Barnet applåderar åt sig själv...

Och jag tycker ju att vi gör allt det här, vi använder inte ordet duktig och om vi säger bra är det oftast "bra jobbat", "så bra det går" etc. Men vi visar intresse i engagemang och kroppsspråk och uttryck såsom "vad du kan", "vad långt du kastar" (vilket ju också är en form av bedömningar) "vad roligt", "vilken koncentration", "åh vad du ser att gilla det där", "vad roligt att du är så glad" etc. För mig är det mer inlevelsefullt och engagerat än att sitta och säga "bra" och "duktigt"....

Finns väl inget bättre än att berömma och uppmärksamma sitt barn genom att säga just bra och duktig?! Det är ju det ett barn vill höra! Tror snarare chansen att barnet kommer känna sig värdelöst, underpresterande och framförallt inte sedd är större om ni INTE berömmer på det sätter. Säger som tidigare i tråden: Sluta med den där trenden nu.

Jag tycker att det är fruktansvärt orimligt att säga "grattis" till någon som har presterat och åstadkommit något. Så himla nedvärderande. Som att en klarade tre simmärken/provet/körkortet/tog examen/fick jobb pga ren skär tur. Då unnar jag hellre mina barn att känna sig bra och duktiga samt höra mig säga det.

Fast det låsta berömmet i form av "vad duktig du är" eller "vad smart du är" kan motverka utvecklingen av en god självkänsla så att barnet inte vågar ta sig an utmaningar av rädsla för att misslyckas. Då är fokus på processen bättre, i form av "bra jobbat" eller liknande. En annan i tråden postade den här videon (2 minuter lång) vilket jag tycker förklarar detta på ett tydligt och enkelt sätt:

Vilket märkligt och helt i onödan problematiserande synsätt. Sluta ängslas och sluta hacka på din omgivning som ger din son glädje och uppmuntran. Tillsammans ger ni ju honom alla sorters bekräftelse.

Tvärtom om mot din oro skulle jag säga att det är en skyddande faktor att kunna bekräfta sig själv så väl som han gör.

Och för en del barn så MÅSTE det vara "låst" beröm, annars fungerar det inte alls. Jag har ett sådant barn som måste få höra att han är duktig i delmomenten när han lär sig något nytt. Hans bror lär sig ofta saker (motoriskt bättre) fortare och när han själv inte gör det så behöver han "låst" beröm för att inte ge upp (de är tvillingar och jämför sig omedvetet med varandra hela tiden, konstant).

Det är inte enkelt detta med beröm och självkänsla. Man kan inte bara ge "låst" beröm och man kan inte bara ge "växande" beröm. Barn (och vuxna) behöver båda sakerna!

Ja, TS, självkänslan är jätteviktig, och den tar skada om du bara berömmer prestationer. Men du glömmer en annan viktig sak, och det är självförtroendet. Självkänslan växer om du visar barnet att det duger som det är och är älskat precis som det är. Självförtroendet växer om du berömmer barnet när det gör något bra och visar att du faktiskt ser att det är duktigt på någonting. En lagom dos av båda är nödvändigt för barnet.

Tycker det låter superhärligt att han applåderar! Jag tycker ni ska glädjas åt att han bekräftar sig själv, istället för att oroa er över att mormor gjort fel och fått honom att... ja vad, vara stolt över sig själv?!

Jag har en äldre dotter som är väldigt duktig i skolan. Hon brukar komma hem och berätta ganska detaljerat om skolarbetet och vill att man ska läsa igenom hennes prov väldigt noggrant - och hon vill faktiskt höra att hon är duktig.

Jag vet det, eftersom hon brukar bli besviken på pappans reaktion. När hon berättar att hon fått alla rätt på ett prov, är hans vanligaste svar: "Nej vad KUL, vad ROLIGT att du tycker det är så KUL och att du TRIVS i skolan!!"

Det är bara det att hon inte trivs och tycker det är kul. Hon tycker skolan är ganska jobbig, och uttrycker att hon tycker det känns respektlöst att han säger så, eftersom hon faktiskt lagt ner väldigt mycket arbete på skolarbetet.

Andra saker kan pappan berömma, konstigt nog, tex idrottsprestationer, men när det gäller just skolan vet jag att han är väldigt rädd att uppmuntra en prestationsångest. Och hon HAR prestationsångest men jag tycker mig märka att den har hon hur vi än gör. 

Jag ska väl understryka att jag tittar igenom hennes prov precis som hon vill att jag ska göra, vi diskuterar frågor och svar (vilket ju blir en del av inlärningen, det också) och hur läraren har rättat. Jag säger alltså inte likgiltigt att "jaha, alla rätt, det var duktigt".

Jag säger också saker i stil med att det var bra jobbat, vilket jobb du har lagt ner etc. Det säger jag därför att jag menar det! Inte för att jag försöker hitta sätt att "inte" berömma henne.

Hon tycker också väldigt illa om när någon antyder att hon har lätt för sig i skolan. Hon tycker det är viktigt att göra bra ifrån sig, och tycker att det är förminskande att höra att hon har lätt för sig, eller att hon får bra på proven för att hon har "roligt".

Jag har skojat med pappan och sagt att han säkert skulle tycka att det vore konstigt om han hade hållit en lång presentation på sitt jobb, som han jobbat hårt och länge med, och efteråt fick höra: "kul, va ROLIGT du verkar ha haft i projektet, va LÄNGE du kunde prata!"

Men generellt sett tror jag att det handlar om att SE barnet, som många redan skrivit. Då kanske det inte spelar så jättestor roll exakt hur man formulerar sig, jag vet inte. Barnet, eller medmänniskan, märker ju om man är uppriktigt intresserad av att lyssna och se. Om man blir imponerad över att ens barn klarar att bygga ett högt torn för första gången, så tror jag att det syns på kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Jag tror faktiskt att det är en instinkt vi har, att bli glada över barns framsteg. Vissa framsteg är ju riktigt viktiga, som att börja gå, kunna prata, äta ordentligt. Livsavgörande saker.

Jag tror det är bra att undvika bra och duktig utan sammanhang, så jag använder tex uttryck som Vad bra att du hängde upp jackan så den torkar. En 20-månaders har ju inte språk nog utan jag tror att applåden kan betyda tex "Shit vad bra, tornet välte 4 gånger men nu blev det så högt som jag ville! Jippie!"

Han är 20 månader...slappna av.

Vadå recensera vad han gör? Han är 20 månader! I den åldern klappar de händer till det mesta.

Du låter lite lätt spänd för ingenting och ditt tänk är för mig helt främmande