel signaler tycker jag.

Mormor menar jag såklart.

Och jag som å andra sidan så gott som aldrig fått beröm, sällan fått positiv bekräftelse under min uppväxt, har haft svårt med det.
Så varför inte köra med devisen, för mycket och för lite skämmer allt, även när det gäller få beröm och bli bekräftad att man är duktig.
Lagom med beröm kan aldrig bli fel.

Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...

Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.

"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."

Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek

Själv berömmer jag mina barn. Och pratar om att det är viktigt att försöka, men inte viktigt att klara av/vinna/vara bäst, bara viktigt att man vill testa, öva, ha kul. "wow, vad duktig du är som vågade försöka!!"

Brukar också tänka på att berömma för att de tex säger till när de gjort nåt dåligt. Typ spillt saft på mattan, ibland blir jag arg (beroende på ork o situation) men jag försöker att alltid säga "vad bra att du säger till!" eller om nåt gått sönder, eller om de smyger åt sig godis en vardag, bra att de berättar för mig. Men sen lite snack om vad som hänt, varför, och hur man kan göra annorlunda. Fast det förstår de oftast själva... 5 & 7 år. Har alltid sagt att de är duktiga som äter bra, springer fort, stoppar in i diskmaskinen, hämtar posten, hjälper varandra/mig, städar sina rum, målar en fin teckning osv. Jag tycker verkligen att de är bra/duktiga, skulle kännas märkligt att inte förmedla det.

Jag förstå hur du tänker, men tror inte det är vettigt i längden att hålla på så. Mina barn berömmer mig tillbaka, tex "vilken god mat du lagat mamma!" känns kul att höra att de tycker jag gjort nåt bra. Vore märkligt om de sa "jag såg att du lagade mat mamma"....