Barnet applåderar åt sig själv...

Det är som detta med curlande av barn. Så sent som igår hade Aftonbladet en artikel där man i Danmark hade tittat på hur curlade barn mår. Och svaret blev följande:

"? Vår studie visar att barn som curlas ? och med det menar vi barn som inte behöver hjälpa till hemma och samtidigt har föräldrar som gör allt för barnen ? mår bättre än de som inte får uppbackning hemifrån, säger Karen Margrethe Dahl, analytiker på Danmarks nationella forsknings- och analyscenter för välfärd.

Både skolresultat, relationen till föräldrarna och barnets mående visade sig vara avsevärt bättre i gruppen curlade jämfört med icke-curlade.

? Det är en intressant upptäckt eftersom vi under längre tid haft en samhällsdebatt som handlat om att barn som curlas blir odrägliga och oförmögna att ta ansvar.

Hur de curlade barnen blir som vuxna kan studien inte visa men att ett överdrivet omhändertagande skulle vara förenat med något som är jättedåligt stämmer inte, menar Karen Margrethe Dahl.

Däremot finns det en grupp barn som mår ännu bättre än de som curlas ? och det är barn som får lära sig att ta ansvar och samtidigt stöttas av föräldrarna.

? Barn som hjälper till hemma och har sina föräldrars stöd mår absolut bäst och har bäst skolresultat."

Det är en PLUS-artikel. www.aftonbladet.se/relationer/a/bK24Av/ny-studie-inte-farligt-att-curla-barn

Så länge man får både och, inte bara det ena eller det andra (eller ingenting) så är det bättre.

Okej, jag tror jag är med... men "verkligt specifik feedback" kommer väl mer när barnen blir lite äldre? När de är så litet som mitt barn, dvs 20 månader, handlar det väl mer om att grunda för en bra självkänsla...

När sonen "misslyckas" med något..typ välter tornet han börjat bygga, då brukar jag säga typ Det gör inget, det är bara att försöka igen. Liksom avdramatisera det.

Gud ja, en 20-månaders bygger ju inte för att prestera någonting. Man behöver inte heller avdramatisera rasandet, det kan ju snarast vara en kul grej, det kan lika gärna vara därför barnen bygger, lika gärna som de vill ha höjd på tornet vill de se klossarna rasa. Fokusera på att utveckla ordförrådet för allt som händer ditt barn innan prestationskraven börjar. Och när de är så små lär de sig nya saker hela tiden, så känslan av att de klarar av grejer kommer av sig själv. Det är snarare skolan och prestationskraven som river ner det, tråkigt nog...

Har de ändå bekräftat dej och gett dej växande beröm?

TYp:

"Jag ser att du arbetar hårt och det är därför du har blivit så bra på ... , det känns väl roligt att du klarar detta så bra?"
eller
"Vad fint du ritar! Vilka härliga färger du väljer! Hur känner du dej nu när du lagt ner så mycket tid på dessa fina detaljer? Det känns väl bra?"
eller
"Oj vad jag blir glad när du har plockat i ordning så här fint! Tack för att du hjälper till att hålla fint här hemma!"

Varför var det enbart "du är duktig" som du saknat och gett dej dålig självkänsla?
För jag har svårt att förstå att man kan känna sig dålig när man överöses med växande beröm... eller tacksamhet...

såg detta inlägg efter jag skrivit mitt svar ovan...

Håller med! Alla behöver bekräftelse och beröm, men jag tror att det är viktigt att man får olika sorters beröm, inte bara låst som "Vad du är duktig" eller "Vad du är smart/intelligent". För dessa saker är svåra att utveckla/bli bättre på.
Givetvis ska man inte enbart ge låst beröm, men många fastnar i det utan att tänka sig för och se effekterna av växande beröm.

Jag bara ryser när jag läser detta, av obehag. Självklart så var det bekräftelse jag saknade, ärligt bekräftelse. Det var aldrig tillräckligt det jag gjorde.

Nej, jag ser dessa meningar som väldigt konstruerade, lite "nej, egentligen tycker jag teckningen är ful, men något måste jag säga för att göra dig glad"

Hade jag sagt något sådant åt sonen, då hade han blivit rätt sur på mig "säg som det är, teckningen är ful".

Här hemma säger "tack, du är bäst".
Tack för att du finns.

Ja, jag hade nog mer än gärna velat höra att jag var duktig när jag hade femmor i allt, för det var det jag var duktig i, jag var väldigt bra i skolan.

Men jag hade en lärare i gymnasiet som sa till mig rent ut "Du är så duktig i matte så du är så värd din femma"

För övrigt har jag suttit med sonen på utvecklingssamtal när han var yngre och var urusel i skolan, där lärare har sagt ungefär på det sättet för att försköna hur det var. Så för mig är dessa ordval allt annat än positiva.

Fast om man tycker teckningen är ful så säger man väl inte "vad fint du ritar"?

Men, men... Jag tycker att man säger 99% med röst och kroppsspråk och om man vill tolka in "Nej, jag tycker teckningen är ful men måste säga något" i "Vad fint du ritar" så går det såklart att göra det...
Men till mitt barn säger jag att jag tycker den är fin och att jag vill att barnet ska njuta av att den har fått/skaffat sig förmågan att rita fint, både med orden och kroppsspråket och rösten/tonläget.

Jag kan tolka in mkt negativt i "du är duktig", om en oengagerad föräldrar glor lite snabbt på betyget och säger "Du är duktig" med en sur/negativ röst, ganska monotont, så är det såklart värdelöst. Precis som att det är värdelöst om samma förälder säger "Jag uppskattar verkligen att du arbetat så hårt för dina fina betyg, hoppas verkligen att du är nöjd nu när du lagt ner så mycket arbete och fått så fantastiska betyg" .
Om du istället läser dessa två meningar med entusiasm och glädje, betonar rätt ord och den som orden riktas till verkligen känner att personen som ger berömmet menar det i hjärtat, så blir det en helt annan upplevelse.

Verkligen jättetråkigt att du inte fick någon uppskattning, varken för ditt arbete du lade ner eller din talang för skolarbete.

PS; har du sett klippet som jag länkade till? DS

När man läser tråden får man intrycket av att det enda sättet att ge barn en god självkänsla och/eller självförtroende är att använda sig av olika former av beröm. 

Den viktigaste aspekten tas inte upp riktigt och då tänker jag på att ge kärlek. D.v.s. visa uppskattning och värme, skratta tillsammans, mysa och prata om olika saker, göra saker för barnet - ha roligt tillsammans, kroppskontakt, skapa en trygg anknytning, etc.

Det finns förstås många saker förutom beröm som ger ett barn god självkänsla.

När man sedan pratar om beröm, så kan det användas på många olika sätt. T.ex.

1. Instrument för att styra barnets utveckling.
2. Avledning.
3. Stärka barnets jag-uppfattning (självkänsla/självförtroende) och känsla kring sig själv.
4. Stimulera barnets lek och kreativa skapande.

Jag tror det är viktigt att man inte ensidigt ger beröm i syfte att få barnet att prestera, d.v.s. punkt 1 ovan. Särskilt om barnet saknar bekräftelse genom kärlek kan i värsta fall barnet börja prestera som ett medel att erhålla värme, uppmärksamhet och bekräftelse. 

Så slutsatsen är att man behöver använda olika sorters beröm i olika situationer. För att barnet ska utvecklas, behöver berömmet vara sådant att barnet utvecklas i den riktning som man önskar. För att stärka barnets självförtroende så behöver berömmet utformas efter det. Samtidigt behöver man ge kärlek och värme på andra sätt - så att barnet aldrig behöver tvivla på eller känna att det är oälskat.

Det var detta jag försökte uttrycka med mitt tidigare inlägg om kravlös kärlek. Hur barnet bemöts och uppmärksammas utanför sina prestationer är nog kanske det viktigaste för att stärka självkänslan. Tanken är att barnet inte blir beroende av sina prestationer för att känna sig älskad. Vi försöker göra så hemma, ha kravlös kärlek, och uppmärksamma barnen utanför prestationerna. Nu kombinerar vi detta med beröm för prestationer också, pepp vid misslyckanden samt tillrättavisningar vid dåligt beteende. Skulle aldrig berömma/låta passera dåligt beteende och det tycker jag sorgligt nog att man kan se på stan ibland.

Beröm och pepp i all ära, vissa personer verkar dock ha svårt att vid behov tillrättavisa sina barn av okänd anledning. Ibland uppfattar jag det som att barnet inte tillrättavisas för att man är rädd att såra barnet? Alternativt att man selektivt bara vill uppmärksamma det positiva och sopa det negativa under mattan, genom att enbart tillämpa sk. positiv förstärkning. Finns det någon som tillämpar denna metod? Isf, vänligen berätta lite mer för jag förstår inte.

Ni som gärna använder beskrivande beröm, hur hanterar ni oönskat beteende?

Sammanfattningsvis tror jag barn behöver kärlek, stöd (tex pepp och beröm) och gränser (tex regler och tillrättavisningar).

Jadå och kommenterade även i ett svar.
Vill ändå lägga till att man gör det väldigt fyrkantigt, det är tydligen ytterligheter som gäller, vi allra flesta har nog en salig blandning av allt

Självklart, jag har hela tiden skrivit att det måste finnas en balans, tjatar om det igen, för mycket och för lite skämmer allt.

Vi har berömt, vi har stöttat, vi har visat att vi älskar honom, även när han visat sig från sin allra sämsta sida. Vi har tagit de konflikterna som behövts, arbetat för att lyfta honom där det behövts.
När det gäller allt, så ska man inte göra för att, utan det ska vara med hjärta och med mening (det är därför vi har haft begränsat med regler hemma och reglerna har haft ett syfte eller orsak, samma sak med gränser). Beröm har inte getts för att man tror man kommer undan, utan det har kommit med känsla.

Jag har lite svårt varför man ska hålla ett "Åh vad bra, men vad duktig du är" inne när det är exakt det man känner och istället formulera om detta i  tre meningar med olika omskrivningar, för att inte berömma barnet (av princip).
Jag tycker, allt som tillför något positivt kan man vara spontan med, det som kan såra eller skada en person, det bör man hålla tyst om (eller välja att framföra det på ett bra sätt)

Det låter lite hårt tycker jag, att skolan och prestationskraven river ner...ja vadå? Deras självkänsla? Om nu skolan och samhället är så prestationsinriktat så är det väl extra viktigt att skapa en frizon hemma där barnen inte ska känna att de behöver prestera, vilket görs genom att försöka skapa trygghet, god självkänsla och känslan av att man uppskattas för den man är och inte för vad man gör... Har barnet en sådan självkänsla så tar det kanske inte lika hårt på barnet att samhället ständigt uppmuntrar prestation... eller?

Hur har du gjort för att stärka ditt/dina barns självkänsla i såväl låg som högre ålder? Hur tycker du att det har fungerat? Det vore intressant att höra eftersom du verkar ha tänkt igenom det här med bekräftelse och beröm en del. Har du använt beröm, isof hur?

Du verkar inte vara riktigt frisk i huvet.