sextiotalist

Äldre 25 Jun 10:56

94 svar

Barnet applåderar åt sig själv...

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 10:38:56 följande:

Jag är mamma till en son på 20 månader.

Jag försöker bekräfta honom genom att intressera mig för vem han är och vad han gör, snarare än att bedöma hans prestationer.

Om han exempelvis bygger ett torn av klossar, så kan jag säga "oj vad högt du bygger, vad koncentrerad du är", om han kastar en boll långt kan jag säga "vad du kan kasta" eller "vad långt du kastar". När han lär sig nya ord kan jag säga "vad roligt att du lär dig så många ord" och "vad du kan prata".

Jag undviker ord som "duktig" och "bra", därför att dessa känns bedömande och som om han kan bli inriktad på att prestera om han får höra dessa ord.

Sen en tid tillbaka har det dock hänt då och då att han själv börjar applådera och säga "bra" åt sig själv om han exempelvis byggt ett torn av klossar. Jag blir förvånad eftersom varken jag eller barnets pappa berömmer honom på detta sätt. Är det en signal om att han vill ha den här typen av beröm eller ska vi mer tolka det som att han vill ha mer bekräftelse som person? Att han vill bli mer sedd av oss?

Han har en bra och nära relation till sin mormor och hon brukar då och då säga "bra" och applådera när han gör olika saker. Hon sa ofta att han var duktig förut, även vid enklare saker, typ "vad du är duktig på att äta". Jag störde mig på det här och sa till henne när sonen var runt 1 år att jag tyckte att ordet duktig var problematiskt, eftersom det kan göra att barnet känner att det är viktigt att prestera. Hon förstod väl lite grann vad jag menade, minskade på att säga ordet duktig men fortsatte att säga "bra" och applådera.
Kan hennes typ av beröm göra att han blir fokuserad på att göra saker "duktigt" och "bra", på prestation helt enkelt? Han verkar ju ha påverkats av hennes beteende eftersom han nu applåderar åt sig själv ibland.... eller är det bara en fas?

Hur ska vi föräldrar bemöta detta? Det tar emot att applådera när han gör det eftersom jag inte vill sitta och recensera vad mitt barn gör på det sättet... Jag vill snarare visa att jag tycker det är roligt att han är glad, så jag kanske säger "jaaa vad roligt" vid dessa tillfällen...

Vill gärna höra era reflektioner och råd kring detta!

Men snälla nån, varför är du så rädd för att säga att det ditt barn gör är bra, att barnet är duktigt.
Alltså, om barnet endast presterar för att höra dessa ord, då är det fel någonstans, men de flesta barn gör inte det.
Däremot är det en stor risk att ditt barn kommer bli desperat att göra saker för att höra att han/hon är bra, duktig.
För en sak är säkert, alla barn förtjänar beröm, förtjänar att höra det att de är duktiga och att de är bra, för detta gör att deras självkänsla stiger. Sedan behöver det inte vara bäst, det behöver inte vara bättre än andra.

Det är inte samma sak som att de bygger sin identitet att vara bra. Däremot är det naturligt för barnen att försöka göra sina föräldrar nöjda.

Så jag rekommenderar att tänka om, beröm ditt barn, berätta att barnet är duktigt och bra, låt barnet vara jättestolt över vad han/hon gjort.
Ditt barn kommer få lättare att ta emot beröm, kommer kunna hantera berömmet på ett sunt sätt

Själv har min (framför allt mamma) alltid varit snål med beröm (pappa var bättre, men först när jag var vuxen) och det har lett till att jag inte har kunnat ta till mig när jag gjort bra saker, svårt att ta till mig komplimanger.

Jag har istället försökt prestera ... för att någon gång höra att jag varit duktig och bra

sextiotalist

Äldre 25 Jun 11:27

#8

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 11:19:19 följande:

Bra jobbat kan jag säga ibland, det fokuserar mer på processen än själva resultatet, vilket jag tror är bra. "Vad högt du bygger" är ändå mer beskrivande och inlevelsefullt än att bara säga "Bra!" och applådera. Men jag håller med om att det ändå finns ett uttryck för värdering av prestation i uttrycket "vad högt du bygger". Det är svårt detta, men jag tror egentligen inte att barnet behöver höra föräldrarnas bedömningar och betyg på vad de gör, de behöver känna att föräldern delar och gläds åt barnets upplevelser.

Jag har ju trott att det är viktigt att vara duktig hela tiden, medan jag har haft svårt att slappna av och känna att jag duger som jag är. Därför blir det viktigt för mig att visa sonen att jag vill dela och leva mig in i hans upplevelser snarare än att berömma med olika former av bedömningar. Det sänder fel signaler tycker jag.

Och jag som å andra sidan så gott som aldrig fått beröm, sällan fått positiv bekräftelse under min uppväxt, har haft svårt med det.
Så varför inte köra med devisen, för mycket och för lite skämmer allt, även när det gäller få beröm och bli bekräftad att man är duktig.
Lagom med beröm kan aldrig bli fel.

sextiotalist

Äldre 25 Jun 11:48

#12

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 11:32:11 följande:

Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...

Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.

"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."

Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek

Fast nu plockade du ut exempel som att det var det enda som föräldrarna gjorde. De allra flesta föräldrar fixar både att berömma, vara med barnet och även ta tag i det när barnen gör fel.
Själv har jag anammat många delar av AP (och tycker att Juul i grunden har en bra syn på barn).
Självklart måste barn bli sedda för vad de är, det är ju självklart, att barnet inte är vad det gör, är väl också självklart. Men att ge beröm är inte heller fel.
Jag håller inte alls med Juul att det är olyckligt att säga att barnet är duktigt när de åker rutschkana, eftersom det troligen kommer spontant från föräldern och med glädje i orden, så förmedlar föräldern med all sannolikhet mycket mer än att barnet är duktigt.

Det andra med "vad duktig du har blivit på att laga mat" kan mycket väl vara relevant om personen har blivit duktig på att laga mat. Men i det fallet som togs upp i artikeln är det snarare en förminskning.

Jag är duktig på laga mat (det vet jag), sambon är urusel, han kan två rätter och dessa gör han bra, resten är på sin höjd ätbart. Men det är inget som vi tjatar om dagligen, utan vi vet våra starka respektive svaga sidor.
Min sambo är för övrigt suverän på att ge beröm, han får alla att växa runt om honom. Han berömmer sina barn, för att de är duktiga (vilket alla tre är) att de härliga människor (vilket de är), han berömmer mig dagligen, han har fått mig att växa och att tro på mig själv.

Så beröm kan visst vara kärlek, så är det hemma hos oss. Men självklart, det är många fler faktorer som ger kärlek, endast beröm är inte kärlek, men att ge beröm är en del av att visa kärlek.

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:00

#16

nnnnnnnn skrev 2018-06-25 11:49:26 följande:

Tycker att alla ska offra 2 minuter och 23 sekunder på att titta på detta klipp:

Funkar inte länken så gå in på youtube och sök på "berömma barn".

Det verkar som att de flesta som skrivit i denna tråden missar skillnaden mellan låst beröm och växande beröm. De flesta vill nog inte heller ha låst beröm av sina partners "Vad duktig du är på att laga mat" utan hellre växande "Jättegod mat du lagat!"
eller
"Du är en duktig mamma" utan hellre "Jag uppskattar att du kämpar på med potträningen" (eller vad det nu är som utmanar)

Jag hade nog hellre hört "jag är en duktig mamma" än "jag uppskattar att du kämpar med potträningen", det senare hade nog inneburit att jag hade lämnat över den, för oss, icke-existerade potträningen (vi hoppade över den biten) till den som sa kommentaren. Jag hade nog valt bort en man som uttryckte sig så (och min sambo valt bort en kvinna som uttryckte sig).

Jag har också svårt att förlika mig med slutsatsen (men jag hade nog tillhört den majoriteten, dvs de 67%, som fixade detta och sett att man varit smart som en utmaning)
Självklart ska beröm anpassas till den som ska få beröm och självklart ska beröm ges på ett positivt sett. För annars är det inte beröm.

Nu är verkligheten så att man kommer möta både låst beröm och växande beröm.
Jag skulle nog säga att många barn har inte lärt sig att hantera låst beröm, de får en chock när de börjar skolan och märker att det är betygen är sk låsta beröm.

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:19

#18

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 12:13:19 följande:

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

Men du, fortfarande så är det balans. Det är ingen som förnekar att man måste se barnet. Inte heller att man ska berömma allt, som jag skrev innan, balans. Fast vi är nog rätt bra på att berömma varandra hemma (och se varandra och acceptera precis som de vi är).
Du tar ju exempel som antingen beröm eller endast bekräftelse. Man kan faktiskt göra både och.

Kan ju berätta att det tog många år innan jag kunde ta till mig sambons beröm, så jag tror det är jätteviktigt att berömma barn OCKSÅ

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:21

#19

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 12:13:19 följande:

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

Och jag önskade att jag hade fått höra att jag var duktig när jag gick ut med nästan femmor i allt av mina föräldrar (min mormor berömde mig och det kändes ända in i hjärteroten, hon fattade att det var viktigt med beröm ibland för att må bra)

sextiotalist

Äldre 25 Jun 21:16

#38

nnnnnnnn skrev 2018-06-25 20:36:19 följande:

Men tror du att det hade spelat någon roll om dina föräldrar sagt:

"WOW! Vi är så glada för din skull, vi har sett hur hårt du arbetat och du är verkligen värd alla dina fina betyg. Bra jobbat!"

Eller måste det vara just:

"Vad duktig du är som får 5:or i alla ämnen."

Klart att det är superviktigt med beröm! Men måste berömmet vara låst? Eller fungerar det lika bra eller bättre med växande beröm?

Själv kör jag med 5 ggr mer positivt, vilket gör att man uppmärksammar väldigt mycket av det positiva ens barn gör + att man måste säga det till barnet. Men jag försöker kombinera det med växande beröm, så att barnet kan känna att de själva styr över sitt "arbete". Jag säger alltså hellre: Wow! vilken fin teckning du har gjort. Du har jobbat länge/hårt med den och valt fina färger, den tycker jag verkligen om.

Istället för att säga: Wow! Vad du är duktig. Du har talang för att rita.

Då påpekar man att det brukar bli bra om man jobbar noggrant med något, istället för att berömma talang som man antingen har eller inte har.

Jag hade nog blivit gladare om jag fick höra att jag var duktig.

sextiotalist

Äldre 27 Jun 09:21

#53

Blåklocka2107 skrev 2018-06-26 23:19:28 följande:

Det är klart att det inte är hemskt att min unge får höra att han är duktig, det är inte det jag menar. Det här handlar om ett större tänk kring bekräftelse och beröm och vilket slags beröm som egentligen är utvecklande för barnet.

Jag tror på ett beskrivande beröm där personen som berömmer lyfter fram vad i prestationen som var bra istället för att mest säga "Bra" och "Duktigt".

Ifall en chef sa att jag hade "jobbat bra" eller "var duktig på mitt jobb", skulle det kännas mindre roligt än om samma chef beskrev vad det var som var bra, till exempel, "jag uppskattar att du gjorde si eller så på ett så noggrant sätt" eller "idag var du väldigt koncentrerad och du fick mycket gjort, bra jobbat."

På samma sätt föredrar jag att säga till mitt barn att "du hjälper till att slänga blöjan, vad bra, det blir jag glad av", istället för "åh vad duktig du är som slänger blöjan själv". Ett beskrivande beröm i form av "vad du bygger högt med klossarna, vad koncentrerad du ser ut" är enligt mig bättre och mer inlevelsefullt än "du är så bra på att bygga torn".

Hittade detta på en blogg, där det här med beskrivande beröm tydliggörs på ett bra sätt:

Barn som ofta får höra utvärderande beröm blir beroende av andras bekräftelse och lär sig inte värdera och bekräfta sig själva. Exempel på utvärderande beröm är:

? Så fint!
? Det var duktigt gjort!
? Va bra du var!

Istället för utvärderande beröm är det bättre att använda:

BESKRIVANDE BERÖM
Du beskriver helt enkelt vad du ser. Till exempel:
? Du har klättrat hela vägen upp till toppen!
? Du har använt grön, blå och gul krita!
? Du har hängt upp din jacka precis där den ska hänga!

När du berömmer genom att beskriva vad du ser får barnet själv utvärdera sin prestation. Dessutom lär sig barnet att uppföra sig på det sättet som du önskar snabbare eftersom du är tydlig och exakt när du beskriver i detalj precis hur du vill att barnet ska fortsätta göra.

Du kan också välja att berömma med:

TACKSAMHET
När du berömmer med tacksamhet tackar du barnet för något som det har gjort på ett sätt som du gillar. Till exempel:
? Tack för att du hjälpte mig med disken!
? Tack för att du hängde upp jackan! Jag tycker att det känns jätteskönt när vi har det så här prydligt här hemma.
? Tack för att du lät mig prata i telefonen i lugn och ro. Det där samtalet var viktigt för mig.

Det går naturligtvis utmärkt att kombinera beskrivande beröm och tacksamhet.
? Du har lagt fram gafflar, knivar, glas och tallrikar på bordet! Tack!
? Jag ser att du har lagt alla legobitarna i lådan. Tack, nu slapp jag göra det!
? Tack för hjälpen med tvätten! Du hängde upp alltihop!

I boken Fem gånger mer kärlek har psykologen Martin Forster skrivit bra om beskrivande beröm också.

Jag blir bara ledsen när jag läser detta. Stackars barn, som aldrig får rakt beröm. Att beröm ska kopplas med tacksamhet.

Jag skulle nog säga att det senare är beröm verkligen kopplade till prestation, personligen så skulle jag nog aldrig fixat min löpning om jag inte hade min sambo som berömde mig hela tiden

sextiotalist

Äldre 27 Jun 10:31

#56

TS
Barn mår inte dåligt av att möta äkta känslor, sann glädje, sann sorg, även ärlig ilska.
Om en mamma eller pappa blir glad för att ett barn tar det första steget, bygger ett högt torn så får man visa det, man behöver inte vara så pedagogisk som förälder, man är sig själv.

Om man är krystad i sitt umgänge med barnet, så blir det bara fel, för barnet märker det.
Ditt barn mår jättebra av att ha en mormor som berömmer och är äkta glad, var det själv (ilskan får man ju hantera vettigt inför barnet, själv så fick jag väldigt mörk röst, av sig själv, det räckte ofta för att sonen förstod att "nja, det var nog inget som mamma eller pappa gillade" utan att bli rädd)

sextiotalist

Äldre 27 Jun 12:24

#64

Blåklocka2107 skrev 2018-06-27 12:13:42 följande:

Ett litet barn som sitter och bygger något gör ju det för att det är roligt och inte för att prestera något. När barnet blir glad över att ha byggt ett högt torn så vill barnet att vi vuxna ska se och bekräfta vad barnet gjort, i stil med Jaaa! Se vad högt du byggt! Du har använt nästan alla klossar! Vad roligt att du blir så glad! Att i det läget hålla på att bedöma vad barnet gjort i form av Vad duktig du är! eller Bravo bravo! känns för mig lite konstigt. Barnet vill bli sett och bekräftat i sin glädje, inte bedömas/berömmas för sin prestation.

För ett barn som är 20 månader, så är det inte orden som räknas, det är den sanna glädjen som föräldern visar.
Utöver detta, så tar inte ett så lite barn emot informationen i längre meningar, med diverse bisatser. Ett glatt "oj vad du är duktig" är full tillräckligt. Sedan mår alla bra av att känna sig duktiga och veta att man gjort det bra.

Jag har, som förälder, berömt min son för det han har gjort, även om det inte var jättefantastiskt objektivt sätt, så har han alltid vetat att vi gläds med det som han gör och aldrig värderat det mot vad andra har gjort.

Du ska läsa lovorden och uppmuntrande ord och hur mycket beröm som man använder i grupperna "springande tjejer" och "team snigel" på facebook. Där lyfts den som sprungit sin första kilometer lika mycket som den som sprungit ett tufft traillopp och dessa uppmuntrade orden och berömmen lyfter folk, de reser på sig och blir stolta över att de har lyckats med något, att de vågat utmana sig själva. Så beröm, det är balsam, det är så viktigt för ens välmående. Alla behöver bekräftelse och känna att man är duktig, för ens självförtroende.

sextiotalist

Äldre 27 Jun 12:36

#66

Blåklocka2107 skrev 2018-06-27 12:29:34 följande:

Jag ser och bekräftar min son varje dag genom att vara intresserad och nyfiken på honom, genom att spontant dela min glädje med honom när han blir glad över något han gjort, men jag gör det ofta med beskrivande och växande beröm och mer sällan med standardfraser som bra och duktig, även om jag säger Bra jobbat eller Vad bra det går då och då. Som flera i tråden har skrivit är intresset, engagemanget, värmen och den spontana bekräftelsen det viktiga, inte exakt vilka ord som används.

Då jag har dragits med låg självkänsla pga att mina föräldrar använde ord som duktig och bra mycket men kanske ändå inte såg eller bekräftade mig tillräckligt, är jag ganska mån om att göra annorlunda med mitt barn och verkligen se honom. Om jag känner för att säga att han är duktig så gör jag väl det, men jag tycker det finns ord som visar att jag ser och uppskattar honom på ett mycket bättre sätt.

Och jag har dragits med dålig självkänsla för att man aldrig sagt att jag varit duktig.

sextiotalist

Äldre 27 Jun 12:52

#71

Blåklocka2107 skrev 2018-06-27 12:47:24 följande:

Det låter förenklat, jag tror snarare att du haft dålig självkänsla för att de inte såg och bekräftade dig tillräckligt. Självkänsla skapas inte genom att någon säger att du är duktig.

Men självförtroendet. Det stämmer att jag nog inte fick rätt bekräftelse också, de var väl rädda att vi skulle självgoda. Men jag saknade beröm också. Jag vet att det kändes när kompisars föräldrar berömde sina barn och man inte fick höra att man var duktig.

Kan vi inte komma överens om att alla, barn som vuxna behöver en lagom dos av allt, bli sedda, få beröm och få bekräftelse.

sextiotalist

Äldre 27 Jun 12:53

#72

Anonym (bildlärare) skrev 2018-06-27 12:48:46 följande:

Att berömma slentrianmässigt gör större skada än att inte berömma alls. Barn som hela tiden får höra att saker blir "fint" eller att de är "duktiga" när de inte har presterat något märkvärdigt alls, förstår inte att det ligger ansträngning bakom verkliga prestationer, och förlorar förmågan att urskilja kvalitet. Och blir kränkta när de inte får (oförtjänt) beröm. Det är värsta sortens elever faktiskt, och det skulle inte förvåna mig om för mycket beröm ligger bakom våra dåliga pisa-resultat.

Okej, jag raljerar lite, men faktum är att det inte gör skada att "ta bort" en sorts beröm och i synnerhet inte hos så små barn som ännu inte har lärt sig att förvänta sig beröm. Barn har en oerhörd naturlig nyfikenhet och inre drivkraft att lära sig nya saker, som sakta men säkert bryts ner av den obligatoriska och prestationsinriktade skolan. Det är synd att bidra till det i allt för tidig ålder.

Äkta glädje och beröm kan väl aldrig vara fel (slentrianmässig beröm är bättre än inte beröm alls, för de som får slentrianmässigt beröm får nog ingen annan bekräftelse)

sextiotalist

Äldre 27 Jun 15:20

#87

nnnnnnnn skrev 2018-06-27 15:07:21 följande:

Har de ändå bekräftat dej och gett dej växande beröm?

TYp:

"Jag ser att du arbetar hårt och det är därför du har blivit så bra på ... , det känns väl roligt att du klarar detta så bra?"
eller
"Vad fint du ritar! Vilka härliga färger du väljer! Hur känner du dej nu när du lagt ner så mycket tid på dessa fina detaljer? Det känns väl bra?"
eller
"Oj vad jag blir glad när du har plockat i ordning så här fint! Tack för att du hjälper till att hålla fint här hemma!"

Varför var det enbart "du är duktig" som du saknat och gett dej dålig självkänsla?
För jag har svårt att förstå att man kan känna sig dålig när man överöses med växande beröm... eller tacksamhet...

Jag bara ryser när jag läser detta, av obehag. Självklart så var det bekräftelse jag saknade, ärligt bekräftelse. Det var aldrig tillräckligt det jag gjorde.

Nej, jag ser dessa meningar som väldigt konstruerade, lite "nej, egentligen tycker jag teckningen är ful, men något måste jag säga för att göra dig glad"

Hade jag sagt något sådant åt sonen, då hade han blivit rätt sur på mig "säg som det är, teckningen är ful".

Här hemma säger "tack, du är bäst".
Tack för att du finns.

Ja, jag hade nog mer än gärna velat höra att jag var duktig när jag hade femmor i allt, för det var det jag var duktig i, jag var väldigt bra i skolan.

Men jag hade en lärare i gymnasiet som sa till mig rent ut "Du är så duktig i matte så du är så värd din femma"

För övrigt har jag suttit med sonen på utvecklingssamtal när han var yngre och var urusel i skolan, där lärare har sagt ungefär på det sättet för att försköna hur det var. Så för mig är dessa ordval allt annat än positiva.

sextiotalist

Äldre 28 Jun 10:37

#91

nnnnnnnn skrev 2018-06-27 19:10:48 följande:

Fast om man tycker teckningen är ful så säger man väl inte "vad fint du ritar"?

Men, men... Jag tycker att man säger 99% med röst och kroppsspråk och om man vill tolka in "Nej, jag tycker teckningen är ful men måste säga något" i "Vad fint du ritar" så går det såklart att göra det...
Men till mitt barn säger jag att jag tycker den är fin och att jag vill att barnet ska njuta av att den har fått/skaffat sig förmågan att rita fint, både med orden och kroppsspråket och rösten/tonläget.

Jag kan tolka in mkt negativt i "du är duktig", om en oengagerad föräldrar glor lite snabbt på betyget och säger "Du är duktig" med en sur/negativ röst, ganska monotont, så är det såklart värdelöst. Precis som att det är värdelöst om samma förälder säger "Jag uppskattar verkligen att du arbetat så hårt för dina fina betyg, hoppas verkligen att du är nöjd nu när du lagt ner så mycket arbete och fått så fantastiska betyg" .
Om du istället läser dessa två meningar med entusiasm och glädje, betonar rätt ord och den som orden riktas till verkligen känner att personen som ger berömmet menar det i hjärtat, så blir det en helt annan upplevelse.

Verkligen jättetråkigt att du inte fick någon uppskattning, varken för ditt arbete du lade ner eller din talang för skolarbete.

PS; har du sett klippet som jag länkade till? DS

Jadå och kommenterade även i ett svar.
Vill ändå lägga till att man gör det väldigt fyrkantigt, det är tydligen ytterligheter som gäller, vi allra flesta har nog en salig blandning av allt

sextiotalist

Äldre 28 Jun 10:45

#92

Farsta2014 skrev 2018-06-28 09:31:26 följande:

Det var detta jag försökte uttrycka med mitt tidigare inlägg om kravlös kärlek. Hur barnet bemöts och uppmärksammas utanför sina prestationer är nog kanske det viktigaste för att stärka självkänslan. Tanken är att barnet inte blir beroende av sina prestationer för att känna sig älskad. Vi försöker göra så hemma, ha kravlös kärlek, och uppmärksamma barnen utanför prestationerna. Nu kombinerar vi detta med beröm för prestationer också, pepp vid misslyckanden samt tillrättavisningar vid dåligt beteende. Skulle aldrig berömma/låta passera dåligt beteende och det tycker jag sorgligt nog att man kan se på stan ibland.

Beröm och pepp i all ära, vissa personer verkar dock ha svårt att vid behov tillrättavisa sina barn av okänd anledning. Ibland uppfattar jag det som att barnet inte tillrättavisas för att man är rädd att såra barnet? Alternativt att man selektivt bara vill uppmärksamma det positiva och sopa det negativa under mattan, genom att enbart tillämpa sk. positiv förstärkning. Finns det någon som tillämpar denna metod? Isf, vänligen berätta lite mer för jag förstår inte.

Ni som gärna använder beskrivande beröm, hur hanterar ni oönskat beteende?

Sammanfattningsvis tror jag barn behöver kärlek, stöd (tex pepp och beröm) och gränser (tex regler och tillrättavisningar).

Självklart, jag har hela tiden skrivit att det måste finnas en balans, tjatar om det igen, för mycket och för lite skämmer allt.

Vi har berömt, vi har stöttat, vi har visat att vi älskar honom, även när han visat sig från sin allra sämsta sida. Vi har tagit de konflikterna som behövts, arbetat för att lyfta honom där det behövts.
När det gäller allt, så ska man inte göra för att, utan det ska vara med hjärta och med mening (det är därför vi har haft begränsat med regler hemma och reglerna har haft ett syfte eller orsak, samma sak med gränser). Beröm har inte getts för att man tror man kommer undan, utan det har kommit med känsla.

Jag har lite svårt varför man ska hålla ett "Åh vad bra, men vad duktig du är" inne när det är exakt det man känner och istället formulera om detta i tre meningar med olika omskrivningar, för att inte berömma barnet (av princip).
Jag tycker, allt som tillför något positivt kan man vara spontan med, det som kan såra eller skada en person, det bör man hålla tyst om (eller välja att framföra det på ett bra sätt)

Barnet applåderar åt sig själv...

INNEHÅLL