Barnet applåderar åt sig själv...

Tycker det låter superhärligt att han applåderar! Jag tycker ni ska glädjas åt att han bekräftar sig själv, istället för att oroa er över att mormor gjort fel och fått honom att... ja vad, vara stolt över sig själv?!

Jag har en äldre dotter som är väldigt duktig i skolan. Hon brukar komma hem och berätta ganska detaljerat om skolarbetet och vill att man ska läsa igenom hennes prov väldigt noggrant - och hon vill faktiskt höra att hon är duktig.

Jag vet det, eftersom hon brukar bli besviken på pappans reaktion. När hon berättar att hon fått alla rätt på ett prov, är hans vanligaste svar: "Nej vad KUL, vad ROLIGT att du tycker det är så KUL och att du TRIVS i skolan!!"

Det är bara det att hon inte trivs och tycker det är kul. Hon tycker skolan är ganska jobbig, och uttrycker att hon tycker det känns respektlöst att han säger så, eftersom hon faktiskt lagt ner väldigt mycket arbete på skolarbetet.

Andra saker kan pappan berömma, konstigt nog, tex idrottsprestationer, men när det gäller just skolan vet jag att han är väldigt rädd att uppmuntra en prestationsångest. Och hon HAR prestationsångest men jag tycker mig märka att den har hon hur vi än gör. 

Jag ska väl understryka att jag tittar igenom hennes prov precis som hon vill att jag ska göra, vi diskuterar frågor och svar (vilket ju blir en del av inlärningen, det också) och hur läraren har rättat. Jag säger alltså inte likgiltigt att "jaha, alla rätt, det var duktigt".

Jag säger också saker i stil med att det var bra jobbat, vilket jobb du har lagt ner etc. Det säger jag därför att jag menar det! Inte för att jag försöker hitta sätt att "inte" berömma henne.

Hon tycker också väldigt illa om när någon antyder att hon har lätt för sig i skolan. Hon tycker det är viktigt att göra bra ifrån sig, och tycker att det är förminskande att höra att hon har lätt för sig, eller att hon får bra på proven för att hon har "roligt".

Jag har skojat med pappan och sagt att han säkert skulle tycka att det vore konstigt om han hade hållit en lång presentation på sitt jobb, som han jobbat hårt och länge med, och efteråt fick höra: "kul, va ROLIGT du verkar ha haft i projektet, va LÄNGE du kunde prata!"

Men generellt sett tror jag att det handlar om att SE barnet, som många redan skrivit. Då kanske det inte spelar så jättestor roll exakt hur man formulerar sig, jag vet inte. Barnet, eller medmänniskan, märker ju om man är uppriktigt intresserad av att lyssna och se. Om man blir imponerad över att ens barn klarar att bygga ett högt torn för första gången, så tror jag att det syns på kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Jag tror faktiskt att det är en instinkt vi har, att bli glada över barns framsteg. Vissa framsteg är ju riktigt viktiga, som att börja gå, kunna prata, äta ordentligt. Livsavgörande saker.