Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 11:32:11 följande:
Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...
Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.
"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.
En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.
? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."
Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek
Det handlar om att SE barnet. Det behöver inte utesluta att man använder ord som duktig eller bra.
