Barnet applåderar åt sig själv...

Fråga... Positiv förstärkning är ett av de mest kraftfulla verktyg du kan använda. Varför väljer man som förälder att inte använda detta verktyg?

Jag säger ofta att min 20mån är duktig när hon gör saker tex bygger torn. Hon applåderar åt sig själv ändå (och åt mig om jag bygger ett torn).

Hon verkar inte ha fastnat i det dock, väljer att göra det hon tycker är kul istället för det jag berömmer, men skiner upp och blir glad om hon får beröm/applåder.

Föräldraskap idag är bra komplicerat. Allt är "problematiskt". Märkligt att det inte var så på min tid. "Duktig" är inget farligt ord, inte ens för generationen "alla får ett pris".

Haha, va fan! Ungen är inte ens två år! En primitiv individ som ni totalt har överanalyserat. Dessutom läser du mer än du känner - du får sluta läsa "hur man ska göra" och börja göra mer som "du känner att du ska göra".

Herregud det finns inte handböcker för barn! Barn är också människor. Gosh!

Jag skulle se det som enbart positivt att barnet själv kan glädjas över sina framsteg. Då behöver det inte alltid ha en refererande förälder som inte vågar säga något positivt. Jag tror helt enkelt att barnet behöver olika sorters beröm. Grunden är en intresserad betraktare/medlekare hos väldigt små barn. Ibland behöver barnet berömmas för det höga tornet för att våga utmana sig själv att bygga ett ännu högre eller stabilare beroende av ålder. Jag kan berömma detaljerna i en teckning då jag ser att barnet ändrat sitt sätt att rita munnar/detaljer runt ögonen o s v. Jag kan även fråga vem/hur hon lärt sig det.

Min äldsta dotter har haft en period då hon kört på säkerhet i skolan. Hon gjorde hellre om saker än att utmana sig att göra något lite svårare som hon kanske skulle misslyckas med eller behöva hjälp med, så det gäller ju för barnet att lyckas skapa en inre tilltro till sig själv och att ha tålamod att försöka igen och igen. Så jag tror inte att ni behöver oroa er för att barnet som femåring fortfarande sitter och applåderar sig själv. Däremot hoppas jag att det kan se sina egna framgångar och inte är helt beroende av att andra ser allt det gör och kommenterar. Ser jag återigen till min dotter håller hon på och hjular för jämnan, antagligen för att det är kul, men även för att hon vill bli bättre. Likaså har hon i säkert ett år gått armgång på skolan och berättar när hon lärt sig ta genvägar med färre tag typ. Så i vissa saker behöver hon berömmas för att våga fortsätta utvecklas och i vissa saker räcker det med det egna berömmet.

Men tror du att det hade spelat någon roll om dina föräldrar sagt:
"WOW! Vi är så glada för din skull, vi har sett hur hårt du arbetat och du är verkligen värd alla dina fina betyg. Bra jobbat!"
Eller måste det vara just:
"Vad duktig du är som får 5:or i alla ämnen."

Klart att det är superviktigt med beröm! Men måste berömmet vara låst? Eller fungerar det lika bra eller bättre med växande beröm?

Själv kör jag med 5 ggr mer positivt, vilket gör att man uppmärksammar väldigt mycket av det positiva ens barn gör + att man måste säga det till barnet. Men jag försöker kombinera det med växande beröm, så att barnet kan känna att de själva styr över sitt "arbete". Jag säger alltså hellre: Wow! vilken fin teckning du har gjort. Du har jobbat länge/hårt med den och valt fina färger, den tycker jag verkligen om.
Istället för att säga: Wow! Vad du är duktig. Du har talang för att rita.
Då påpekar man att det brukar bli bra om man jobbar noggrant med något, istället för att berömma talang som man antingen har eller inte har.

Jag hade nog blivit gladare om jag fick höra att jag var duktig.

Jag brukar uppmärksamma mina barn vid olika tillfällen, inte bara när de gjort något. Så har jag tolkat kravlös kärlek. Tex: vad glad jag är att se dig/ åh vad jag har längtat efter dig idag, när jag hämtar på dagis. Eller, vad roligt vi hade i lekparken idag, och prata om vad vi gjort, när vi går hem från lekparken. Vid middagsbordet och läggdags pratar vi om vad som har hänt under dagen och vad som var det bästa med dagen, vad de vill göra imorgon/i helgen etc. Om de varit duktiga på något så säger vi det och applåderar när det händer, och repeterar gärna detta senare under dagen igen. Min yngsta pott-tränar just nu, det blir bravo och applåder varje gång hon går på pottan. Det skulle kännas konstigt att säga: vad koncentrerad/länge du var på pottan... Min äldsta vill väldigt gärna höra att alla hennes teckningar är jättefina, så hon får höra det. Men som sagt, vi försöker också uppmärksamma barnen utanför prestationerna genom att prata prata prata om saker vi upplevt och uttrycka känslor, tex genom att säga: jag älskar dig, sov gott, vi ses imorgon, vid nattning. Allt handlar nog inte om och hur prestationerna bedöms. Jag tror det runt omkring prestationerna spelar större roll. Tiden får utvisa hur våra barn blir, mardrömmen skulle vara otacksamma och oempatiska brats.

Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Bara för att man använder sig av orden "bra" eller "duktig" så kan man väl ändå utveckla sin reaktion och fortfarande visa intresse med att markera just det du vill få fram så som utförandet och processen.

Man blir galen av att överanalysera saker ;)

Haha, nu började jag fundera lite på hur mina barn har blivit som de är...! De berömmer nämligen MIG ganska ofta. Kan vara om jag berättar om något jag gjort på jobbet, eller att jag fixat med något extra hemma, typ satt ihop en möbel. 

"Va duktig du är, mamma!"