Barnet applåderar åt sig själv...

Bra jobbat kan jag säga ibland, det fokuserar mer på processen än själva resultatet, vilket jag tror är bra. "Vad högt du bygger" är ändå mer beskrivande och inlevelsefullt än att bara säga "Bra!" och applådera. Men jag håller med om att det ändå finns ett uttryck för värdering av prestation i uttrycket "vad högt du bygger". Det är svårt detta, men jag tror egentligen inte att barnet behöver höra föräldrarnas bedömningar och betyg på vad de gör, de behöver känna att föräldern delar och gläds åt barnets upplevelser.

Jag har ju trott att det är viktigt att vara duktig hela tiden, medan jag har haft svårt att slappna av och känna att jag duger som jag är. Därför blir det viktigt för mig att visa sonen att jag vill dela och leva mig in i hans upplevelser snarare än att berömma med olika former av bedömningar. Det sänder fel signaler tycker jag.

Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...

Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.

"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."

Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag. 

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

Och jag tycker ju att vi gör allt det här, vi använder inte ordet duktig och om vi säger bra är det oftast "bra jobbat", "så bra det går" etc. Men vi visar intresse i engagemang och kroppsspråk och uttryck såsom "vad du kan", "vad långt du kastar" (vilket ju också är en form av bedömningar) "vad roligt", "vilken koncentration", "åh vad du ser att gilla det där", "vad roligt att du är så glad" etc. För mig är det mer inlevelsefullt och engagerat än att sitta och säga "bra" och "duktigt"....

Fast det låsta berömmet i form av "vad duktig du är" eller "vad smart du är" kan motverka utvecklingen av en god självkänsla så att barnet inte vågar ta sig an utmaningar av rädsla för att misslyckas. Då är fokus på processen bättre, i form av "bra jobbat" eller liknande. En annan i tråden postade den här videon (2 minuter lång) vilket jag tycker förklarar detta på ett tydligt och enkelt sätt:

Det är klart att det inte är hemskt att min unge får höra att han är duktig, det är inte det jag menar. Det här handlar om ett större tänk kring bekräftelse och beröm och vilket slags beröm som egentligen är utvecklande för barnet.

Jag tror på ett beskrivande beröm där personen som berömmer lyfter fram vad i prestationen som var bra istället för att mest säga "Bra" och "Duktigt".

Ifall en chef sa att jag hade "jobbat bra" eller "var duktig på mitt jobb", skulle det kännas mindre roligt än om samma chef beskrev vad det var som var bra, till exempel, "jag uppskattar att du gjorde si eller så på ett så noggrant sätt" eller "idag var du väldigt koncentrerad och du fick mycket gjort, bra jobbat."

På samma sätt föredrar jag att säga till mitt barn att "du hjälper till att slänga blöjan, vad bra, det blir jag glad av", istället för "åh vad duktig du är som slänger blöjan själv". Ett beskrivande beröm i form av "vad du bygger högt med klossarna, vad koncentrerad du ser ut" är enligt mig bättre och mer inlevelsefullt än "du är så bra på att bygga torn".  

Hittade detta på en blogg, där det här med beskrivande beröm tydliggörs på ett bra sätt:

Barn som ofta får höra utvärderande beröm blir beroende av andras bekräftelse och lär sig inte värdera och bekräfta sig själva. Exempel på utvärderande beröm är:

? Så fint!
? Det var duktigt gjort!
? Va bra du var!

Istället för utvärderande beröm är det bättre att använda:

BESKRIVANDE BERÖM
Du beskriver helt enkelt vad du ser. Till exempel:
? Du har klättrat hela vägen upp till toppen!
? Du har använt grön, blå och gul krita!
? Du har hängt upp din jacka precis där den ska hänga!

När du berömmer genom att beskriva vad du ser får barnet själv utvärdera sin prestation. Dessutom lär sig barnet att uppföra sig på det sättet som du önskar snabbare eftersom du är tydlig och exakt när du beskriver i detalj precis hur du vill att barnet ska fortsätta göra.

Du kan också välja att berömma med:

TACKSAMHET
När du berömmer med tacksamhet tackar du barnet för något som det har gjort på ett sätt som du gillar. Till exempel:
? Tack för att du hjälpte mig med disken!
? Tack för att du hängde upp jackan! Jag tycker att det känns jätteskönt när vi har det så här prydligt här hemma.
? Tack för att du lät mig prata i telefonen i lugn och ro. Det där samtalet var viktigt för mig.

Det går naturligtvis utmärkt att kombinera beskrivande beröm och tacksamhet.
? Du har lagt fram gafflar, knivar, glas och tallrikar på bordet! Tack!
? Jag ser att du har lagt alla legobitarna i lådan. Tack, nu slapp jag göra det!
? Tack för hjälpen med tvätten! Du hängde upp alltihop!

I boken Fem gånger mer kärlek har psykologen Martin Forster skrivit bra om beskrivande beröm också. 

Ett litet barn som sitter och bygger något gör ju det för att det är roligt och inte för att prestera något. När barnet blir glad över att ha byggt ett högt torn så vill barnet att vi vuxna ska se och bekräfta vad barnet gjort, i stil med Jaaa! Se vad högt du byggt! Du har använt nästan alla klossar! Vad roligt att du blir så glad! Att i det läget hålla på att bedöma vad barnet gjort i form av Vad duktig du är! eller Bravo bravo! känns för mig lite konstigt. Barnet vill bli sett och bekräftat i sin glädje, inte bedömas/berömmas för sin prestation.

Jag ser och bekräftar min son varje dag genom att vara intresserad och nyfiken på honom, genom att spontant dela min glädje med honom när han blir glad över något han gjort, men jag gör det ofta med beskrivande och växande beröm och mer sällan med standardfraser som bra och duktig, även om jag säger Bra jobbat eller Vad bra det går då och då. Som flera i tråden har skrivit är intresset, engagemanget, värmen och den spontana bekräftelsen det viktiga, inte exakt vilka ord som används.

Då jag har dragits med låg självkänsla pga att mina föräldrar använde ord som duktig och bra mycket men kanske ändå inte såg eller bekräftade mig tillräckligt, är jag ganska mån om att göra annorlunda med mitt barn och verkligen se honom. Om jag känner för att säga att han är duktig så gör jag väl det, men jag tycker det finns ord som visar att jag ser och uppskattar honom på ett mycket bättre sätt.

Jag tror såklart inte det är någon fara att säga duktigt eller bra...men jag har irriterat mig på att min mamma ofta använder sådana uttryck, lite grann i brist på annat att säga... då blir det lite torftigt.

Men så länge man även ger beskrivande och växande beröm så är det väl lugnt.

Såklart tror jag inte han är skadad för livet pga att mamma säger duktig till honom... efter att ha läst svaren i denna tråd är det kanske jag som skadar honom genom att inte säga duktig?! ????????????????

Det låter förenklat, jag tror snarare att du haft dålig självkänsla för att de inte såg och bekräftade dig tillräckligt. Självkänsla skapas inte genom att någon säger att du är duktig.

Tack för detta, så skönt att någon försöker förstå vad jag menar...

Hur bygger vi upp barnens självförtroende då?

Okej, jag tror jag är med... men "verkligt specifik feedback" kommer väl mer när barnen blir lite äldre? När de är så litet som mitt barn, dvs 20 månader, handlar det väl mer om att grunda för en bra självkänsla...

När sonen "misslyckas" med något..typ välter tornet han börjat bygga, då brukar jag säga typ Det gör inget, det är bara att försöka igen. Liksom avdramatisera det.

Det låter lite hårt tycker jag, att skolan och prestationskraven river ner...ja vadå? Deras självkänsla? Om nu skolan och samhället är så prestationsinriktat så är det väl extra viktigt att skapa en frizon hemma där barnen inte ska känna att de behöver prestera, vilket görs genom att försöka skapa trygghet, god självkänsla och känslan av att man uppskattas för den man är och inte för vad man gör... Har barnet en sådan självkänsla så tar det kanske inte lika hårt på barnet att samhället ständigt uppmuntrar prestation... eller?

Hur har du gjort för att stärka ditt/dina barns självkänsla i såväl låg som högre ålder? Hur tycker du att det har fungerat? Det vore intressant att höra eftersom du verkar ha tänkt igenom det här med bekräftelse och beröm en del. Har du använt beröm, isof hur?