Barnet applåderar åt sig själv...

Jag brukar uppmärksamma mina barn vid olika tillfällen, inte bara när de gjort något. Så har jag tolkat kravlös kärlek. Tex: vad glad jag är att se dig/ åh vad jag har längtat efter dig idag, när jag hämtar på dagis. Eller, vad roligt vi hade i lekparken idag, och prata om vad vi gjort, när vi går hem från lekparken. Vid middagsbordet och läggdags pratar vi om vad som har hänt under dagen och vad som var det bästa med dagen, vad de vill göra imorgon/i helgen etc. Om de varit duktiga på något så säger vi det och applåderar när det händer, och repeterar gärna detta senare under dagen igen. Min yngsta pott-tränar just nu, det blir bravo och applåder varje gång hon går på pottan. Det skulle kännas konstigt att säga: vad koncentrerad/länge du var på pottan... Min äldsta vill väldigt gärna höra att alla hennes teckningar är jättefina, så hon får höra det. Men som sagt, vi försöker också uppmärksamma barnen utanför prestationerna genom att prata prata prata om saker vi upplevt och uttrycka känslor, tex genom att säga: jag älskar dig, sov gott, vi ses imorgon, vid nattning. Allt handlar nog inte om och hur prestationerna bedöms. Jag tror det runt omkring prestationerna spelar större roll. Tiden får utvisa hur våra barn blir, mardrömmen skulle vara otacksamma och oempatiska brats.

Det var detta jag försökte uttrycka med mitt tidigare inlägg om kravlös kärlek. Hur barnet bemöts och uppmärksammas utanför sina prestationer är nog kanske det viktigaste för att stärka självkänslan. Tanken är att barnet inte blir beroende av sina prestationer för att känna sig älskad. Vi försöker göra så hemma, ha kravlös kärlek, och uppmärksamma barnen utanför prestationerna. Nu kombinerar vi detta med beröm för prestationer också, pepp vid misslyckanden samt tillrättavisningar vid dåligt beteende. Skulle aldrig berömma/låta passera dåligt beteende och det tycker jag sorgligt nog att man kan se på stan ibland.

Beröm och pepp i all ära, vissa personer verkar dock ha svårt att vid behov tillrättavisa sina barn av okänd anledning. Ibland uppfattar jag det som att barnet inte tillrättavisas för att man är rädd att såra barnet? Alternativt att man selektivt bara vill uppmärksamma det positiva och sopa det negativa under mattan, genom att enbart tillämpa sk. positiv förstärkning. Finns det någon som tillämpar denna metod? Isf, vänligen berätta lite mer för jag förstår inte.

Ni som gärna använder beskrivande beröm, hur hanterar ni oönskat beteende?

Sammanfattningsvis tror jag barn behöver kärlek, stöd (tex pepp och beröm) och gränser (tex regler och tillrättavisningar).